Det är inte så ofta som jag vinner priser, men det händer. För en veckan sedan vann jag ett eftertraktat pris, som jag skulle införskaffa i vilket fall som helst, den tredje delen av Erik Granströms krönika över den femte konfluxen som har fått titeln Vredesverk.
Vredesverk är en magnifik skapelse, och det som slår en när man läser boken ar att få saker är som man trott att de skall bli, det gäller såväl för romanens personer som läsaren. även om man som läsare ofta har ett försprång gentemot romanens figurer överraskas man hela tiden. Efter att ha läst de tidigare böckerna Svavelvinter och Slaktare små flera gånger har man haft tankar om hur fortsättningen skall bli, speciellt efter att ha läst Granströms blogg, “Tankar från Trakorien” där han serverar smakbitar för de intresserade. En enda sak hade jag rätt i då jag gissade, vilken som skulle bli Arn Dunkelbrinks drake att dräpa…
I Vredesverk märks tydligare Nietzsches roll som Shaguls förebild. Den stora mängden personer tunnas helt klart ut inför den avslutande delen, två fall där två blir en (en bokstavligt och en bildligt) och flera dödsfall gör att andelen personer krympt ner, trots att flera nya tillkommit.
Granström lyckas åter med bravuren att återanvända mycket från den vanliga världen i nya sammanhang i sitt eget Trakorien. Det finns mängder med referenser, inte minst till filosofins värld.
Språket flyter bra, även om vissa upprepningar (som att enu Ammisadu allför ofta kallas prästen), de bägge kapiteln som utspelar sig i staden HOXOH är bra, men känns överflödiga (som om de bara är till för att minska antalet personer i berättelsen, men som alltid är det svårt att bedöma något innan man läst sista delen- på vilken man väntar).
Jag har valt att lägga denna korta recension allmänt sa att ingen skall få för mycket information, sa att det förstör framtida läsande. Mitt slutomdöme är att detta är en blivande fantasyklassiker som säkerligen kommer att översättas till flera språk.
