Europa III: Ukraina

Den amerikanske antropologen Benedict Anderson utkom 1983 med boken Imagined Communities, som gav ett helt nytt sätt att se på nationernas födelse. Att nationerna var ett modernt påfund var inte Andersons idé, det hade Kedourie, Gellner och andra sagt tidigare, men perspektivet var nytt, nationen var enligt honom en förställd påhittad gemenskap (liksom all  annan gemenskap utanför den lilla byn) påfunnen av folkräkningar, administrativa gränser och inte minst den tryckta tidningen.

Andersons inflytande har blivit oerhört stort. Eric Hobsbawm fortsatte på Andersons väg- i Nations and Nationalism since 1780 (1990) hävdande han att nationen är en eliternas projekt som massorna tagit till sig. Hobsbawm menar att nationalismen är på döende sedan 1950, den nationalism som finns idag är dödsryckningar.

Kritik mot Anderson och Hobsbawm finns givetvis. Adrian Hastings bok the Construction of Nationhood (1997) hävdar han att nationerna har medeltida ursprung, det är ingen modern skapelse.  Men den mest inflytelserika kritikern är Anthony D. Smith, i vars magnum opus The Ethnic Origins of Nations (1987) och i senare böcker, för han fram tanken på att nationerna har ett ursprung i en etnisk grupp och myten om ett gemensamt ursprung. När en etnisk grupps ”isolering” bryts kan den omvandlas till att bli en nation. Det är inte bara så att eliter skapar nationerna från ingenting, det måste finnas någonting de kan bygga på från en etnisk grupp. Nationerna och nationerna är inte med nödvändighet knutna till den moderna epoken utan kan uppstå vid vilken tid i historien som helst, bara villkoren är uppfyllda.

I Ukraina har vi nyligen bevittnat våldsamma protester mellan EU-vänliga och vad de uppfattar som en ryssvänlig regering. Frågan är vad Ukraina är? Hur har Ukraina och den ukrainska nationalismen skapats?

I Kiev uppstod på 880-900-talen en statsbildning, Rus. Rus kan sägas vara ursprunget till alla östslaviska statsbildningar, Ukraina, Vitryssland och Ryssland.  Rus kom att bli kristnade från Bysans, därför kom de att bli ortodoxa. Kievriket gick under vid mongolstormen på 1200-talet och delades upp mellan mongoler, polacker och litauer. På 1400-talet gjorde sig storfurstendömet Moskva självständigt från de sista resterna av mongolväldet, från denna statsbildning har dagens Ryssland kommit.

 I slutet av 1300-talet förenades Polen och Litauen i en union. Större delen av det som är dagens Vitryssland och Ukraina hamnade i det polsk-litauiska samväldet. Under kung Sigismund III (även kung av Sverige 1592-99) skedde unionen i Brest, där de ortodoxa kyrkorna i samväldet erkände påvens överhöghet samtidigt som de fick behålla sin ortodoxa liturgi, prästäktenskap osv. I de östliga delarna av samväldet var dock motståndet stort.

År 1648 gjorde ukrainare uppror mot den polske kungen, och 1654 valde de östra delarna av Ukraina att ställa sig under den moskovitiske (ryske) tsarens överhöghet. Om det var en förening mellan Ryssland och Ukraina eller om det var en återförening är idag föremål för hätska angrepp mellan ukrainska och ryska historiker.

Ukraina hade visst självstyre, men efter att den ukrainske hetmannen Mazepa under det stora nordiska kriget ställde sig på Sveriges sida minskades denna rejält, för att helt försvinna under Katarina II:s regeringstid.

Delningen av Polen i slutet av 1700-talet gjorde att de västliga områdena av Ukraina hamnade under huset Habsburg, medan Vitryssland kom under Ryssland. De södra delarna av dagens Polen och de västliga ukrainska områdena kom att bli kungariket Galicien-Lodomerien. Karpato-Rutenien, som har en östslavisk befolkning hade sedan medeltiden tillhört Ungern (och således sedan 1526 släkten Habsburg).

I Galicien-Lodomerien fanns en västlig orientering och när nationalismen började spira i de östslaviska områdena fanns det tre alternativ; en anslutning till det tsarryska området, en förenat självständigt Ukraina samt ett autonomt Rutenien inom Österrike-Ungern. Det sistnämnda alternativet favoriserades av Wien och i folkräkningarna i Österrike-Ungern betecknades östslaverna som rutenare och deras språk som rutenska. Det är här som det ukrainska språket standardiseras, byggt på dialekter som låg närmare den västslaviska polskan.

Efter dubbelmonarkins undergång 1918 kom Galicien-Lodomerien att hamna i det återuppståndna Polen.  Det ryska Ukraina hade fått en kort självständighet innan det hamnade i Sovjetunionen. Karpato-Rutenien kom att hamna i Tjeckoslovakien. Efter andra världskriget förenades Galicien och Karpato-Rutenien med Ukraina inom Sovjetunionen, 1954 lade det helt ryska Krim till Ukraina och 1991 blev Ukraina självständigt.

Mycket av Ukrainas interna problem av idag. De västliga områdena orienterar sig fortfarande västerut. Språkligt talar många ukrainare en blandning av ukrainska och ryska, många är helt ryska. Detta är naturligt av flera orsaker, standardiseringen av språket kom sent och man ville då skilja sig från ryska och valde dialekter som låg långt från ryskan som standard. Ryskan var fram till 1991 det viktigaste språket i Ukraina. Blandäktenskap mellan ryssar och ukrainare är legio.

Ryskan är således inget främmande språk i dagens Ukraina, men framställs gärna så i västliga medier där vi präglas av föreställningen ett land, ett folk, ett språk. Situationen är mer komplex än så.

Skulle man se till Benedict Andersons idéer skulle de ukrainska nationalismen ha sin uppkomst i slutet av 1800-talet. Anthony D. Smith skulle säga att myten om ursprunget är viktigt, här kommer Kievriket, Mazepa och massvälten under Stalins tid vid makten in som viktiga symboler för skapandet av nationen, utan symboler som dessa skulle inget Ukraina finnas. 

Europa II: Spanien

Jag fortsätter lite om Europa. Nu vänder jag mig mot Spanien och funderar lite över carlisternas betydelse för dagens Spanien.

När man läser om Spaniens moderna historia startar det oftast med inbördeskriget på 1930-talet, någon gång med Primo de Riveras diktatur på 1920-talet. Men jag vill säga att Spaniens moderna historia börjar med carlisterna och Carlistkrigen.

Spanien var i början av 1800-talet ett föråldrat land i Europas utkant, ett som fallit stort efter sin storhet på 1500-talet. Större delen av dess kolonier hade gjort sig självständiga på 1820-talet. Katolska kyrkans makt var enormt stor. Många provinser hade långtgående självstyre.

Kungen, Ferdinand VII, hade trots tre äktenskap inte fått något barn. I det fjärde äktenskapet, med sin systerdotter, föddes 1830 en prinsessa – Isabella, och två år senare ytterligare en- Luisa. Spanien hade hittills haft den saliska lagen som successionsordning, dvs. att endast manliga led godkändes. Ferdinand VII lät vid den äldsta dotterns födelse ändra den bestämmelsen, och tillät kvinnlig tronföljd.

Detta förargade Ferdinands äldsta bror, don Carlos. Han hade uppmanats av klerikala krafter att göra uppror mot sin bror, men han hade istället tagit sin tillflykt till Portugal.

När Ferdinand VII dog 1833 och Isabella blev drottning reste don Carlos anspråk på att vara kung, Karl V. När regeringen svarade med att konfiskera hans egendomar startade han ett uppror. Det sägs att don Carlos inte önskade att bli kung, men såg det som sin av Gud givna plikt att bli det.  Brorsdottern Isabellas förmyndarregering ville skapa ett centraliserat, liberalt Spanien – något som don Carlos inte kunde tänka sig.

Det första carlistkriget 1833-1840 kom att stå mellan klerikala grupper, konservativa-reaktionära krafter och småbrukare framförallt i Baskien, Galicien och Katalonien på ena sidan och centralistiska, liberala och antiklerikala krafter på den andra. Regeringssidan fick stöd av Storbritannien och Frankrike, medan carlisterna stöddes av Sardinien. Kriget var blodigt och slutade först sedan regeringen lyckats locka över baskerna på sin sida. Don Carlos hade hela tiden avböjt alla kompromissförslag.

Don Carlos avsade sig 1845 sina anspråk till förmån för sin förstfödde son, Carlos – ”Karl VI”. 1846-1849 rasade det andra carlistkriget där denne försökte göra sina anspråk gällande.

Don Carlos dog 1855 och 1861 dog hans bägge söner Carlos och Fernando under mystiska omständigheter. De hade året före försökt igångsätta ytterligare en revolt, tillfångatagits och sedan släppts. Bägge två var barnlösa, carlisternas nye pretendent var den tredje brodern, Juan.  Juan var mer liberal än sin far och sina bröder och således ingen bra carlistpretendent. 1868 abdikerade han från sina anspråk till förmån för sin äldste son Carlos, ”Karl VII”. I samband med att Isabella II avsattes son spansk drottning 1868 och en kortvarig republik samt val av en sardinisk prins till spansk kung gjorde att det tredje carlistkriget bröt ut 1872-1876. Åter kom stödet från Katalonien, men främst från Baskien och Navarra.

 

Efter det tredje carlistkriget skedde inga väpnade revolter, men carlisterna fanns som en ständigt närvarande opposition. Efter att ”Karl VII”:s död 1909 blev hans son Jaime tronpretendent. Efter att den andra spanska republiken utropats 1931 utfärdade Jaime en uppmaning att alla spanska monarkister skulle samlas. Samma år träffade han den avsatte Alfons XIII, men kort efter mötet dog Jaime. Hans farbror Alfonso Carlos blev carlisternas siste gemensamme tronkandidat, han dog av en olyckshändelse 1936. Både Jaime och Alfonso Carlos var ogifta och barnlösa.

Under det spanska inbördeskrigets inledning hade Alfonso Carlos manat sina anhängare till att stödja nationalistsidan. Under inbördeskriget kom därför det starka carlistfästet Navarra att stå på nationalistsidan.

Carlisterna var splittrade efter Alfonso Carlos död. En del höll den avsatte Alfons XIII som sin nye kandidat, andra hittade andra kandidater. Efter Francos död fanns ett visst stöd för carlisterna, men numera är rörelsen försumbar.

Varför är då carlisterna viktiga? Jo för under carlistkrigen möter vi många av de problemställning som är speciella för Spanien och som fortfarande finns kvar. Centralmakt kontra regionerna. Klerikalism kontra antiklerikalism. Konservatism kontra liberalism. Småskaligt jordbruk kontra stordrift. Jag vill säga att förstår man inte carlisterna förstår man inte Spanien. Sedan kan man tycka vad som helst om dem.

Europa I : Tjeckien

Jag tänkte skriva något om de olika länderna i Europa, förhoppningsvis utan allt för mycket fördomar. Jag kommer att utgå från någon del i varje lands historia, troligtvis blir det mest ur identitetssynpunkt.

Utanför centralstationen i Prag står den amerikanske presidenten Woodrow Wilson staty. Den stora vägen som går förbi stationen heter Wilsonova. Det är inte speciellt konstigt, utan Wilson skulle det troligtvis inte finnas någon tjeckisk stat på det sätt som finns idag. I sina 14 punkter, som Wilson lade fram som krav för en fred under första världskriget, fanns punkt 10, autonomi för alla folk i Österrike-Ungern, något som blev verklighet när staten Tjeckoslovakien utropades 28 oktober 1918 av Böhmen, Mähren, Österrikiska Schlesien, Övre Ungern (Slovakien) och Rutenien.

Kungariket Böhmen hade under medeltiden blivit en av de viktigaste områdena inom det tysk-romerska riket. Eftersom det inte var tyskt hade härskaren titeln kung, annars var det den tysk-romerske kejsaren som också bar titeln kung av Tyskland.  Kung Karel I blev på 1300-talet kejsar Karl IV av det tysk-romerska riket, liksom t.ex. Sigismund på 1400-talet, han var även kung av Ungern.

Under 1400-talet försvagades Böhmen av svaga kungar och av religiösa strider. 1526 dog den böhmisk-ungerska kungen Ludvik (svenska Ludvig, ungerska Lajos) i strid med turkarna och Böhmen kom att hamna under dennes svåger, Ferdinand av Habsburg.

Böhmen kom att få en viktig plats i habsburgarnas rike. Detta syns bland annat genom att såväl Ferdinand I(som var tysk-romersk kejsare 1556-1564) som hans son Maximilian II (1564-1576) och sonson Rudolf II (1576-1612) ligger begravda i Vituskatedralen i Prag.

Böhmen hade under dessa habsburgare haft en relativt tolerant religiös politik, men under kejsar Mattias (1612-1619) kom de religiösa motsättningarna i dagen, vilket nådde sin höjdpunkt vid defenestreringen i Prag 1618, då Böhmen valde egen kung och det 30-åriga kriget startade. Böhmen kom att bli skådeplats för både början och slutet av detta krig, bland det sista som skedde var att svenskarna plundrade Prags lillsida.

Habsburgarnas välde över Böhmen bestod. I samband med det österrikiska tronföljdskriget 1740-1748 kom större delen av Schlesien, som hört till Böhmen, att erövras av Preussen.

Revolutionsåret 1848 hörsammade tjeckerna inte kallelse till en alltysk riksdag i Frankfurt. Istället samlades en panslavisk konferens i Prag, vilken inte fick någon effekt. 1848 blev Franz Josef ny kejsare av Österrike och han ville inte kröna sig till Böhmens kung i Prag. Förlikningen mellan Österrike och Ungern, Ausgleich, 1867 gjorde att tjeckerna kände sig åsidosatta. Tidigare hade Ungern och Böhmen varit jämställda, nu fick ungrarna en specialställning.

Böhmen och Mähren hade sedan medeltiden haft både en tjeckisk och en tysk befolkning. Eftersom dessa områden kom att tillhöra Cislethanien, ”Österrike”, blev förvaltningsspråket tyska. Konflikter mellan tjecker och tyskar förekom. En ”Ausgleich” jämställde tyska och tjeckiska i Mähren 1905, men i Böhmen var motståndet från tyskspråkigt håll mot en liknande uppgörelse för stark.

Det fanns planer hos tronföljaren Franz Ferdinand att omvandla Österrike-Ungern till en förbundsstat helt uppbyggt efter nationalitetsprincipen, men detta föll med mordet på denne 28 juni 1914.

Under första världskriget kom stora grupper tjecker att slåss på ententens sida och tjeckernas ledare Masaryk, som tidigare velat ha autonomi inom Österrike-Ungern, kom att arbeta för en tjeckisk och slovakisk stat. Att han ville ha med slovakerna var officiellt för att de var närbesläktade folk, fast kulturen i Övre Ungern (Slovakien) var annorlunda jämfört med Böhmen och Mähren. Det kan ju tilläggas att i en stat med Böhmen och Mähren skulle tjeckerna inte vara 2/3 av befolkningen och de tysktalande skulle vara mer än 1/3 av landets befolkning. Med Slovakien skulle tyskarna bli 23 % av befolkningen.

Wilson kom då, troligtvis under påverkan av Masaryk, med sina punkter. Tjeckernas självständighetssträvanden ökade och under hösten 1918 beslöt parlamentet i Wien att de rent tysktalande områdena  i Böhmen skulle införlivas med dagens Österrike. Men segrarmakterna tyckte annorlunda, och så 28 oktober 1918 utropades Tjeckoslovakien. Visserligen dröjde det lång tid innan den nya staten fått kontroll över hela sitt territorium, men staten var en realitet.  Men knappast så att varje folkgrupp hade fått autonomi, som Wilson hade uttryckt det.

Språkvetenskap som politisk dynamit

Ibland kan språkforskning vara politisk dynamit. Vi som i Sverige ofta tänker att kunskap om utdöda språk är onödigt och ointressant (jag gör det definitivt inte) kan ha svårt att förstå hur språkvetenskapliga rön kan orsaka starka känslor som kan hota stabiliteten i områden. Oftast handlar det om hur en folkgrupps egenskrivna historia vänds upp och ner, och ”rätten” till ett landområde faller för att man kanske inte var där först. I Sverige finns faktiskt lite av detta, i Tornedalen där samiska och kväniska ungdomar rykt ihop om vilken grupp som är Tornedalens urinnevånare.

För några dagar sedan läste jag något intressant, det handlar om språken rumänska och albanska. Rumänskan är ett romanskt språk, omgivet av slavisk- och ungersktalande folk. Enligt Rumäniens officiella historia härstammar rumänerna från dakerna, en folkgrupp som levde i området under antiken. Under c:a 160 års tid, från början av 100-talet till c:a 270 var Dacia en provins under Rom, tills att romarna lämnade området norr om Donau. Under denna tid skall folket ha anammat latin som sitt språk. Rumänerna har således bott i området sedan antiken. Rumänerna är ursprungsfolket i regionen.  Tilläggas skall att det finns rumänsktalande grupper på annat håll på Balkanhalvön. I Istrien, den del som tillhör dagens Kroatien, finns en liten spillra (1000 talare) av istrorumänskan, i gränstrakterna mellan Albanien, Grekland och Makedonien finns c:a 40 000 arumäner.

Albanskan är ett eget språk på den indoeuropeiska språkkartan och anses av albanerna härstamma från illyriskan. Precis som dakerna var illyrierna ett folkslag under antiken, och Illyrien motsvarar till stor del dagens Albanien. Ordet alban är bildat efter en illyrisk stam, albanoi. Problemet är att första gången albaner nämns är först efter år 1000. Vad som hänt mellan antiken och denna tid är höljt i dunkel. Att albaner härstammar från illyrier kan vara sannolikt, men det går inte att bevisa, det illyriska språket är i princip okänt, precis som dakiskan.

Det som jag läste om handlar om rumänskans ord som inte är av latinskt ursprung eller senare låneord. Det är inget stor grupp ord, ungefär 120st. Många är ord som handlar om herdar och vallning av djur. Det intressanta är att dessa ord visar mycket stor likhet med albanskan, så stor att det inte bara kan vara en slump. Vilka slutsatser kan man dra av denna språkvetenskapliga upptäckt? 

En skulle vara att rumänerna inte alls härstammar från dakerna utan har kommit från ett område söderut på Balkan, ett område som var längre tid under Rom och vars folk tog till sig latinet. Detta skulle kunna förklara de rumänska språköarna, som istrorumänskan och arumänskan. Rumänernas ursprungliga språk var kanske illyriska?

En annan slutsats kan vara att det är albanerna som kommit till området senare. En tredje skulle kunna vara både rumäner och albaner kan komma från helt annat område. En fjärde är att det är arumänerna som tagit till sig albanska ord som spridit sig till den stora rumänska gruppen norrut. Detta anses, så vitt jag förstått det, som den förklaring som man vill ha i Rumänien, men jag ser det som den minst sannolika.

Frågan om hur rumänskan är ett romanskt språk i en egen ”språkö”, är spännande. Jag anser det ganska osannolikt att just dakerna tog till sig latinet så snabbt, och dessutom behöll det. Rumänerna är säkert senare invandrare i detta område. Det är inget som minskar rumänernas rätt att finnas och styra i Rumänien, men däremot kan en sådan historisk förklaring förhindra att man med ”dakiska argument” förtrycker ungrare och tyskar i Transsylvanien, de som enligt den dakiska teorin är sentida inkräktare.

Här är ett exempel på hur språkvetenskap kan vara politisk dynamit.

Skolan i kris?

Skolan är i kris. Man har hört det förut, men nu är det åter så när Pisa-undersökningens resultat presenterats. Visserligen har det kommit allvarliga tvivel angående denna undersöknings relevans, men något visar den ändå. Experter vill tillsätta kriskommission.

Jag ser ett par-tre saker som är fel med skolan:

1.       *Huvudmannaskapet. Med kommuner eller fristående aktörer som huvudmän blir gärna skolan något man sparar på, antingen för att använda pengarna till andra saker, sänka skatter eller för vinstsyfte. Pengar behövs i skolan. Skulle staten ta över huvudmannaskapet skulle man slippa småpåvarna överallt.

2.     *  Fria skolvalet. Genom det fria skolvalet har vi segregerat samhället på ett oroväckande sätt. För skolans del betyder det att ”röstsvaga” elever samlas och riskerar att inte få den stimulans de behöver.  Detta är viktigt för att fiska upp de begåvningar som finns inom grupper som flyktingar, de med lågutbildade föräldrar osv.  Jag är inte emot ett visst skolval, men det skall inte vara helt fritt, det skall krävas särskilda skäl för att inte gå i den närmaste grundskolan.

3.      * Pedagogerna. Nu menar jag inte lärarna utan fackpedagogerna som fått ett stort inflytande över skolan och lärarutbildningen - på ämneskunskapernas bekostnad.  Jag tillhör dem som ser pedagog som ett skällsord, jag är inte pedagog- jag är lärare. Jag är ämneslärare, det innebär att jag kan mina ämnen. Det har bland vissa pedagoger sagts att bara man är lärare kan man undervisa i allt, ämneskunskaperna är mindre väsentliga. Detta är något jag väjer mig mot å det bestämdaste.

Så är min uppfattning. Sedan finns det ett fel med dagens samhälle (det finns många, men här endast ett som jag tar upp) som påverkar skolan mycket:

1.      * Det frodas i samhället en individualistisk antibildningskultur som är förödande. Bästa exemplet på detta är kanske alla dokusåpor som gör imbecilla, driftstyrda, utseendefixerade och osociala människor till någon form av ideal. Detta är kanske det svåraste problemet för skolan, vi behöver sociala och bildningsintresserade elever, det är inte bara skolan som är ansvarig för att de skall bli detta, det är allt runt omkring i än högre grad. Ett förbud mot Paradise hotel, Big Brother och liknande skulle dock vara svårt att genomföra…

Om olika folkbenämningar

Nationalitetsbetäckningar kan vara luriga. I Sverige har vi traditionellt tänkt att begreppen svenskar, de som talar svenska och de som bor i Sverige är synonyma. Men det finns svårigheter, först har vi de som talar svenska utanför Sverige, främst i Finland, är de svenskar? De är finländare säger vi och blundar för den första oregelbundenheten i vårt resonemang. Nästa svårighet är invandrare som blir svenska medborgare, är de svenskar eller inte? Självklart säger en del, andra säger inte. Jag ansluter mig till den första ståndpunkten, med visst förbehåll; våra begrepp är för trubbiga, ibland måste vi använda begreppet “etniska svenskar”, vilket jag tycker då borde inkludera de svenskspråkiga på andra sidan Bottenhavet. Skulle vi använda “svenskländare” och svenskar då? Svenskländare låter mysko, då vi inte säger Svenskland på svenska (på t.ex ungerska och swahili heter Sverige motsvarande). Det har föreslagits att man skall använda bindestreck och t.ex. tala om italiensk-svenskar liksom man talar om svensk-amerikaner. Detta föresätter nästan att alla har invandrarbakgrund, för begreppet svensk-svenskar låter ännu dummare än etniska svenskar.

Skulle vi tillämpa våra principer utanför Sverige kan det bli ännu krångligare, skulle man kalla en ungrare från Transylvanien för rumän skulle vederbörande ta illa upp, även om man skulle kalla vederbörande för ungersk-rumän.

Exemplen kan mångfaldigas, men det som gäller är att hitta en bra lösning som gör begreppen rättvisa utan att någon blir förargad. Helst bör det vara någorlunda konsekvent och inte utgå från vår svenska normalitet, Sverige är måttstocken för resten av Världen.

Nu skall jag umgås med min svensk-ungerska familj!

Engelska

På hösten 1980 började jag tredje klass. Förutom att det innebar en flytt till ”stora skolgården” på Ulriksbergskolan så innebar det lite förändringar, dels i ett nytt ämne; engelska. I början var jag lite kritisk, jag var som vanligt lite motvallskärring och ville hellre läsa ett annat språk. När vi började läsa det var det dock ganska skoj och jag omprövade min åsikt, det var skoj med engelska. Ända tills…

Jag hade varit sjuk, jag vet inte om det var någon dag eller en vecka, det har fallit ur mitt minne och är ointressant, men jag hade fått med skolböckerna hem och läste på vad klassen gjort. Jag kände mig duktig, ty jag hade lärt mig alla glosor ordentligt i engelska. Väl tillbaka i skolan var det glosförhör och jag fick frågan om vad ”grön” är på engelska. Svaret blev ”gre-en” och hela klassen inklusive fröken brast ut i gapskratt- mitt nyfunna intresse för engelska förbyttes i starkt ogillande, ett exempel på hur en liten, liten sak kan förändra mycket.

Under sex års tid var engelska det värsta ämnet i skolan för mig, jag var annars ganska bra i skolan, men engelskan var min svaga punkt. Det var först på gymnasiet som engelska åter blev roligt för mig, allt tack vare min fantastiska engelskalärare, men jag fick kämpa med det.

Idag känner jag att jag är hygglig både på att tala och läsa engelska, inte bra på något sätt men hygglig. Jag läser utan större problem engelska böcker, men föredrar i regel svenska översättningar om de finns tillgängliga.

Det var lite personligt, nu lite funderingar kring engelskans roll i Sverige och världen. För mig är engelskan först och främst ett lingua franca. Till det är det utmärkt språk, hyggligt lätt att lära utan alltför komplicerad grammatik (däremot är ju stavningen vansinnigt ologisk, värre än svenskan). Jag kan göra mig förstådd på engelska i stort sett över hela världen. Däremot har jag inget jätteintresse för engelskan för engelskans egen skull.

Det finns en del personer som tycker att man skulle införa engelskan som enda språk i världen. En sådan sak vore mycket olycklig anser jag, då engelskan redan idag visar tendenser på att bli flera nya språk och detta skulle förstärkas genom att nya områden byter språk till engelska. Se bara i Afrika där länder som engelska som enda officiella språk får en dialektbildning på engelska som gör det stundtals mycket svårförståeligt. I andra länder, där engelska är officiellt, men inte det ”första” officiella språket (fallet Tanzania t.ex. där dialektbildningen sker på kiswahili) är engelskan mer lättförståelig.

Men även om engelskan kanske blir flera språk inom en snar framtid är det vårt bästa lingua franca idag och har stora fördelar.

Grattis på födelsedagen!

Richard Wagner 200 år idag. En man som förändrade musikhistorien, teaterhistorien och även den politiska historien. Under dagen har jag lyssnat på delar av hans tio stora operor, der fliegender Holländer, Tannhäuser, Lohengrin, Tristan und Isolde, die Meistersinger von Nürnberg, das Rheingold, die Walküre, Siegfried, Götterdämmerung och Parsifal.

Lite personliga listor:

Bästa Wagneropera (just nu, ettan är konstant, i övrigt rör det sig mycket):
1. Tannhäuser
2. die Walküre
3. der fligender Holländer

Bästa Wagnersångerska:
1. Birgit Nilsson
2. Kirsten Flagstad
3. Nina Stemme

Bästa körer från en Wagneropera
1. Pilgrimskören (Tannhäuser)
2. Ehrt Eure deutschen Meister (Meistersinger)
3. Holländarkören (der Holländer)

Bästa akt:
1. Akt II ur Parsifal
2. Akt III ur Siegfried
3. Akt II ur die Walküre

Nästa år kan vi glädja oss åt att Sverige, som första land i världen, får en Wagneropera på sedel. Det är 500kr-sedeln med Birgit Nilsson på.

Böcker

Det är två saker de flesta ser när de kommer till mitt hem, det är växter och det är böcker. Båda är saker jag trivs med att ha runt omkring mig.

Böcker har jag alltid älskat. Mina föräldrar har berättat att jag redan som litet barn ville att alla gäster skulle läsa för mig. Att det fanns böcker hemma var säkert viktigt, Bra Böckers bokklubb gjorde att det fanns gott om böcker, inte bara i akademikerhem.

Jag tror att det är mycket viktigt att böcker finns runt en, finns det inte det är det svårare att intressera sig för något som man sällan sett. Därför tror jag inte på e-böcker, då de inte syns på
samma sätt i hemmet som ”riktiga” böcker. Ser man inte det, finns det inte. Mina döttrar kommer förhoppningsvis att känna kärleken till böcker. Den äldsta gillar redan böcker, den andra bor i det rummet med de flesta av mina böcker, man får hoppas att hon vill läsa dem också.

Fotboll och regional identitet

Läser om FC Bayern Münchens totalseger över Barcelona igår. Givetvis tänker jag (ja, jag är ju jag) på regionalism. Katalonien krossat av Bayern. Två regioner som har en hel del likheter, som inte vill gå i huvudstadens ledband. I Kataloniens fall är det ju många partier som vill ha en självständighet från Spanien. I Bayern finns inte detta tänkande, men man har ju vägrat att erkänna Förbundsrepubliken Tysklands författning. Att Bayern och bayrare är speciella och skiljer sig från andra tyskar går nog inte att förneka.

Skillnaderna mellan Katalonien och Bayern är dels att Katalonien har ett eget språk, ett språk som länge varit undertryckt. Bayern har i större grad religionen (katolicismens starkaste fäste i Tyskland) och minnet av sin självständighet på 1800-talet att vila sin identitet på, samt kungahuset. Fast Bayern varit republikanskt styrt sedan 1918 är kungahusets ställning mycket starkt i Bayern. Folk kan vilka som ingår i familjen Wittelsbach. Detta saknar Katalonien, språket är det särskiljande. Även FC Barcelona finns med i den katalanska världsbilden, vilket gör att förnedringen under 1 maj kan få konsekvenser politiskt på sikt. Om det vore motsatt, att Bayern blivit förnedrat igår, tror jag inte den bayerska självbilden och identiteten skakats på samma sätt som jag misstänker att Kataloniens håller på att göras.

Fotboll och identitet. Mycket finns att säga om detta.

Jag kontra Upplysningen

Jag är skeptisk till Upplysningen! När man ser på denna tid kan man se olika saker beroende på vilka utgångspunkter man har. Jag ser framför allt fem linjer, ifrågasättandet, toleransen, förnuftet, nyttan och framåtskridandet.

Ifrågasättande
Jag tycker det är bra att man ifrågasätter. Det enda man bör vara klar med när man ifrågasätter är att man kan komma till en slutsats att det man ifrågasätter faktiskt kan vara det bästa. Idag tycker jag många ifrågasätter utan att vara beredda på det sistnämnda. Man borde ta de ultraortodoxa judarnas läsning av Talmud som modell för hur ett bra ifrågasättande går till.

Toleransen
At tolerera andras åsikter och synpunkter tycker jag är en underbar egenskap. Man bör tolerera varje persons åsikt, men man får inte glömma att ifrågasätta alla åsikter. Jag tycker faktiskt att man tolerera även de icketolerantas åsikter (däremot inte handlingar).

Förnuftet
Att förnuft är viktigt det skriver jag verkligen under på. Upplysningens tron på förnuftet är dock farligt.  Förnuftet har gränser, vilket Immanuel Kant lyfte fram. Det är enligt mig viktigt att inse att förnuftet inte löser alla problem. Känslan är också viktig.

Nyttan
Att allt skall vara nyttigt är det värsta tankeogräs som finns. En förutsättning för att man kunna ha nyttan som utgångspunkt är att man är allvetande, många saker som till synes kan verka ”onyttiga” kan ge positiva effekter på lång sikt, medan ”nyttiga” saker kan åstadkomma fruktansvärda saker. I Sverige är detta tänkande enormt starkt och hämmar oss mycket är jag säker på.

Framåtskridandet
Att vi i allt går mot en lysande framtid är jag också oerhört skeptisk mot. Det finns en ogrundad tro på att utvecklingen ständigt går framåt, bakslag är bara tillfälliga och att framtiden är predestinerad. Precis som Georg Henrik von Wright skriver i ”Myten om framsteget” så har evolutionsteorin fått många att dra analogislutsatser om att allt utvecklas.
I dagens samhälle hör man likväl många olika grupper som hävdar att utvecklingen går inte att stoppa. En del av dessa grupperingar sympatiserar jag med, andra inte eller absolut inte. Men oavsett om jag sympatiserar med dem eller inte så är resonemanget att allt är framåtskridande giltigt. Jag ger några exempel på grupper som jag har hört resonera på sätter ovan; veganer, feminister, homosexuella, ateister, republikaner, EU-förespråkare, ”appleianer” och givetvis liberaler och socialister.

Därför är jag skeptisk till upplysningen.

Wagneråret III, Rhenguldet scen I

Der Ring des Nibelungens är ett fantastiskt verk. Det tog 25 år att slutföra detta verk för Wagner och det innehåller allt. Jag tänkte hålla mig här vid handlingen av första scenen i den första operan, das Rheingold, Rhenguldet.

I floden Rhen simmar de tre rhendöttrarna omkring och leker. Fram kommer nibelungen (dvärgen) Alberich och vill ha kärlek. Rhendöttrarna avvisar Alberich och retar honom för sin fulhet, mer och mer. Woglinde nöjer sig med att se till att han inte kan nå henne, Wellgunde hånar honom för sin fulhet och Flosshilde ironiserar över hans utseende. Alberich blir arg och försöker förgäves fånga någon.

Då kommer solen fram och väcker rhenguldet, en skatt som rhendöttrarna har att vakta. Alberich har ingen aning om vad det är, men då rhendöttrarna mött hans kärlekslängtan så säger de mer än de skall, rhenguldet kan ge omätlig makt men endast till den som avsvärjer sig kärlek.


Nur wer der Minne
Macht versagt,
nur wer der Liebe
Lust verjagt,
nur der erzielt sich den Zauber,
zum Reif zu zwingen das Gold.


Alberich ser dock möjligheten, när man inte får kärlek kan man få makt. Han förbannar kärleken och tar guldet
och försvinner.

Man kan tolka detta på olika sätt. Ett vanligt är det som George Bernard Shaw lyfte fram i the Perfect Wagnerite; Alberich är industrikapitalisten som bygger upp en förmögenhet genom sitt förnekande av kärleken.
Ett annat sätt är att han våldför sig på naturen. Eller att all penningmarknad bygger på kärlekslöshet. Det finns
många varianter här. Men spännande är det. 

Svensk, osvensk och universalistisk.

Det är intressant att vara svensk, speciellt om man betraktar sig och sin kultur i ett utifrånperspektiv. I inget annat land i världen skall o framför nationaliteten vara ett positivt ord. Osvenskt är i stort positivt i Sverige, medan man kan ju tänka hur man skulle uppfatta un-american i USA.

På bokrean köpte jag förra veckan en bok ”Vem är Svensson?” av Colette van Luik. Det finns mycket intressant skrivet om hur svenskar är och hur vi tänker. En sak som jag direkt fann intressant var citatet

”Well you see, in Sweden we do like this…” Ett ofta använt uttryck av Svensson när man är utomlands och som översatt betyder: Om bara alla gör som vi, blir allting bra.

 Det säger en hel del. Vi anser oss vara normaliteten själv, fast vi i t.ex. värderingsfrågor är ett extremfall. Om alla är som oss blir det bra. Men vi tänker inte på att det Sverige vi har nu är ett resultat av många seklers händelser, för historia bryr man sig bara om i lustiga länder i utlandet. Men just det där med att om alla gör som vi så blir det bra är mycket typisk.

I boken ”Nationalismens logik” av Sten Dahlstedt och Sven-Eric Liedman finns en brilliant slutkläm där de jämför serierna Asterix och Tintin. I Tintin, som i stort har en förnuftig, universalistisk syn på världen blir avvikelser oupplysta, medan den nationalistiska Asterix ger tolerans år alla (eller man driver (och hedrar) lika mycket med alla nationaliteter, inte minst fransmännen själva).  På detta sätt kan faktiskt en nationalism vara mindre exkluderande än en universalistisk syn på världen. I mina ögon är svenskarna ofta universalistiskt exkluderande. 

Friskolor och problem

http://www.smp.se/nyheter/vaxjo/farre-sokande-till-privata-gymnasier(3676573).gm

Det här med friskolor är problematiskt. Det största problemet är feltänket hos ansvariga politiker när man skapade förutsättningar för friskolor i början av 1990-talet, man räknade inte med att man kunde göra vinst på skolor och därför stod det i lagen för friskolor något i stil med att de skall i största möjliga mån likna de kommunala – inte att de skulle vara likvärdiga. Allt för att politikerna räknade med att friskolor fyller en nisch när kommunala skolor på landsbygden lägger ner. Sedan får man räkna in en viss vurm för alternativ pedagogik hos vissa politiker.

Det må kanske vara så att det inte är fel att tjäna pengar på skolan, men nästa problem är betygsättningen. I Sverige är det läraren som sätter betyg (två undantagsfall finns när rektor sätter, men de är försumbara). Jag tror (snarare vet) inte att friskolorna är enda boven i betygsinflationen, men när skolor får konkurrera om eleverna är betyget ett viktigt sätt. Det blir inte kunskaperna utan vilken skola eller lärare man har som avgör betyget. Som sagt var är inte friskolorna ensamma med detta utan alla är ansvariga, men friskolereformen är det som satt igång det hela.

Ett annat problem är att friskolor hur som helst kan läggas ned.  http://www.svt.se/nyhetsklipp/nyheter/ekonomi/article1073242.svt är ett skräckexempel.

Vad skall man göra? Det bästa är ju att förstatliga alla skolor, då slipper man undan kommunpolitikernas spariver. Men även att stärka de nationella provens roll, både i betygsättning och i rättning. Matematik är ett ämne som man skulle kunna börja med, låta de nationella proven bli kursprov som rättas centralt och där betygen också sätts centralt. Likaså gymnasiearbetet, där skulle det vara bättre att från början ha externa bedömare, man kan ju inte få mer än godkänt (E) på det, så det är inte så knepigt för externa bedömare att se det.

Legitimister

Släkten Capet hade blivit kungar av Frankrike genom Hugo Capet år 987 och var det efter detta. Den äldste sonen efterträdde sin far som kung vid dennes död fram till 1316, då Ludvig X:s postumt födde son Johan I dog en vecka gammal. Johan I kom att som efterträdare få sina farbröder Filip V (1316-1322) och Karl IV (1322-1328). Med Karl IV dog den capetinska ättens huvudgren ut och en konflikt utbröt vem som skulle efterträda honom, hans systerson Edvard III av England eller Filip av Valois, som var den närmaste manliga arvingen till tronen. Denna konflikt ledde till det s.k. 100-årskriget mellan Frankrike och England 1338-1453. Genom att Filip av Valois blev Filip VI av Frankrike kom den saliska lagen att strikt tillämpas i Frankrike. När huvudgrenen av släkten Valois dog ut 1498 kom kungamakten att hamna hos grenarna Valois-Orléans och Valois-Orléans-Angoulème. 1589 kom så, enligt den saliska lagen, den capetinska grenen Bourbon att bli kungar av Frankrike. Eftersom den nye kungen, Henrik IV, redan var kung av Navarra kom den nya titeln att bli ”kung av Frankrike och Navarra”.

 Under Henrik IV, hans son Ludvig XIII och sonson Ludvig XIV kom kungamakten att stärkas och Frankrike kom att bli Europas ledande land. Ludvig XIV:s andre sonson Filip blev 1700 kung av Spanien mot löfte om att Spanien och Frankrike inte skulle förenas. Ludvig XIV kom att efterträdas av sin sonsons son Ludvig XV (eftersom sonen Ludvig dött 1711 och sonsonen med samma namn dött 1712). Ludvig XV:s sonsöner kom skottvinkeln i samband med den franska revolutionen som startade 1789. Ludvig XVI avsattes 1792 och avrättades året efter, då kallad medborgare Capet. Rojalisterna hyllade vid avrättningen kungens son som kung Ludvig ”XVII”, men denne dog i fängelse redan 1795. Istället tog Ludvig XVI:s bror Ludvig kungatitel under namnet Ludvig XVIII.

Vid Napoleons fall 1814 återkom släkten Bourbon till makten med Ludvig XVIII. Med undantag för Napoleons korta återkomst 1815 var han kung till sin död 1824. Problem fanns med att kungen var barnlös, arvinge var hans reaktionäre bror Karl, vilken 1824 kom att bli kung Karl X.

Karl X hade två söner, den äldste Ludvig som var tronföljare var gift med sin kusin Marie Thérèse (Ludvig XVI:s dotter) men paret var barnlöst. Den andre sonen, hertigen av Berry; Karl Ferdinand, mördades av en republikan 1820 för att det inte skulle födas någon tronarvinge, men sju månader efter hans död födde hans änka en son, Henrik som fick titeln greven av Chambord.

Julirevolutionen 1830 ledde till att Karl X 2 augusti avstod alla anspråk på Frankrike till sin sonson greven av Chambord. 20 minuter senare gjorde sonen Ludvig XIX samma sak till sin brorsons förmån. Henrik V:s regeringstid blev inte lång, 9 augusti förklarades huvudgrenen av släkten Bourbon kronan förlustig och Ludvig Filip av sidogrenen Bourbon-Orléans blev kung 1830-1848.

Legitimisterna, som krävde att man följde den saliska lagen, kom att hävda att Karl X var legitim kung av Frankrike till sin död 1836 och efter det sonen Ludvig XIX till dennes död 1844. Efter det var det greven av Chambord, som hyllades som Henrik V. Man kan diskutera ifall Ludvig XIX och Henrik V verkligen var kungar av Frankrike med 20 minuters respektive en veckas regeringstid eller inte. 

Legitimisterna kom att bli en stark kraft under julimonarkin, den andra republiken och det andra kejsardömet. Under den tredje republikens första år var det nära att greven av Chambord blev kung, monarkisterna var i majoritet i nationalförsamlingen, men uppsplittrade mellan legitimister, orléanister och bonapartister. En uppgörelse mellan den barnlöse Chambord och orléanisterna där orléanisternas pretendent Philippe skulle bli tronföljare var nära 1876, men föll på Chambords kompromisslösa vägran att acceptera Trikoloren som fransk flagga. Vid Chambords död 1883 hade den monarkistiska majoriteten i nationalförsamlingen försvunnit.

Greven av Chambords dödsfall splittrade legitimisterna, en del hävdade att pretendentskapet skulle gå till Juan, greven av Montizón, som var den karlistiske pretendenten i Spanien. Juan blev 1883 den nye huvudmannen för släkten Capet. Andra menade att Filip V hade avstått från anspråk på Frankrike för sig och sina efterlevanden när han blev kung av Spanien 1700, därför skulle anspråken gå till orléanisterna.

Greven av Montizón gjorde inga aktiva krav på den franska tronen, men han hävdade dem. Av legitimisterna kallas han Johan III. Som pretendent efterträddes han 1887 av sin son Carlos, ”Karl XI”, vid dennes död 1909 kom anspråken till dennes son Jaime ”Jakob I”. Denne dog barnlös 1931 och som pretendent kom han att efterträdas av sin farbror Alfonso Carlos, ”Alfons I” vilken också dog barnlös 1936. Med detta kom pretendentskapet att gå över till den avsatte spanske kungen Alfons XIII,  som kallades ”Alfons II”.

 Alfons XIII:s äldste son, Jaime, hade under en operation i barndomen blivit döv. På grund av detta hade han 1933 avstått sina anspråk på den spanska tronen för sig och sina avkomlingar. När han 1941 blev huvudman för släkten Capet kom han däremot att aktivt hävda sina anspråk på den franska tronen, av legitimisterna är han känd som ”Jakob II” eller senare ”Henrik VI”. Han antog titeln ”hertig av Anjou”, som pretendent på den franska tronen. Hans son Alfonso ”Alfons III” var pretendent 1975-1989. Hans användande av titeln ”hertig av Anjou” föranledde den orléanistiska pretendenten att gå till domstol, vilket dock inte ledde till något resultat. Alphonse dog 1989 i en skidolycka i USA.

Nuvarande legitimistiska pretendent är Louis Alphonse, ”Ludvig XX”, född 1974, andre son till ”Alfons II”, den äldste sonen Francisco dog i en trafikolycka 12 år gammal 1984. Louis Alphonse är fransk medborgare och han är utbildad ekonom. Han arbetar numera (2009) inom bankväsendet i New York.

 Louis Alphonse är sedan 2004 gift med den venezuelanska arvtagerskan María Margarita Vargas Santaella.  Inga representanter för det spanska kungahuset deltog i bröllopet, troligtvis i protest mot att på inbjudningarna som hade skickats ut hade Louis Alphonse använt titeln ”hertig av Anjou”. Paret har en dotter, Eugenie, född 2007 och de fick under våren 2010 tvillingar, Louis och Alphonse. Efter Louis Alphonse och hans manliga arvingar kommer tronföljden att gå till den spanske kungen Juan Carlos I och dennes manliga ättlingar. Juan Carlos har uttryckligen ogillat tronanspråken på den franska tronen.

Legitimisterna hävdar strikt den saliska lagen, endast huvudmannen för den äldsta grenen av huset Capet kan vara rättmätig fransk kung. För att komma ifråga måste man vara son till en annan medlem i huset Capet och vara född inom ett av katolska kyrkan godkänt äktenskap. Legitimisterna har inga som helst krav att äktenskapet skall vara med en furstlig person. 

Legitimisterna är aktiva på nätet, på youtube finns flera filmer med Louis Alphonse, och i sociala medier finns de också. På Facebook kan man hitta "Louis XX", "La Reine de France", "Institut Duc d'Anjou", "La Familie de France" och givetvis "Le Roi de France".

En man att minnas

Det finns politiker som man minns för var de gjort, eller vad de inte gjort. En del minns man av andra orsaker som den brittiske premiärministern 1830-34; Charles Grey, andre earl av Grey.

Ändå skall man minnas honom för den brittiska parlamentsreformen 1832 och avskaffandet av slaveri i det brittiska imperiet 1833. Fast det te som är uppkallat efter honom är nog väl värt att minnas honom för. Jag tänker på honom varje frukost!

Vanebildande...

För ett par dagar sedan började jag morpha lite bilder. Det är fruktansvärt vanebildande. Att kombinera olika personers ansikten kan vara intressant, men vanebildande.

Ja Hitler finns med i två (mustaschen är svår att få bort). Likaså är Ranelid med i två. Men vilka är de andra?

I den översta har vi Adolf Herrey/Richard Hitler.
Där under Bruno Häggkvist/Carola Ganz
Sedan Silvo-Rutger Reeves-Ranelid/Kaenu-Björn Berlusconi-Hauer
Näst underst Björn Sabuni/Nyamko Ranelid
Sist Adolf Lopez/Jennifer Hitler

Skall notera att jag inte kopplar samman personerna. Jag tycker mest att de är så totalt olika som man kan vara i många fall...

Wagneråret II: Tannhäuser

Den första kontakten med Wagners musik var för mig under gymnasiets sista år. Jag hade något år tidigare snöat in lite på Tjajkovskij och pga. detta gått med i en skivklubb för klassisk musik där man fått ett antal skivor av denne ryska gigant. I klubbtidningen hade de ett erbjudande om en opera av Wagner, Tannhäuser. Min uppfattning av Wagner var intill dess ganska grumlig, det jag hade hört av operor- vilket mest var moderna operor som sänts på tv- var inte helt fördelaktig. Men jag var nyfiken och tänkte jag testar. Hem kom en LP-box med Paris-versionen av Tannhäuser med Placido Domingo sjungande huvudrollen. Jag lyssnade. Jag lyssnade igen. Jag blev betagen. Jag var fast.

Tannhäuser är fortfarande min favoritopera. Allt känns så aktuellt och viktigt i den. Den stora frågan är vad som är viktigast i vårt liv, Venus eller Elisabeth?

AKT I:

Tannhäuser är när operan börjar i gudinnan Venus berg. Han har varit där i sju års tid, men har tröttnat på den sinnliga njutningen. Venus försöker hindra honom från att ge sig av, men Tannhäuser framhärdar:

Stets soll nur dir, nur dir mein Lied ertönen,
gesungen laut sei nur dein Preis von mir!
Dein süsser Reiz ist Quelle alles Schönen,
und jedes holde Wunder stammt von dir.
Die Glut, die du mir in das Herz gegossen,
als Flamme lodre hell sie dir allein!
Ja, gegen alle Welt will unverdrossen
fortan ich nun dein kühner Streiter sein!
Doch hin muss ich zur Welt der Erden,
bei dir kann ich nur Sklave werden;
nach Freiheit doch verlangt es mich,
nach Freiheit, Freiheit, dürste ich;
zu Kampf und Streite will ich stehn,
sei's auch auf Tod und Untergehn! -
Drum muss aus deinem Reich ich fliehn!
O Königin!
Göttin, lass' mich ziehn!

Venus kontrar:

Zieh hin! Wahnbetörter! Zieh hin!
Geh! Verräter, sieh, nicht halt ich dich!
Flieh, ich geb dich frei
Zieh hin! Betörter!
was du verlangst, das sei dein Los!
Zieh hin! zieh hin!
Hin zu den kalten Menschen flieh,
vor deren blödem, trüben Wahn
der Freude Götter wir entflohn
tief in der Erde wärmenden Schoss.
Zieh hin, Betörter! Suche dein Heil,
suche dein Heil, - und find' es nie!
Sie, die du siegend einst verlachtest,
die jauchzenden Mutes du verhöhnst,
nun fleh sie an um Gnade, wo du verachtest,
jammre nun um Hold!
Dann leuchte dein Schande,
der hellen Schmach wird dann ihr Spott!
Gebannt, verflucht, ha! wie seh' ich schon
dich mir nahn, tief das Haupt zur Erde: -
"o! fädest du sie wieder,
die einst dir gelächelt!
ach! öffnete sie dir wieder
die Tore ihrer Wonnen!"
Auf der Schwelle, sieh' da!
ausgestreckt liegt er nun,
dort wo Freude einst ihm geflossen!
Um Mitleid fleht er bettelnd, nicht um Liebe!
Zurück! Entweich, Bettler!
Knechten nie, nur Helden öffnet sich mein Reich!

(dessa citat och lite till innan, med engelsk undertext, finner ni här http://www.youtube.com/watch?v=ETTgybOtFXk )

Men Tannhäuser framhärdar och åkallar jungfru Maria; ”Mein Heil liegt in Maria!” Han lämnar berget där Venus bor och kommer till sina gamla trakter i Thüringen där han snart stöter sina gamla vänner. Tannhäuser vill söka sona sina synder. Vännerna försöker övertala honom att komma med dem till lantgreven Hermanns borg Wartburg. Den som lyckas är Wolfram von Eschenbach som gör det genom att nämna Elisabeths namn, Tannhäusers gamla kärlek. Detta trots att Wolfram faktiskt själv älskar Elisabeth, men han förnekar sin egen kärlek för sin väns skull. Tannhäuser accepterar att komma till Wartburg.

AKT II:

Elisabeth prisar åter sångarhallen, som hon undvikit sedan Tannhäuser försvann och hon träffar med Tannhäuser. Lantgreven Hermann skall hålla en sångartävling för att fira Tannhäusers återkomst.  Man skall i sången prisa kärleken. En efter en av de församlade sångarna och riddarna prisar en dygdiga kärleken, men Tannhäuser hånar dem, att de inte känner den verkliga kärleken. Till slut brister han ut i en hyllning till Venus:

Dir, Göttin der Liebe, soll mein Lied ertönen,
gesungen laut sei jetzt dein Preis von mir!
Dein süsser Reiz ist Quelle alles Schönen,
und jedes holde Wunder stammt von dir!
Wer dich mit Glut in seine Arme geschlossen,
was Liebe ist, kennt der, nur der allein!
Armsel'ge, die ihr Liebe nie genossen,
zieht hin! Zieht in den Berg der Venus ein!

Det blir uppror i salen, kvinnorna flyr och männen vill slå ihjäl Tannhäuser. Nu träder Elisabeth in, hon hindrar männen från att döda Tannhäuser för vad är hans död mot det dödslag som han just gett henne; 

Zurück! Des Todes achte ich sonst nicht!
Was ist die Wunde eures Eisens gegen
den Todesstoss, den ich von ihm empfing?

Tannhäuser får möjlighet att sona sina synder genom att följa med pilgrimerna mot Rom, för endast påven kan ge honom förlåtelse.

AKT III

Wolfram och Elisabeth inväntar pilgrimmernas återkomst från Rom. Tannhäuser är inte med dem. Elsabeth ber till Maria och dör. Tannhäuser återkommer, berättar för Wolfram om sin färd till Rom och att påven sagt att först den dag som hans stav åter ger friska löv kommer Tannhäuser att få frälsning undan sina synder. Tannhäuser vill, då frälsning är honom omöjlig, återvända till Venus för att åtminstone få njutning. Wolfram försöker stoppa Tannhäuser och Venus som kommer för att få med sig denne. Återigen är det Wolfram som stoppar Tannhäuser genom att nämna Elisabeth. Nya pilgrimmer återvänder, nu med påvens grönskande stav i sitt förvar. Tannhäuser dör i förvissning om att Elisabeth bett för honom.

Wagners opera hade först premiär i Dresden 1845. En ny version (med balett i första akten, förlängd dialog mellan Tannhäuser och Venus samt en förkortad sångarstrid) hade premiär i Paris 1860. Ofta kombinerar man de bägge versionerna idag.

Musiken är vild, extatisk, storslagen men ändå personlig och finstämd. Ett fint parti är Wolframs sång från tredje akten ”O, du mein holder Abendstern” (http://www.youtube.com/watch?v=IeIELcAod1k ) eller Elisabeths hallaria (http://www.youtube.com/watch?v=yyKJXAM5Z9s ). Storslagna är körscenerna med gästernas intåg i Wartburg (http://www.youtube.com/watch?v=9vZX3ryvs8Y ) och pilgrimskören (http://www.youtube.com/watch?v=Sj57sQahA4w ) . Wagners ledmotivteknik är ännu inte färdigutvecklad som den är i Nibelungens ring, men den hjälper till att förhöja dramat. Baletten, som tillkom i Parisversionen) är fantastisk musik och med rätt koreograf kan denna bli en höjdpunkt i sig (http://www.youtube.com/watch?v=631iE-_lbAs ).

Och åter den stora frågan, den som István Szabó låter dirigenten Zoltan Szanto säga till sångarna i den underbara filmen Möte med Venus (som handlar just om Tannhäuser; filmen är omöjlig att få tag på numera, någon som vet var man kan få tag i den?) : Vilket är viktigast i våra liv, Venus eller Elisabeth?

Ludvig XVI:s blod

Blodspår efter Ludvig XIV

. http://www.dn.se/nyheter/varlden/blodspar-funna-fran-fransk-kung-1

Man har hittat blodspår av den giljotinerade Ludvig XVI, jämfört med gener från Henrik IV:s huvud. Intressant vetenskaplig artikel, men med många småfel. T.ex. var blodet från en kung inte bara en souvenir utan för många fransmän på den tiden en helig relik, för trots revolution såg de flesta kungen som en av Gud utsänd, något som ändrades först senare. (Vid kröningen av en kung ansågs kungen ha helande krafter, vid Ludvig XVI:s kröning 1775 samlades tusentals sjuka, 1825 när hans bror Karl X kröntes var de ett fåtal – Ludvig XVIII valde att inte krönas för att inte orsaka onödiga kontroverser). En annan sak är att det finns många fler bevarade delar av Ludvig XVI:s släktingar, men Henrik IV:s huvud är ett av de få som man vet vem det tillhör, under franska revolutionens mest nitiska period beslöt man att alla kungagravar i kyrkan Saint-Denis skulle tömmas och kastas i en massgrav. Först efter Napoleons fall grävdes massgraven upp, men då man inte kunde skilja på vem som var vem lades alla kvarlevor i en gemensam grav inne i kyrkan. Dock försvann en del delar av de kungliga, Henrik IV:s huvud var ett sådant, som först för något år sedan kunde återbördas efter att ha varit i privat ägo sedan revolutionen. Ett annat var Ludvig XIV:s hjärta som en engelsman åt upp i mitten av 1800-talet.

Ludvig XVI och Marie-Antoinette lades i en en grav utanför kyrkan, inte i en massgrav. De återbegravdes inne i kyrkan efter Napoleons fall.

Men det är intressant att notera att DNA visar att Ludvig XVI var ättling till Henrik IV. På så sätt kan man eliminera det som ibland lagts fram; att Ludvig XIV inte var son till den Ludvig XIII, som var bisexuell med dragning åt det homosexuella. Ibland annat filmen ”Mannen med järnmasken” sägs ju detta. 

På tal om Ludvig XVI:s blod. Sonen Ludvig "XVII" (som många menar var Axel von Fersens son) dog i tioårsåldern. Dottern Marie Therese (som Napoleon kallade den enda karlen i huset Bourbon)gifte sig med sin kusin Ludvig Anton, son till den blivande Karl X. Äktenskapet blev barnlöst. Tekniskt sätt var Marie Therese drottning av Frankrike i 20 minuter 1830 då först hennes farbror och svärfar Karl X abdikerade och därefter hennes make (Ludvig XIX) för sonsonen/brorsonen Henrik V (son till Ludvig Antons mördade lillebror Karl Ferdinand, hertig av Berry). Henrik V avsattes en vecka senare.

Wagneråret, del 1.

I år är det 200 år sedan Richard Wagners födelse. Få pesoner har ett sådant fascinerande livsöde, och rör upp känslor så lång tid efter sin död, både för och emot.

Kort biografi:

Wilhelm Richard Wagner föddes, som det nionde och sista barnet till polisakturien Carl Friedrich Wilhelm Wagner och hans hustru Johanne, 22 maj 1813 i Leipzig. Fadern dog ett halvår efter den yngste sonens födelse och modern gifte snart om sig med Ludwig Geyer, en skådespelare, målare, diktare och sångare som kan varit far till Johannes yngsta son. Richard växte upp under namnet Richard Geyer. 

     Den unge Richard var intresserad av dramatik och bestämde sig som 16 åring att bli operakompositör, trots att han då knappast kunde spela piano. 

     Via arbete som körrepititör blev han 1834 musikalisk direktör vid en teater i München och 1837 kapellmästare i Riga. Han var då sedan 1836 gift med skådespelerskan Minna Planer (1809-66). 1839 fick paret Wagner fly undan fordringsägare i Riga till Paris via London. I Paris lärde han känna bl.a. kompositören Giacomo Meyerbeer (1791-1864) och författaren Heinrich Heine (1797-1856). Wagner hamnade under vistelsen i Paris i fängelse för sina obetalda skulder. Han hade nu börjat arbeta på ett par operor. 

     År 1842 blev hans första opera Rienzi uppförd i Dresden under succéartade former, och år 1843 hade Der fliegender Holländer premiär i samma stad, vilket ledde till att han blev kunglig hovkapellmästare i denna stad. År 1845 hade hans tredje opera Tannhäuser premiär, för första gången använde han sig av den tyska myt- och sagoskatten för ämnet för operan. 1848 blev hans fjärde opera Lohengrin färdig, men operaledningen ville inte sätta upp denna, delvis p.g.a.  Wagners alltmer radikala åsikter och hans stöd för februarirevolutionen i Frankrike. När revolutionsvågen i maj nästa år nådde Dresden var Wagner en av de tongivande personerna som deltog i denna. Wagners roll i Dresdenrevolten tonades senare ner av honom själv i sin självbiografi, men helt klart var han en av de ledande personerna i denna. När revolten krossades av preussiska trupper, under befäl av den blivande kejsar Wilhelm I, så lyckades Wagner genom en del tur, och hjälp från vännen Franz Liszt, fly till Schweiz.

     Under de närmaste åren skissar Wagner mycket på mastodontverket der Ring des Nibelungens och skriver även en hel del politiska texter, som Die Kunst und die Revolution och Das Judentum in der Musik. I mitten av 1850-talet inspireras Wagner mycket av Schopenhauers filosofi, vilket sedermera resulterar i musikdramerna Tristan und Isolde och i viss mån även der Ring des Nibelungens och Parsifal. 1857 får han en "asyl" hos makarna Otto och Mathilde Wesendonck utanför Zürich. Denna vistelse avbryts för gott nästa år då Wagners kärleksaffär med Mathilde blivit uppenbar för alla. 1859-61 bor han i Paris, där han 1861 gör ett brakfiasko med en delvis nykomponerad version av Tannhäuser. Under dessa år får han även tillstånd att återvända till Tyskland, dock ej Sachsen. Fiaskot i Paris har gjort att Wagners verk spelas allt oftare i Tyskland, men Wagners senaste verk Tristan und Isolde är för svårt att sätta upp. Wagner reser åren 1861-64 genom Tyskland och bor på än det ena, än det andra stället. När han publicerar texten till der Ring efterlyser han i ett förord en furste som kan vara mecenat för detta verk. När Wagner 1864 befinner sig i Stuttgart får han besök av den bayerske kabinettssekreteraren Pfistermeister, som förklarar att den nytillträdde bayerske konungen Ludwig II önskar kalla till sig Wagner till sitt hov.  Hans önskan om en furste är otroligt nog uppfylld.

Under åren 1864-1865 levde Wagner i München och umgicks dagligen med den bayerske monarken. Folk i München började kalla Wagner för Lolus, en anspelning på dansösen Lola Montez som Ludwig II:s farfar hade haft en affär med, vilket var en av anledningar till att han hade avsatts 1848. Som f.d. revolutionär sågs inte Wagner med blida ögon av det politiska etablissemanget i München, vilka motarbetade honom. Trots detta kunde Tristan und Isolde uruppföras i München 1865. I slutet av 1865 tvingades Wagner av sina fiender att lämna München. I början av 1866 slog han sig ner i Tribchen i Schweiz. Under hela denna tiden skrev han och Ludwig II brev till varandra nästan dagligen. 1868 hade slutligen Mästersångarna i Nürnberg premiär i München. Vid sidan om Rienzis premiär 1842 var detta Wagners främsta publika triumf. Han mottog applåderna från den kungliga logen i operahuset i München, där han satt med Ludwig II och dennes farfar Ludwig I.

Efter att ha blivit klar med Mästersångarna började Wagner att åter komponera Nibelungens Ring, som varit liggande sedan mitten av 1850-talet. 1869 fick Rhenguldet preimiär i München och Valkyrian det samma 1870.

I slutet av 1860-talet kom Wagner i kontakt med den unge tyske filologen Friedrich Nietzsche och en nära vänskap utvecklades mellan dem. Flera av Nietzsches tidiga verk var dedicerade till Wagner. Gradvis kom vänskapen att fördunklas, från 1876 träffas de inte mer och därefter kom de att bli varandras fiender.

1872 lämnade Wagner Schweiz för den lilla staden Bayreuth, där han grundade ett eget Festspielhaus - festspelshus - specialbyggt enligt hans idéer och till hans egna verk. Där hålls de årliga Bayreuthfestspelen. Han ville själv inte att dessa skulle kallas "operor", utan allkonstverk eller musikdramer. Huset invigdes 1876, då "Ringen" uruppfördes med kung Ludwig II av Bayern, kejsar Wilhelm och den brasilianske kejsaren Pedro II bland de prominenta gästerna.

Efter mastodontarbetet med Ringen skrev Wagner endast ett musikdrama till, Parsifal, som fick premiär 1882. Under en vistelse i Venedig i februari 1883, drabbades Wagner av en hjärtattack och avled. Hans stoft fördes till Bayreuth och han begravdes i trädgården vid hans hus Wahnfried. Enligt hans önskemål står det ingen inskrift på graven, "alla vet vem som ligger där".

(om någon tycker att det är likt det som står på Wikipedia kan jag lugna er, jag har inte kopierat det, det är jag som skrivit det som står där, åtminstone det mesta, det mesta är från min magisteruppsats Väckandet av Brünnhilde, Växjö 2004)