Dombok

"Sammedagh Tingfördeß een gammall förrymbder Soldat beuißligh Tiuff, wåldzuerkare och Mordare Oluff Mannasson i Jdekulla som wed paß Aderton Åhr hafuer hollet wed skogen och gånget för sina Skielmachtige bedreff flychtigh, först bleff han een laghschrefuen knecht och waer tuenne gånger på Togh, När han sidste gångh heemkom och åther galt till Togz rymbde han sin koes och alldrigh sedan Någon Tiänst giorde, likuäll när han så gich bedrogh han een Annor laghschrefuen knecht mz sigh till skogz Jngemar persson be:dh i Jdekulla förnembligst till att fortßettia sina bofue och Tiufuestycher, dhet dhe och tillsammans wechta flitigt giorde hafuandeß åthskillige pertzeler i förrådh som dhe stulet och rånt hafua weet ingen huru dhe om samlaget och byteßmåhlet blefue sams."

Kulturell jämförelse

Likhet och skillnader mellan kulturer är spännande. Nu är man i Ungern, hos svärmor, och det finns mycket spännande likheter och skillnader mellan svensk och ungersk kultur. Likheterna är spännande, vad beror de på? En allmän europeisk kristen kultur samt stor tysk kulturpåverkan på bägge länderna är självklara svar där. Skillnaderna är många och svårare att förklara enkelt. Sverige har aldrig varit ockuperat. Ungern hade konstant utländska trupper i landet i närmare 400år, från 1500-tal till 1920-tal. Sveriges landförluster har vi lagt bakom oss, här i Ungern sälj dekaler som visar Ungern före Trianonfreden. Nu är det skillnad i ålder mellan 1809 och 1920, men ändå.

I tisdags var jag på ceremoni i samband med årsdagen av Ungernrevolten 1956. Även om inte förstod särskilt mycket av talen som hölls så var det intressant. Militärmusik, flaggor, tal, kransnedläggelse.

Det finns mycket spännande att se och det finns mycket som man vill veta mer om hela tiden. 

Störsändare

Enligt DN vill polisen få rätt att använda störsändare för att slå ut radio- och mobiltrafik. http://www.dn.se/nyheter/sverige/polisen-vill-kunna-sla-ut-mobiltrafik Detta anser jag personligen att även lärare skulle få rätt att använda, så många mobilmissbrukare som finns idag så skall bör vi se till att de inte använder lektionstid till sitt missbruk.

Vem är god?

”Wer ist gut?”, ”vem är god?” frågar sig den unge mannen som skjutit svanen i första akten av Wagners opera Parsifal, samme yngling som i andra akten får veta att han är Parsifal, den rene dåren.

Frågan om vem som är god är intressant, liksom vem som är ond. Begreppen gott och ont sägs komma från religionsstiftaren Zarathustra, vilket förövrigt gjorde att Friedrich Nietzsche använde Zarathustra som huvudperson i sitt verk ”Also sprach Zarathustra”, den som fört in begreppen gott och ont skulle också ta bort dem.

Frågan om vem som är god kan diskuteras i många fall. I vår egen värld är det svårt att hitta någon helt ond eller helt god person. I genrer som fantasy eller science-fiction är det lättare. Kejsaren i Star Wars, Saurun eller Voldemort har ingen av dem något direkt gott, utan kan sägas vara genomonda. Men de intressanta i sammanhanget finner man där också, Darth Vader, Sauruman, Gollum och professor Snape är verkligen spännande personer. Det är svårt att säga om de är goda eller onda. Det var det som gjorde mig besviken när man såg filmatiseringen av LotR, att det dubbla förräderiet som Sauruman gör sig skyldig till endast blir ett ”enkelt förräderi”, han blir Saurun trogen och konspirerar inte mot honom också. Däremot lyckades man utomordentligt med Gollum.

Parsifals fråga kvarstår. Om man nu inte nöjer sig med svaret som Gurnemanz ger honom:  ”Deine Mutter, der du entlaufen, und die um dich sich nun härmt und grämt”

Kritik mot nobelpriset i litteratur

Mo Yan får 2012 års nobelpris i litteratur. Jag har inte läst något av honom, som så många andra. Jag vet inte heller om jag kommer att läsa något av honom. Det finns så mycket man skall hinna med och läsa och som småbarnsförälder är tiden liten. Men det verkar vara en spännande författare. Däremot reagerar jag en del på kinesiska dissidenter som kritiserar utnämningen pga. att han enligt dem lovsjungit Mao (http://www.dn.se/nyheter/varlden/ai-weiwei-nobelpriset-har-nu-urartat). Det skall enligt dem vara den värsta skandalen i litteraturprisets historia.

Men vad nu? Nobelpriset i litteratur har ofta kritiserats för att vara politiskt. Nu kritiserar man priset på politiska grunder, jag såg inte ett enda ord om att Mo Yans konstnärliga kvalitéer var dåliga. Skall man kritisera priset skall det vara på konstnärlig basis. Man kan tycka vad man vill om en persons politiska tankar men ändå uppskatta konstnärskapet. Ta t.ex. Knut Hamsuns mästerliga ”På igengrodda stigar”, skriven efter andra världskriget där han öppet stött den tyska ockupationen. Ta Beatles ”Lucy in the Sky with Diamonds” som är mycket bra fast jag inte tycker den inställning till droger som fanns hos dem. Eller varför inte min stora musikaliska ”idol” Richard Wagner som definitivt hade en del skumma tankar. De tankarna förminskar inte på något sätt storheten i hans verk. När det gäller konstnärlig bedömning av en persons verk skall i första hand inte politiska hänsyn tas, och i nobelprisets fall är detta solklart. Inget säger att en bestämd politisk uppfattning med automatik är en bra författare eller konstnär. Därför känns de kinesiska dissidenternas ord enbart fåniga. 

Förstörarnas ansikte

Det finns något som jag verkligen tycker illa om, det är aggressiv historieförstörelse. Det finns många exempel från såväl historien som från samtiden. Vi kan se skövlingen av klosterbibliotek under kungar som Gustav Vasa eller Henrik VIII, vi ser plundringen av de franska kungagravarna under franska revolutionen, förstörelsen av det bosniska nationalbiblioteket under Bosnien-kriget, talibanernas sprängande av Buddha-statyer och senast förstörandet av helgongravar i Mali. Nu kommer ytterligare ett exempel på detta, något som förhoppningsvis aldrig kommer att ske, men där historiehatet åter igen visar sitt fula tryne.  Exemplet är givetvis de två riksdagsledamöter som på allvar föreslagit att man skall förvisa Gustav II Adolf och Karl XII till historiens skräpkammare genom att flytta deras statyer i Stockholm (http://www.dn.se/sthlm/flytta-karl-xii-till-en-undanskymd-plats).

Alla dessa exempel visar på att folk inte vill veta om någon annan historia än vad de själva anser vara den väsentliga. De är som Chi Hoang Ti i Evert Taubes dikt Muren och böckerna.

Det var kungen av Tsin, Chi-Huang-Ti
Som lät bränna gula kejsardömets böcker
Changs o Konfutses o Laotses böcker
Kinas historia ska börja med mej, präntade Chi-Huang-Ti
Det var tretusen åras kinesisk pränt
Som Chi-Huang-Ti lät bränna på bålet
För att historien skulle börja med honom
Var och en som gömt någon bok
Blev märkt med glödgat järn
Den som blivit märkt med glödgat järn
Blev sänd till den kinesiska muren
Fick bära sten och mura stenar på muren
Var och en som gömt undan en skrift
Blev slav på Chi-Huang-Tis mur

Tronpretendenter

Jag är mycket fascinerad över tonpretendenter, och tomma kungatroner. Hur släkter i bland i århundraden håller fast vid sina krav på troner i länder som i många fall inte haft någon monark sedan många generationer. Men än mer på alla som stöder dessa pretendenter. En undersökning för inte allt för länge sedan (2007) visade att nästan var femte fransman helst såg landet som en monarki, och då hade Frankrike varit republik sedan 1870, och inte haft en kung sedan 1848. Frankrike har för övrigt tre tonpretendenter, en legitimistisk (som hävdar att överhuvudet för släkten Capet skall vara kung av Frankrike), en orléanistisk-unionistisk (som menar att grenen som härstammar från Filip V av Spanien avsade sig sina franska anspråk) och slutligen en bonapartistisk (som lyfter fram Napoleons släkt).

Jag har påbörjat en katalogisering av Europas pretendenter som vi får se när den blir färdig. Som så ofta börjar jag med något och gör det nästan klart.

Här kommer ett smakprov som handlar om storhertigdömena Mecklenburg-Schwerin och Mecklenburg-Strelitz.

Mecklenburg

I Mecklenburg härskade sedan urminnes tider obrotriternas ätt, en urgammal slavisk härskarätt som under medeltiden förtyskades. 1171 blev de tysk-romerska herrar av Mecklenburg, 1348 blev de hertigar. Hertigarna av Mecklenburg var under lång tid en maktfaktor i nordeuropeisk politik, under åren 1364-1389 var hertigen Albrekt III kung av Sverige, och under lång tid därefter hade de mecklenburgska hertigarna pretendentskap på den svenska tronen som ättlingar till Magnus Ladulås.

Mecklenburg kom under, liksom många andra tyska stater, att delas i mindre delar. När hertigsläkten i Mecklenburg-Güstrow dog ut 1695 kom det att bli en konflikt mellan hertig Fredrik Vilhelm av Mecklenburg-Schwerin och hans farbror Adolf Fredrik som var gift med en dotter till den avlidne hertigen. 1701 löste det sig så att Adolf Fredrik blev tilldelas hertigdömt Mecklenburg-Strelitz som sitt eget land med rätt att liksom sin brorson kalla sig hertig. Dessa två mecklenburgska hertigdömen kom att bestå, vid Wienkongressen 1815 erkändes bägge två som storhertigdömen.

Mecklenburg-Strelitz

Det minsta av de bägge storhertigdömena, Mecklenburg-Strelitz, hade varit duktiga på att producera drottningar i andra länder, prinsessor från Mecklenburg-Strelitz blev drottningar i Storbritannien, Danmark och Preussen (den ytterst populära Luise), men släkten var inte stor. 

När storhertig Adolf Fredrik V dog 1914 fanns det endast två manliga dynastiska medlemmar av släkten, den nye storhertigen Adolf Fredrik VI och hans fars kusin Karl Michael, som var bosatt i Ryssland och detta år sade upp sitt mecklenburgska medborgarskap. När Adolf Fredrik VI i februari 1918 begick självmord resulterade det i en konstitutionell kris. Storhertig Fredrik Frans IV av Mecklenburg-Schwerin gick in som regent i maktvakuumet som uppstått. Karl Michael sände ett brev från Ryssland där han konfirmerade att han ville avsäga sig sina rättigheter, men detta ankom först i januari 1919, då hade redan de tyska monarkierna fallit.

Mecklenburg-Schwerin

Det större storhertigdömet var inte heller något anmärkningsvärt land i Tyskland, förutom hertig Fredrik Frans III som dog under mystiska omständigheter i Italien 1897 endast 46 år gammal, om det var självmord eller en olycka är oklart. Den siste hertigen av Mecklenburg-Schwerin var Fredrik Frans IV som blott 15 år gammal fick ta över storhertigtiteln efter sin far. Fredrik Frans IV fick som ovan även ta över regentskapet över Mecklenburg-Strelitz under 1918, men 14 november samma år var han tvungen att abdikera.Han kom att leva som privatperson. Under flykt undan Röda armén dog han 1945. Hans äldste son, Friedrich Franz dog 2001 barnlös. Eftersom den andre sonen, Christian Ludwig, kom 1945 till den brittiskt ockuperade zonen, men återvände till den sovjetiska zonen där han fängslades och dömdes till 25års fängelse. 1953 blev han frisläppt efter ingripande av förbundskanslern Conrad Adenauer. Han dog 1996 utan söner, han hade två döttrar, Donata (1956) och Edwina (1960), så slöts släkten Mecklenburg-Schwerin på svärdssidan vid Christian Ludwigs död.

Huset Mecklenburg-Strelitz idag

1918 var endast Karl Michael manlig medlem av det storhertigliga huset i Mecklenburg-Strelitz. Han kom efter att flytt Ryssland till Frankrike och sedan Danmark. Från 1930 var han bosatt i Mecklenburg. Han adopterade sin brors morganatiske son Georg som efterträdare som överhuvud för släkten. Georg kom att bo i släktens slott Remplin, tills det brändes ner 1940. 1944 arresterades han av Gestapo och sattes i koncentrationslägret Sachsenhausen tills han befriades därifrån i februari 1945. Han kom att flytta till Sigmaringen. Hans anspråk på Mecklenburg-Strelitz godkändes 1950 av familjen Mecklenburg-Schwerin. Hertig Georg dog 1963 av hjärtattack.

Som efterträdare fanns sonen Georg Alexander. Han kom att ägna sig åt olika företag, tidvis bodde han på Irland. I samband med Berlinmurens fall kom han 1990 att åter flytta tillbaka till Mecklenburg, han fick en lägenhet i det forna storhertigliga residensen Mirow. Han dog där 1996. I sitt äktenskap med ärkehertigen Ilona av Österrike födde fyra barn, tre döttrar; Elisabeth Christine (1947), Maria Katharina (1949), Irene (1952, och en son, Borwin (1956).

Dagens överhuvud för släkten är hertig Borwin. Han är stormästare för riddarorden ”der Greiff”. Han har tillsammans med prins Georg Friedrich av Preussen återinvigt slottet Hohenzieritz, det slott som var drottning Luise av Preussens eget. Borwin är gift med Alice Wagner sedan 1985. De har en dotter, Olga (1988) och två söner; Alexander (1991) och Michael (1994).

En del tyska monarkister hävdar, med stöd i ett fördrag mellan Mecklenburg och Brandenburg från 1442 att sedan 2001 är prins Georg Friedrich av Preussen även hertig av Mecklenburg. Detta är något som han inte själv hävdat. 

Mot upplysningstiden

Blåklinten av Atterbom

Ljus och skuggor skifta vänligt,

strömoln fly för vinden blid:

solen sänker omisskännligt

färden nedåt västerlid.

Harmas ej, o mänsko-öga,

som bland rågen mig försport,

att Naturen ock, den höga,

någonting för sig har gjort.

När till gagn för er så mycket,

jordens herrar, fram hon bär,

skall hon ej fägna tycket

åt vad endast hennes är?

Sjunger näktergaln, måhända,

blott när han av er blir hörd?

Djärvs ej dagens bloss sig tända,

innan eder sömn är störd?

Ofta flyger skönsta fjäril,

där av ingen blick han följs;

pärlan, född i musslans käril,

ofta städs av havet döljs.

Skald, som strövar kring på bergen,

glad och gagnlös, du som vi,

dig, jag vet, behagar färgen

av vår fägring, klar och fri.

Men där sitter, tung och trumpen,

på sitt stenrör Nyttans son;

räknar oss, och pipnubbs-stumpen

slår i kras med vredens dån.

När vi vaja på hans gärden,

böljevis, bland gyllne ax,

önskar han allt ont i världen

över oss med Parcens sax.

"Idel flärd", han skriar, "glitter

utan korn till mjöl och malt!" -

Tvärvigg, bläng där, bäst du gitter:

skönhet har sin egen halt.

Hennes yrke, hennes levnad

är att, utan huvudbråk,

slå en ring av himmelsk trevnad

kringom jordens lumpna tråk.

Se, ur tjäll av grenar täta

nygift par på renen går ...

Vad? Vill man till krans oss fläta

kring den unga husfruns hår?

Hulda, ja, låt dem dig smycka,

Ceres-blommans döttrar blå;

blomstrings-lycka, skörde-lycka

önska dig de fromma små!

Atterboms dikt är bland det mest underbara av romantikens kritik av upplysningstiden. Nyttan som skönhetens fiende. Det påminner mig en sak som min hustrus kollega berättade. Han (som är från Polen ursprungligen)var på en kongress i Florens och umgicks med de andra från Sverige. När de gick runt i den vackra staden sade en av de svenska kvinnorna ”Vad det är vackert, men Gud så opraktiskt!”. Det är synd att upplysningstidens tankar, ofta i extrem form, fått så stort genomslag i dagens Sverige. Nytta, praktiskhet, förnuft är slagord som finns. Jag anser att skönhet, glädje och känsla måste också finnas.