Blind lydnad

Jag är skeptisk till grupper som kräver blind lydnad av sina medlemmar. Oavsett om det idrottsföreningar, religiösa grupper, mc-gäng, politiska grupperingar eller något annat. Det måste finnas ett visst utrymme för tvivel och rätten att framföra dessa. I en alltför styrd tillvaro kan en ledare som är instabil föra gruppen var som helst.

Jag fick en bok ”Avhopparen” av Robert Dam i julklapp av min kära hustru. Den är författarens skildring om hur han upplevt 21år inom Scientologin. En skrämmande berättelse som beskriver hur en idé, som hade goda anslag och inte var helt fel, utvecklas till en organisation för att kontrollera medlemmarna och få ut så mycket pengar som möjligt. Ledaren, L. Ron Hubbard, är karismatisk och skriver logiskt och konsekvent. Problemen är att han bygger på märkliga antaganden och att han är psykopat. De som tar över efter honom är också psykopater.

Dam skriver på ett sätt så att man kan förstå varför han går med, varför han håller fast och avancerar inom gruppen, samt slutligen varför han lämnar den. Jag tror man kan applicera samma typ av tänkande för många olika grupper, många som har en hyggligt fungerande kärna, men som överexploateras och blir absurd.

Det bästa jag sett om detta är en film, ”Idioterna” i regi av Lars von Trier. Det är en av de filmerna som gripit mig mest när jag såg den, kanske för att jag på ett sätt kunde se mig själv i den. Den är ett utmärkt exempel på hur en sekt fungerar. 

Statistiska funderingar

Jag har nu några månader haft en blogg. Man kan fråga sig varför man skriver, och svaret är väl att det är skönt att få tänka högt ett tag. Det ger en del självbekräftelse att se att folk läser ens alster, även om det inte är gigantiska horder.

Det av mina inlägg som varit mest läst intill denna stund har varit ”Förstörarnas ansikte”, säkert för att den var länkad från DN:s hemsida. Eftersom jag älskar statistik så kan man ju se en hel del om vilka som läser (dock inte exakt vilka som läser). De tio vanligaste länderna har varit, i följande ordning; Sverige, USA, Ryssland, Storbritannien, Tyskland, Ungern, Norge, Polen, Belgien och Danmark. Att Ryssland ligger så högt förvånar mig lite, men annars är det inga märkligheter.

Av webläsare är Firefox  vanligast med 26% följt av Chrome med 22% av alla som läst bloggen. Den stora majoriteten, 58 %, har läst den via en dator med Windows, i en iPhone har 19% läst mina inlägg.

Det som saknas är några kommentarer, den enda hittills har jag gjort själv. 

Jobba som religionslärare

Att vara religionslärare är spännande och kul. Man får lära ut vad människor i olika delar av världen tror på, deras kultur och etik. En annan dimension av religionsämnet är det rent teologiska där man verkligen får använda hjärnan för att förstå olika resonemang. Det är olika i hur hög grad man kan komma in på detta i olika klasser. I regel är det stort intresse för ämnet, men en sak får man göra mycket, man får krossa fördomar. Eleverna har fördomar, som är lättförståeliga- de florerar i media på många olika sätt- men likväl fördomar. Mest fördomar finns det om Katolska kyrkan, Pingströrelsen och Islam. Jag undrar varför så många tror att Katolska kyrkan är fundamentalister? Faktum är ju att Katolska kyrkan idag accepterar evolutionen för att ta ett exempel. Likaså är det många som tror att alla muslimer, framför allt profeten Muhammed själv, är extremt kvinnofientliga. Givetvis kan grupper som talibanerna förstärka en sådan bild, men jag brukar ta upp att ingen person under hela historien har ökat kvinnans status mer än just nämnda profet under sin livstid.

Sedan finns det frågan om vad som är en religion och vad är en gud? Martin Luther sade i den stora katekesen att:

”en Gud kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tager sin tillflykt till. Att hava en Gud är alltså ingenting annat än att av hjärtat förtrösta och tro på honom, såsom jag ofta har sagt, att allenast hjärtats förtröstan och tro gör både Gud och avgud. Är tron och förtröstan rättskaffens, så är och din Gud den rätte. Är åter din förtröstan falsk och orätt, så är det icke därvid fråga om den rätte Guden. Ty det tvenne höra samman: tro och Gud. Det, varvid du fäster ditt hjärta och varpå du förlitar dig, är, säger jag, i verkligheten din Gud.”

Enligt Luthers definition är inte frågan om man har en gud eller inte utan vilken gud man har. Detta tål väl att funderas över. Är det rimligt att se det på detta sätt och se allt som möjliga gudar? Så att ”marknaden”, Manchester United, Luther själv, Astrid Lindgren eller Apple kan räknas som gudar? (I det sista fallet kan man verkligen fundera över det när folk vallfärdar till Steve Jobs hem.) Det är hur som helst väl värt att fundera över frågan. Det får mina elever ibland. J

Mångkulturalism

Idag var det politikerbesök på skolan, det var SDU som var på besök, en hel del elever var upprörda kring detta. Jag skall inte gå in i politiska diskussioner här, vare sig för eller emot. Men besöket föranledde ändå att jag funderade på begreppet mångkulturalism och fann åter vilken som är den bästa symbolen som finns för mångkulturalism; en maträtt med både italienska och turkiska rötter. Den har skapats av libaneser i Sverige. Kan det bli bättre? Möjligen skulle varianten med pommes på vara mer mångkulturell.

Filosofins "död"

Kring olika filosofer kan man skoja mycket. En del skämt är ganska tråkiga, men förvånansvärt många är riktigt bra. Jag kommer ihåg ett bra som några elever jag hade i filosofi för ett tiotal år sedan, de hade skapat en drink som hette ”Pierre on the rocks” vilken bestod av ett tomt glas med is i. Poängen var att de fastnat för Sartres exempel på att något frånvarande kan vara mer verkligt än de närvarande, som hans exempel när han väntar på att vännen Pierre skall dyka upp, men inte gör det. Pierres frånvaro blir mer verklig än de andra som är närvarande på kaféet. Drinken Thales var också en bra de hade gjort, den bestod enbart av vatten (Thales var ju som bekant filosofen som hävdade att allt bestod av vatten).

När det gäller filosofskämt har vi ju annars Monty Pythons fotbollsmatch och deras eminenta sång (som kan avnjutas här: http://www.youtube.com/watch?v=s1MgCV6uGuc ) .

En sida som är helt underbar är: http://people.ds.cam.ac.uk/dhm11/deathindex.html som ger olika filosofers sätt arr dö. Begrunda hur Nietzsche, Augustinus, Wittgenstein, Zenon eller just din favoritfilosof har mött sitt öde.

TV-serier och jag

Jag är inte speciellt mycket för att se serier på tv. Jag tycker de binder upp ens tid oerhört mycket, och jag är av den sorten att jag grunnar väldigt mycket om det är någon form av cliff-hanger. (Överlag ser jag väldigt lite på tv, numera blir det mest barnkanalen av någon outgrundlig anledning. )

När jag träffade min fru hade hon en helig tid, det var måndagskvällen, då visades CSI på Femman. Jag hade sett en del CSI innan jag träffade henne, men inte extremt mycket. Men när jag kollade på det blev jag snart fast i det, och det inte för att min frus skull, utan för min egen. Jag köpte henne en box med första säsongens alla avsnitt. Vi kollade igenom dem och snart blev det nya DVD-boxar. När alla avsnitt i Las Vegas var avklarade blev det New York och Miami.

Varför gillar jag CSI då? Ett par faktorer är viktiga. Standardavsnittet är så att man kan se det fristående, men ser man alla avsnitt så får man en extra berättelse, oftast (inte alltid) mycket bra gjort. Karaktärerna känns naturliga och inte krystade (det enda skulle väl vara att det är ovanligt mycket singlar bland dem, och få barn i deras liv, men det är väl ett sätt för manusförfattarna att kunna öppna upp för romanser på ett bra sätt). Man lär sig oftast något om moderna vetenskapliga rön. Sist men inte minst; vad skönt att det finns populära tv-serier där hjältarna är nördar, oftast supernördar. Se bara på Gil Grissom, suveränt spelad av William L. Petersen. En hjälte som är expert på insekter, halvautistiskt beteende, förvarar bevismaterial i personalens kylskåp, gillar att åka berg-och-dalbana och ”pratar” teckenspråk obehindrat. 

Allra mest gillar jag pilotavsnittet, där man presenteras inför alla huvudkaraktärer genom en biroll och snart blir mördad. Underbar inledning!

Och jag och tv-serier? Ja, på brevlådan har jag en skylt som säger: INGEN REKLAM TACK! Samma princip försöker jag ha på tv:n så vi köper DVD-boxar numera istället för att kolla på Femmans reklamavbrott...