tisdag 6 november 2018

Jag är ett troll!


För ett par år sedan gjorde jag ett DNA-test. Självklart ville jag också göra test på mitrokondie-DNA och på Y-kromosomen, för att kunna se några spår på mitt rena möderne och mitt rena fäderne. Nu har jag hittat mitt möderne- och fädernehärstamning via traditionell släktforskning långt tillbaka i tiden, i alla fall till första halvan av 1600-talet. Min äldsta med säkerhet kända fäderneana återfinns i Fiskestad i Väckelsång socken och min äldsta hittade möderneana kom från Jungfrumåla i Urshults socken, platserna är belägna inte långt från varandra, i gränstrakterna mellan Konga och Kinnevald härad.

Av DNA-testet att döma härstammar jag på såväl fädernet som mödernet från de första av vår art som kom till Europa, min s.k. haplogrupp på Y-kromosomen är I-M223 och på mitrokondie-DNA så hittar vi U5A2A1-T152C. Vad man kan veta om de första inbyggarna i Europa och även Sverige, är att de var mörkhyade med blå ögon, en ovanlig kombination numera. De livnärde sig som jägare och samlare, jakt och fiske var det de levde på. De första inbyggarna har blandats upp med senare invandringsvågor, men det var under lång tid så att det fanns parallella samhällen i Norden, dels med jägare, dels med jordbrukare.

Jag kom nyligen att läsa lite i Gunnar Olof Hyltén-Cavallius kända skrift ”Wärend och Wirdarne” från 1863. Läsningen gav en del att fundera kring. I första kapitlet, ”land och folk” finns under §4-5 en del intressanta ord.  

Rådfråga vi folkets egna minnen om det eller de urfolk, hvilka i en ytterst aflägsen tid först uppträdt i Wärend och med hvilka landets sednare bebyggare vid sitt inträngande kommo i beröring; så möta oss djupt ur forntiden de dunkla sägnerna om Trollen[1]

Trollen, sådana de uppträda i den äldre Wärendska folksägnen äro icke »folk», »christet folk», utan ett främmande slägte af sällsamma och misstänkta egenskaper; i den yngre sägnen blifva dessa egenskaper rent af onda och öfvernaturliga. I motsatts till jättarne äro trollen små till vexten, icke större än »halfvuxna barn»[2]

 Trollens egentliga näringsfång är jagt och fiske. De råda öfver skogen och dess villebråd, öfver sjön och dess fiskar, samt öfver vädret och vinden.[3]

Det bör icke gerna kunna uppstå något tvifvelsmål, det ju under dessa i grunden rent ethniska, men sednare af folk-fantasien fattade och med äldre mythiska föreställningar om ovättar och onda naturväsen sammanparade sägen-drag, gömmer sig den dunkla historiska erinringen af ett vildt jägarefolk, med främmande seder, ofullkomliga redskap och skilda religiösa begrepp, lefvande i jordhålor uti skogarne och vid vatten, och med hvilket våra åkerbrukande förfäder kommit i en långvarig, fiendtlig beröring. För så vidt frågan hittills blifvit vetenskapligt pröfvad, gifver äfven fornforskningen stöd åt denna mening. De undersökningar af forngrafvar och andra fornlemningar, som hittills blifvit gjorda, gifva nemligen otvetydigt vid handen, att redan i en förhistorisk tid, medan det inre af medlersta Europa ännu var uppfyldt af urskogar och moras, har södra delen af Skandinavien emottagit sin första, längs vattnen framträngande befolkning. Af hvad stam denna nordiska urbefolkning varit är ännu oafgjordt; men af den skarpa motsats, enligt hvilken trollen i folkföreställningen betraktas icke såsom »folk», utan såsom främmande onda väsen, låter sig med visshet sluta, att de varit af en ifrån våra förfäder alldeles skiljaktig folk-race. Hursomhelst meningarne härom må dela sig, så mycket är dock afgjordt, att nordens förhistoriska urfolk en gång utbredt sig icke blott till det n. v. Danmark och Skåne, utan jemväl till Halland, Bohuslän, Westergötland, Blekinge, Öland och delar af Småland. I alla dessa landskap träffar man nemligen forngrafvar, byggda i halfkors-form eller ock såsom stora stenkistor, med tunga täckhällar, öfverhöljda med kullersten med eller utan jordfyllnad, och innehållande obrända lik och redskap af sten och ben; men föga eller intet af metall. Och af dessa uråldriga forngrafvar förekommer i Wärend ett högst betydligt antal, serdeles vid sjöarne Åsnen, Salen, Helga-sjön och närmaste vattendrag, oaktadt mängden af dem som redan blifvit förstörda. Förf. har inom en trång rymd af Albo härad sett dylika forngrafvar öppnade å hemmanen Hullingsved, Hiulsryd, Ås, Oby, Ströby, Sågsberg o. fl. st. De få hos allmogen namn af rör, kiste-rör, och träffas nästan alltid på åsar, i grannskapet af sjön eller af något uttorkadt vattendrag. Fornvetenskapen antager obetingadt, att dessa grafvar med obrända lik hafva tillhört nordens äldsta bebyggare, och, efter allt hvad man hittills vet om dessa urbyggares seder och lefnadssätt, hafva de utgjorts af ett vildt natur-folk, stående på just den grad af odling, som folksägnen tillerkänner åt de forntida trollen. Men om man således kan antaga för historiskt gifvet, att yngre, ännu råa, men boskaps-skötande och i någon mon äfven åkerbrukande stammar, vid sitt inträde i landet funno före sig ett i kultur underlägset folk af vildar, hvars grafvar ännu kunna påvisas, och hvars seder och skaplynne hufvudsakligen instämde med hvad vi känna om andra vilda folk i olika delar af verlden; så återstår spörsmålet, hvad som blef denna eller dessa vilda urstammars slutliga öde. Historien vet ingenting derom; men af hvad som annorstädes inträffar vid sammanstötningen af folk på olika odlings-grad kunna vi med visshet sluta, att de dels blifvit gjorda till slafvar, dels ock undanträngda till obygder, der deras fåtaliga lemningar i spridda, ensliga hushåll sannolikt fortlefvat långt fram i en yngre tid. I det förra af dessa afseenden bör anmärkas, att slafveriet fordom allmänt förekom i Wärend och icke lagligen upphäfdes förr än fram emot medlet af 1300-talet, samt att slafvarne här såsom annorstädes i vårt land kallades trälar, ett namn, som sannolikt är samma ord med det gamla folknamnet troll.[4]

Hyltén-Cavallius skriver en hel del om att trollens förmodade ättlingar lever i jordkulor och att vissa ännu idag (1867) ej har jordbruk. Detta kanske man inte skall ta för allvarligt, men i de citerade styckena står en del intressant, att trollen skall ha varit ett jägarfolk med annorlunda kultur och utseende som fanns här före de jordbrukande människorna. Utifrån vad läst mig till om de migrationsvågor som nått Sverige, främst genom Karin Bojs bok ”Min europeiska familj” och den bok som hon skrivit med Peter Sjölund ”Svenskarnas fäder”, känns det som om Hyltén-Cavallius och den begynnande arkeologin på 1800-talet som han hänvisar till har en del drag som den moderna DNA-arkeologin tar fram.

Skall man göra en sammanfattning på mitt DNA-test och ”Wärend och Wirdarne” kan det vara:

JAG ÄR ETT TROLL!


[1] Hyltén-Cavallius s 14
[2] ibid
[3] Hyltén-Cavallius s 18
[4] Hyltén-Cavallius s 19ff

söndag 1 januari 2017

Tidens gång

Skriver om ett nytt ämne igen, nu om släktforskning.

I somras gjorde jag ett DNA-test och detta gjorde att jag återfick mitt intresse för släktforskning, eller rättare sagt fick mig att starta med det igen, intresset har alltid funnits.

Nu satte jag mig idag med en uppgift att följa lite syskon till förfäder framåt i tiden. Jag valde ut en syster, och började följa henne från hennes vigsel 1780. Hon visade sig stanna kvar i hembyn med sin man, han från en grannsocken. Redan året efter föddes deras äldsta barn, en son. Därefter följde sju barn till. Under 24 års tid föddes åtta barn, varav endast ett dog som barn. Jag såg i husförhörslängderna hur barnen växte upp, konfirmerades och flyttade iväg. Fram till att de dör 1829 respektive 1832.

Under en timmas tid har jag följt dem från deras vigsel till deras begravning. Jag vet inte hur de såg ut, jag vet inte hur de var som personer. Tankarna flyger hela tiden. Ett helt liv har studerats under en timmas tid.

Kommer man att själv att hamna under luppen på kommande generationer? Det ger perspektiv på tillvaron. Jag är en liten tråd i den stora väven som mänskligheten utgör. Precis som Gertrud Månsdotter och Per Persson i Virsryd i Linneryds socken var. Man är både liten, men också betydelsefull, Även de lösa trådarna har en betydelse för verket som helhet. Som den lilla Maria Persdotter som levde åtta månader 1788-1789. Även denna lilla flicka har gett avtryck. Även de som aldrig gjort skriftliga avtryck har gjort avtryck på andra.

Det är en sak som fascinerar.


Linneryd AI:15 (1823-1831) p84

lördag 25 juni 2016

Den moderna Världen XIII

Funkis runt om i Sverige

En milstolpe i senfunkisen runt om i Sverige är kulturhuset i Eslöv. Arkitekten Hans Asplund (son till Gunnar Asplund) vann en pristävling 1947 och 1955 invigdes kulturhuset. Hela kulturhuset, in i minsta detalj är designad av Asplund, som inte sparade på dyrbara material. Asplund kom senare att kraftfullt vända sig mot modernismen i boken Farväl till funktionalismen (1980).

File:Medborgarhuset-1.jpg
Kulturhuset i Eslöv. Hans Asplund (1955)


Ett annat viktigt senfunktionalistiskt verk var Åke E. Lindqvists Katedralskolan i Växjö. Lindqvist ritade främst skolor och Katedralskolan blev hans främsta verk, även om stora förändringar skett.


Katedralskolan (Växjö). Åke E. Lindqvist (1958)

Miljonprogrammet

Sverige hade efter andra världskriget ett stort bostadsunderskott. De s.k. rekordåren från krigets slut till 1973-74 gav Sverige en mycket stark ekonomisk position. Även om många hus byggdes fram till 1960 så var trångboddheten stor. År 1965 fattades ett riksdagsbeslut som skulle skapa en miljon nya bostäder 1965-1974. Kommunerna fick möjlighet att köpa upp landområden och förmånliga lånevillkor mot att de byggde storskaligt. Eftersom de funktionalistiska stadsplanerna dominerade så blev miljonprogrammets områden oftast byggda i egna bostadszoner.


Rinkeby i västra Stockholm. Ett område som tillsammans med Hammarkullen i Göteborg och Rosengård i Malmö ofta exemplifierar miljonprogrammet.


I Stockholm och Göteborg kom kranskommunerna att bygga mycket, då de även lockades med tunnelbana/spårvagnstrafik till dessa ytterområden.

Miljonprogrammets hus var såväl som höghus, lägre hyreshus samt småhus.


I början av 1970-talet började det på många orter bli svårt att hyra ut lägenheterna, speciellt de dyrare. Befolkningsökningen hade avstannat, den höga inflationen gjorde att många byggde villor, de nya bostadsområdena i miljonprogrammet skapade olustkänslor. Bostadsbristen hade ändrats till ett överskott på bostäder. På flera håll kom man att riva hyreshus som saknade hyresgäster. I många fall kom miljonprogrammets område att befolkas av nysvenskar.

Bildförteckning:
Kulturhuset i Eslöv
Foto: David Castor 2009
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Medborgarhuset-1.jpg
Katedralskolan
Foto: Bengt Oberger 2009
https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85ke_E._Lindqvist#/media/File:Katedralskolan_i_Vaxjo_1.JPG
Rinkeby
Foto Holger Ellgaard 1988
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Rinkeby_mot_nordost_1988.jpg

fredag 24 juni 2016

Den moderna världen XII

Norrmalmsregleringen

Under lång tid hade man i Stockholm diskuterat en omdaning av Norrmalm som i stor del var . 1933 utlöste man en tävling om hur stadsdelen skulle utvecklas. Bland över 350 olika förslag fanns förslag från Alvar Aalto och Le Corbusier (den senares förslag innebar att man skulle riva inte bara större delen av Norrmalm utan även Gamla Stan och delar av Södermalm för att bygga höghus). Inget av förslagen kom att realiseras, även om priser utdelades.

File:Markelius 1954.jpg
Sven Markelius 1954 med modell av Nedre Norrmalm.

File:Hoghus 1-5 2007a.jpg
”Hötorgsskraporna”. Helldén, Tengblom, Markelius, Lallerstedt, Backström & Reinius (1960-66)

År 1945 kom man att anta ett principförslag om Norrmalms omformning. Norrmalm skulle bli en zon för administration, handel, kontor, shopping och kultur helt i linje med CIAM:s tankar från Charter d’Athénes. Året efter, 1946, togs skisser fram för de fem höghusen vid Hötorget. 1953 antogs en lag som skulle det göra enkel att expropriera tomter på Norrmalm. 1952 på börjades rivningar på Norrmalm som fortsatte fram till 1970-talet. Över 700 hus revs, däribland många 1600-talshus.  

År 1962 och 1967 antogs nya planer som skulle göra Stockholms centrum tillgängligt för bilismen.
Till en början hade förnyelsen folkligt stöd, men när rivningarna eskalerade på 1960-talet började protesterna, hos olika grupper som vänsterradikala, konservativa och miljövänner. År 1971, när almar i Kungsträdgården skulle sågas ner hindrade aktivister detta. Efter denna händelse avstannade Norrmalmsregleringen, som hade planerats för ett större område, endast två av de fem planerade faserna i City 67 genomfördes.  I nästa stadsplan, Cityplan 1977, hade planer på vidare rivningar skrotats och bilismen fick anpassa sig till de vägar som fanns.

I andra städer i Sverige skedde liknande rivningar under 50–70-talen. Inte minst för att ge plats åt de nya varuhusen EPA och Domus revs mycket gammal bebyggelse. Till en början var Domushusen ritade för att passa in, men sedan blev det endast ekonomiska faktorer som påverkade.

File:Domus i Kristianstad.jpg

Domusvaruhuset i Kristianstad. Jan Lunding (1965)

Bildförteckning
Sven Markelius
Foto: okänd
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Markelius_1954.jpg

”Hötorgskraporna”
Foto: Holger Ellgaard 2007
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Hoghus_1-5_2007a.jpg
Domus
Foto: Väsk 2005
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Domus_i_Kristianstad.jpg

torsdag 23 juni 2016

Den moderna Världen XI

Funkisen- funktionalismen i Sverige

I slutet av 1920-talet kom modernismen till Sverige, först blev den rejält motarbetad, men kom sedan att få ett segertåg. Man brukar räkna Stockholmsutställningen 1930 som funktionalismens genombrott i Sverige, oftast känd under smeknamnet funkis.
Vid Stockholmsutställningen presenterades en svensk, mer kompromissvillig, funktionalism som kunde anpassa sig till tidigare arkitektur. Men Le Corbusiers tankar om platta tak och horisontella fönsterband återfanns vid många av de byggnader som hade ritats och uppförts till utställningen. Utställningsarkitekt var Gunnar Asplund som tidigare hade ritat Stockholms stadsbibliotek och Skogskyrkogården, båda i nordisk klassisk stil.

File:Stockh 1930 Paradiset.jpg
Restaurang Paradiset, Stockholmsutställningen. Gunnar Asplund (1930)

Året efter Stockholmsutställningen, 1931, utgav Gunnar Asplund, Uno Åhrén, Sven Markelius, Gregor Paulsson, Eskil Sundahl och Wolter Gahn skriften acceptera där de pläderade för att göra funktionalismen till en livsåskådning. Omslaget pryds av inledningsorden i boken:

acceptera den föreliggande verkligheten - endast därigenom har vi utsikt att behärska den, att rå på den för att förändra den och skapa kultur som är ett smidigt redskap för livet. Vi har inte behov av en gammal kulturs urvuxna former för att uppehålla vår självaktning. Vi kan inte smyga oss ur vår egen tid bakåt. Vi kan inte heller hoppa förbi något som är besvärligt och oklart in i en utopisk framtid. Vi kan inte annat än att se verkligheten i ögonen och acceptera den för att behärska den. Vad som är medel och vad som är mål i våra dagars kulturliv har det aldrig varit någon tvekan om. Det är de trötta och pessimistiska, som påstår att vi håller på att skapa en maskinkultur, som är sitt eget ändamål.

File:Acceptera 1931b.jpg

I acceptera pläderade författarna för en historielöshet (även om det finns exempel på motsatsen i skriften), funktionen skulle inte döljas av en historisk fernissa. Eftersom kvinnorna i större utsträckning förvärvsarbetade måste bostaden förändras, då barnen skulle vara på daghem eller i skolan. Köken skulle göras mycket mindre eftersom nya tillagningsmetoder och halvfabrikat skulle underlätta köksarbetet. Det fanns önskemål om kollektivboende där barnomsorg och restaurang fanns, för att underlätta i den nya moderna tiden. Central uppvärmning och sopnedkast var självklara hjälpmedel i den nya tiden. 

Genom att socialdemokraterna kom till makten i Stockholm 1931 och i hela Sverige 1932 kunde många av funkisens idéer förverkligas, då flera ledande socialdemokrater (t.ex. makarna Gunnar och Alva Myrdal) kom att inspireras av funkisens ideal för att bygga ett folkhem. 1931 byggdes det av Uno Åhrén ritade radhusområdet Norra Ängby i Stockholm och 1933 planlades grannområdet Södra Ängby i funktionalistisk stil.
 
File:Uno Ahren 2007 2.jpg
Radhus i Norra Ängby. Uno Åhrén (1931)                                   


File:Ängbyhöjden 20 mid 1900s.jpg
Södra Ängby.

Sven Markelius, som mer än någon annan kom att vara funkisens ansikte i Sverige. Han lade fram en plan på kollektivhus, som i förminskad skala (57 lägenheter mot ursprungsförslag på flera hundra) byggdes på John Ericsongatan i Stockholm. Här fanns en restaurang (med mathissar till lägenheterna) och det fanns barnpassning både dag och natt. 31 personer var anställda i kollektivhuset. Varje lägenhet var utformad så maximal mängd solljus skulle komma in i husen.

Kollektivhuset John Ericsongatan. Sven Markelius (1935)

Markelius kom att rita många byggnader runt om i Sverige, och han kom även att vara stadsplanechef 1944-1954 i Stockholm, och kom att vara med att skapa planerna kring ombyggnaden av Nedre Norrmalm.

File:Helsingborgs konserthus 4.jpg

Konserthuset (Helsingborg). Sven Markelius (1932)

Bildkällor:
Restaurang Paradiset
Foto: Okänd 1930
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Stockh_1930_Paradiset.jpg
acceptera
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Acceptera_1931b.jpg
Norra Ängby
Foto: Holger Ellgaard 2007
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Uno_Ahren_2007_2.jpg
Södra Ängby
Foto: Okänd 1930-tal
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:%C3%84ngbyh%C3%B6jden_20_mid_1900s.jpg
Kollektivhuset
Foto: Okänd 1936
https://sv.wikipedia.org/wiki/Kollektivhuset,_John_Ericssonsgatan#/media/File:Kollektivhus_Markelius_3.jpg
Konserthuset Helsingborg
Foto: Jesper 2009
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Helsingborgs_konserthus_4.jpg

Den moderna världen X

Postmodernismen

På 1960-talet och än mer senare under 1970- och 80-talen ökade kritiken mot modernismen. Utopin om ett kollektivt, funktionellt samhälle föll och istället började arkitekter åter inspireras av arkitekturhistorien, framför allt de äldre fasaderna och den historiska staden. Resultatet blev en mer varierad arkitektur. Denna riktning kallas ofta för postmodernismen.
Inom postmodernismen finns en teori om byggnaden som en bärare av betydelser, symbolspråket utvecklades med inspiration från naturen, reklamen och konsten, men allra främst från äldre arkitektur.
  
 File:Portland Building 1982.jpg     
Portland Buildning. Michael Graves (1982)

En annan central teori var om byggnadens dialog med platsen, arkitekturhistorien och den historiska staden.

File:PiazzaDItalia1990.jpg
Piazza d’Italia (New Orleans). Charles Moore (2003)

New Urbanism

I USA uppstod å 1980-talet en motrörelse mot den modernistiska staden, New Urbanism eller nyurbanism. I denna rörelse vill man i stället för storskalighet och zonering av staden eftersträva, med inspiration från de förindustriella europeiska städerna, småskalighet där man till fots skulle kunna ta sig i en estetisk och varierad stadsmiljö. Bilens betydelse för staden skulle minimeras och kollektivtrafiken skulle gynnas. Man har ofta valt historisk arkitektur.
Kritiken mot nyurbanismen är att den anses vara bakåtsträvande, nostalgisk och oekonomisk.

File:Jakriborg (61a-I).jpg
Jakriborg (Hjärup). (1999-)

Nyfunktionalismen


I slutet av 1990-talet började åter funktionalismens formspråk återkomma inom arkitekturen. Nu utan funktionalismens sociala program. Frågan är om nyfunktionalismen skall ses som en återgång till funktionalismen eller om den är en variant av postmodernismen.

Bildförteckning:
Portland Building
Foto: Steve Morgan 1982
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Portland_Building_1982.jpg
Piazza d’Italia
Foto: okänd 1990
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:PiazzaDItalia1990.jpg
Jakriborg
Foto: Johan Magnus 2004
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Jakriborg_(61a-I).jpg

 

onsdag 22 juni 2016

Den moderna världen IX

Modernistiska städer

Funktionalisterna fick ett par möjligheter att skapa helt nya städer. Chandigarh i Indien och Brasilia i Brasilien är de mest kända.

I samband med att Indien hade blivit självständigt och delats i Indien och Pakistan hade delstaten Punjab också blivit delad. I den del som kom att tillhöra Pakistan låg huvudstaden Lahore. Det indiska Punjab behövde en ny huvudstad.

Den indiske premiärministern Nehru ville ha en modern stad för det nya moderna Indien. I detta lät han Le Corbusier planlägga och rita den nya staden Chandigarh. Staden blev, helt i CIAM:s tankar, uppdelad i zoner för olika ändamål.

File:Palace of Assembly Chandigarh 2006.jpg
Palace of Assembly (Chandigarh, Indien). Le Corbusier (1953).

File:Open Hand Monument in Chandigarh.jpg
Den öppna handen. Le Corbuiser (1964). Denna skulptur är Chandigarhs symbol

I Brasilien hade man redan 1891 tagit ett beslut om att skapa en ny huvudstad i inlandet. På 1950-talet anordnade man en tävling hur den nya staden skulle utformas, och 1957 vann Lúcio Costa (1902-1996) tävlingen med sitt förslag där staden ordnades efter en öst-västlig axel med officiella byggnader och en lätt böjd nord-sydlig axel med bostadsområden. Tillsammans bildar de bägge axlarna formen av ett flygplan.

File:Vista do espaço de Brasília e arredores (2).jpg
Satellitbild över Brasilia

Den främste arkitekten i Brasilia var den brasilianske arkitekten Oscar Niemeyer (1907-2012) som ritade de flesta officiella byggnaderna.

File:Brasilia Congresso Nacional 05 2007 221.jpg
Brasilien Nationalkongress (Brasilia). Oscar Niemeyer (1960)


Brasilia byggdes i en kompromiss modernism helt i Le Corbusiers efterföljd. Det har framkommit problem med att i det varma klimatet bygga i glas och betong. Likaså har staden, som byggts för 500 000 invånare idag (2016) fem gånger så många, vilket orsakat en stor slum. 

Bildförteckning:
Palace of Assembly
Foto: duncid 2006
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Palace_of_Assembly_Chandigarh_2006.jpg
Öppna handsmonumentet
Foto: Ravjot Singh 2008
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Open_Hand_Monument_in_Chandigarh.jpg
Brasilia
Foto: NASA 2008
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Vista_do_espa%C3%A7o_de_Bras%C3%ADlia_e_arredores_(2).jpg
Nationalkongressen
Foto: Mario Roberto Duran Ortiz
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Brasilia_Congresso_Nacional_05_2007_221.jpg