Ur "En himla fin religionsbok"

Här är ett stycke ur min egenhändigt skrivna religionsbok "En himla fin religionsbok". Kapitelnamn: Judendom. Underrubrik: Högtider under året. Judiska högtider är underbara, de ger en så bra balans i livet.

Högtider under året

Den judiska kalendern bygger både på månåret och på solåret. Man har tolv månader som bygger på månvarven. Då detta år är kortare än solåret och för att de judiska högtiderna är årstidsbundna sätter man in skottmånader så att månaderna stämmer med årstiden. Därför är det omöjligt att generellt översätta en dag i den judiska kalendern med en i den profana.

Alla judiska högtider börjar vid solnedgången och slutar vid solnedgången.

Sabbat

Sabbaten, shabbat, är en vilodag, som firas veckans sista dag, den börjar på fredagskvällen och håller på tills lördagskvällen. Denna dag är arbete förbjudet, med undantag för yrken där det måste finnas folk som arbetar hela tiden, som inom sjukvården. Man skall också låta bli att förflytta sig långa streckor och då man måste skall man helst ta sig fram till fots eller till sjöss.

     Sabbaten är en festdag för familjen. Då man skall umgås, äta gott och diskutera mycket. Man anser inom judendomen att det är viktigt att även barnen får vara med i diskussionerna. Kvinnorna har en viktig roll i hemmets sabbatsfirande, inte minst genom att det är kvinnorna som skall välsigna sabbatsljusen.

     Sabbaten firas också i synagogan, med veckan huvudgudstjänst då veckans avsnitt ur Torah läses ur synagogans torahrullar. Det kan också förekomma predikan av en rabbin.

     En del moderna judar ser sabbaten som en plikt när mycket är förbjudet, men så ser inte man på det traditionellt, där är det en fest med befrielse från vardagen.

Nyåret, Rosh Ha-shana

Det judiska nyåret firas i september-oktober och varar i två dagar. Enligt tradition blåser man i shofar, som är horn av en vädur. Rosh ha-shana är en dag för eftertanke och inleder den botgöringtid som pågår till försoningsdagen. Men det är också en tid för hopp inför det nya året. Man äter för första gången de nyskördade frukterna.

Försoningsdagen, Yom Kippur

10 dagar efter rosh ha-shana äger försoningsdagen Yom Kippur rum. Det är året heligaste dag, den enda dag som översteprästen under templets tid gick in i det allra heligaste och uttalade Guds namn högt.

Yom Kippur är en fastedag, då man från solnedgång till solnedgång inte skall äta eller dricka något. Detta gäller såväl vuxna män som kvinnor, med undantag för de fall då det kan skada hälsan. Många som aldrig går i synagogan annars gör det denna dag.

Lövhyddohögtiden, sukkot

Fem dagar efter försoningsdagen börjar sukkot- lövhyddohögtiden. Man bygger en ”hydda” under bar himmel med löv. I denna hydda äter man alla måltider under en veckas tid, männen bör också sova i den, men det är inget tvång. Sukkot firas dels som en skördefest, dels firar man Torah, det är nu man läser slutet på femte mosebok och början av första. Sukkot var en av de tre vallfärdshögtiderna under templets tid.

Invigningsfesten, chanukka

Till minne av att men renade templet efter mackabéernas lyckade uppror firas tempelinvigningfesten chanukka i november-december. Då det sägs att man skulle tända menorah, den sjuarmade ljusstaken i templet, som alltid skulle vara brinnande, fanns endast olja för en enda dag, men genom ett mirakel räckte detta i åtta dagar tills man skaffat ny olja.

Man har i hemmet och synagogan en åttaarmad ljusstake som man tänder ett ljus varje dag under åtta dagars tid för att minnas detta. Man firar hela veckan med fester och bjudningar. I kristna länder har chanukka ofta blivit en slags judisk jul, där man ger varandra presenter och skickar chanukkakort till varandra.

Purim

I februari-mars firas purim till minne av att judarna räddades undan en förföljselse i perserriket av den judiska drottningen Ester, vilket det står om i Esters bok. Högtiden är dels en barnens högtid när de klär ut sig och när man läser ur Esters bok så skall man alltid försöka skrika när ”skurken” Hamans namn nämns. Dels ser man purim som en fest som är motsatsen till Yom Kippur, högtiderna ligger med ett halvårs mellanrum. Det är en plikt för religiösa judar att dricka så mycket alkohol att de inte kan skilja på orden ”välsignad vare Mordekaj” och ”Förbannad vare Haman”.

Pesach

Näst efter Yom Kippur är Pesach den viktigaste högtiden inom judendomen. Den äger rum i mars-april och firas till minne av uttåget ur Egypten. Den varar i sju-åtta dagar (beroende på vilken riktning man tillhör och om man befinner sig i landet Israel eller inte). Under templets tid var detta en vallfärdshögtid där man offrade ett lamm. Sedan templets tid förekommer dock inga offer inom judendomen.

      Pesach är det osyrade brödets högtid, till minne av att man åt ojäst bröd under brådskan vid uttåget. Man rensar därför hemmet på jästa varor, det får inte finnas hemma. När det gäller vin är vissa druvor förbjudna.

     Festveckan inleds med en traditionell festmåltid, sedermåltiden, där vissa ingredienser är obligatoriska; ett kokt ägg som symboliserar offret i templet och sorgen över att det inte finns ett tempel, ett bränt ben som minner om offret av lammet, salt vatten som minner om tårarna i Egypten, gröna örter (ofta persilja) som minner om vägen genom Sävhavet, bittra örter som påminner om lidandet i Egypten och en fruktblandning som symboliserar murbruket de använde som slavar i Egypten. Man skall under måltiden också dricka minst tre glas vin.

Man läser under måltiden ur Aggada, en berättelse om uttåget. Det yngsta barnet har som uppgift att fråga varför denna natten inte är som andra nätter. Detta leder till diskussioner kring uttåget som ofta varar långt in på småtimmarna.

Shavout

Den tredje vallfärdshögtiden är shavout som är 50 dagar efter Pesach. Den är en skördefest, men firas även för att minnas Guds uppenbarelse för Moses.

Tisha b´Av

Den nionde dagen i månaden av (juli-augusti) minns man de bägge templens förstörelse som skall ha skett denna dag. Många andra ting skall ha skett denna sorgedag, fördrivningen från Spanien 1492, krossandet av Warszawas ghetto 1944. Ortodoxa brukar ha denna dag som en fastedag. 

Läsvärda böcker

När jag gick i 7:an hände en sak som formade mitt liv, direkt de kommande 10 åren, och indirekt efter det. Det var ”Drakar och demoner”, spelet som i Sverige nästan var helt synonymt med rollspel. Jag kom i kompisgänget att bli den som axlade rollen som spelledare, något jag trivdes med. Jag gjorde mängder med egna äventyr och köpte allt som Äventyrsspel producerade. Under gymnasiet, mötte jag nya spelare, men då blev det ”mognare” engelskspråkiga spel. Mycket av detta var snobbism som jag både ville ha och som jag kände en viss främlingskap till, mitt rollspelshjärta tillhörde ändå ”Drakar” i vilket jag spelledde det ursprungliga spelgänget.

Drakar och demoner hade för och nackdelar. Det var enkelt, det fanns en mängd monster som inte kändes för krystade (nåväl, några gjorde det nog om sanningen skall fram) och det fanns flera bra äventyr och kampanjer till det. Den stora episka kampanjen ”den nidländska reningen” var dock en besvikelse. Incitamentet till det första äventyret var skrattretande och äventyren följde spårvagnmodellen, man måste göra allt i exakt rätt ordning och det fanns extremt lite plats för att lösa problemen på ett annat sätt. Det var ljusår från den kampanj som jag avgudade, trots att jag aldrig spelledde hela. Men jag läste den om och om igen och planerade hur jag skulle gå till väga. Problemet var att de sista delarna kom ut när det gamla kompisgänget av studier splittrades runt i Sverige. Kampanjen handlade om den femte konfluxen och skaparen av detta material som bestod av kampanjmodulen ”Trakorien” och äventyren ”Svavelvinter”, ”Oraklets fyra ögon”, ”Kristalltjuren” och ”den femte konfluxen”, var Erik Granström. Detta var så långt från spårvagnsäventyr man kunde komma, det fanns mängder med möjligheter och inget (nåväl, nästan inget) kändes ogenomtänkt. I flera år efter att mitt rollspelande slutat tog jag fram dessa vördade reliker och läste dem, som litteratur och spelade alla roller i min fantasi. Det var magiska ögonblick.

För fem år sedan sprang jag på en bok som jag direkt köpte. Bokens titel var ”Svavelvinter” och den var skriven av skaparen till den fantastiska kampanjen, Erik Granström. Jag läste den direkt och njöt i stora drag, även om jag första gången jag läste den mest studerade skillnaderna mot rollspelsäventyret. Men så blir det lätt (när LotR-filmerna kom var jag tvunget att gå på dem två gånger på raken, första gången för att se vad de ändrat mot boken, nästa för att kunna njuta av filmen).  Jag läste och lånade den även ut till en kompis (som inte hade rollspelsbakgrund), och hon tyckte också att den var helt suverän. I somras kom jag att läsa uppföljaren ”Slaktare små”. Även den var en fröjd att läsa. Jag väntar med spänning på de avslutande delarna.

Genren fantasy är i regel inte speciellt bra tycker jag, mycket blir slentrian eller mer eller mindre oblyga kopior på Tolkiens verk. Men bra fantasy är fantastisk! ”Svavelvinter” och ”Slaktare små” är, vill jag säga, riktigt jäkla bra fantasy. Handlingen är inte lätt att beskriva, med ingen tydlig huvudperson utan istället är det mängder med personer som följs och hur deras vägar korsas, hela tiden med den ödesmättade femte konfluxen som närmar sig. När man läser den hittar man, förutom den spännande historien, en massa underbara gliringar och likheter med vår egen värld. Alltifrån möte mellan Nietzsche och Wittgenstein till KF:s blåvita produktserie. Det myllrar av filosofi, religion och historiska anspelningar.  Allt vävs ihop till ett verk som vi än så länge bara sett hälften av. Hade böckerna kommit på engelska är jag övertygad om att de redan skulle vara föremål för att bli filmade.

Som en extra knorr så har ”Svavelvinter” åter blivit rollspel. Nu som ett eget spel baserat på böckerna. Utan ha någon som helst förhoppning om att kunna (hinna) spela det, har jag köpt det. För att njuta och minnas den tid som var och även för att få en ökad känsla för böckerna.

Utdrag ur "På Gränsen"

Här kommer ett utdrag från inledningen av min historiska roman "På Gränsen". 

Vinden var ganska svag denna dag, den sjuttonde juli året 1649 efter Frälsarens födelse. Mycket folk hade samlats vid tinget i Vare, tingsplatsen i det nyupprättade Virestads friherrskap som av drottning Kerstin givits åt greven och fältherren Lennart Torstensson. Det var tydligt att greven ville ha ut något av sitt friherrskap så ovanligt många personer hade ställts inför rätta. Det ingick i hans rättigheter för friherrskapet, han skulle få alla böter som annars skulle tillfalla kronan. Just denna dag var det varmt, solen sken från en blå himmel på vilken det syntes bara några enstaka moln, den grunda Virestadsnäsasjön, som man skymtade en bit bort, låg nästan helt stilla nedanför tingsplatsen. Men stilla det var det inte vid tinget. Det verkade vara som om hela friherrskapet som hade kommit dit. Efter alla krig var det något fler kvinnor än män, men många män också. Virestads och Stenbrohults socknar, som utgjorde friherrskapet, hade talrikt med små gårdar. De flesta som var vid tinget hade, precis som vid kyrkobesöken, tagit på sig sina finaste kläder som alla liknade varandra även om inga var exakt likadana. Kvinnornas korta kjol, som var blå, satt ihop med det röda livstycket och de hade en röd list hängande runt magen. Eftersom kjolen slutade redan vid vaden syntes deras röda strumpor tydligt. En vit skjorta och en stickad krage gjorde att där kvinnorna höll till var det ett hav och rött, blått och vitt. En del av kvinnorna hade en blå kappa, men i värmen hade de flesta tagit av den. Männen hade gula byxor och en randig eller röd väst över skjortan, en del hade en blå jacka på sig. De fattigare, inte minst de från de trakterna av friherrskapet som låg närmast gränsen, hade sina vanliga kläder, inte alls lika färgglada som de rikare. De flesta av kvinnorna därifrån hade livkjolar av ofärgat ylle och en särk av linne, männen hade på samma sätt byxor av ylle. De flesta männen bar hatt, de gifta kvinnorna hade en vit klut som de bundit ihop i nacken, de ogifta nöjde sig med band kring det uppflätade håret. Här och var såg man en man som försökt härma de rika männens vanor och rakat kinderna och halsen så att man fått hakskägget, men de flesta vuxna män hade helskägg.

En del lyssnade till tingsförhandlingarna, medan andra passade på att umgås lite otvunget med folk. Barnen lekte och man såg man ungdomar som vänslades med varandra. Men alla var på spänn, snart kom det alla väntade på.

Skåla i öl

Vid andra tillfället då jag träffade min hustru tog vi en öl tillsammans på lokal. När jag skulle skåla med henne protesterade hon och sade att inga ungrare skålar i öl genom att slå glasen ihop. Hon visste inte exakt var det kom från, mer än att det hade något med 1848 att göra.

Senare, i Ungern, fick jag veta lite mer. När en avlägsen ingift släkting skålade med mig slog han samman glasen och jag frågade om det. Då sade han att man beslutat att inte skåla på det tyska sättet i 150år efter 1848, men detta var ju nu passerat.

Jag sökte vidare angående denna sed. Och fann svaret (om nu det är det sanna). 1848-49 gjorde ungrarna uppror mot den habsburgska monarkin, först om självstyre från Wien, sedan radikaliserades det till full självständighet. En ungersk armé skapades och under befälhavaren Görgey Artúr (ungrarna är det enda folk i Europa som har släktnamnet först och tilltalsnamnet sist) vann man en hel del segrar mot de kejsartrogna. Tsar Nikolaj I av Ryssland kom dock till huset Habsburgs hjälp och en rysk armé gick in i Ungern samtidigt som nya österrikiska styrkor under den fruktade Julius Jakob von Haynau, en utomäktenskaplig son till kurfursten Wilhelm I av Hessen, gick in västerifrån. Görgey insåg det hopplösa i situationen och insåg att fortsatt kamp var meningslös. Han valde dock att kapitulera inför den ryska armén istället för den österrikiska. Ryssarna kom dock att utelämna den ungerska armén till österrikarna, med tsarens förmaning om att behandla dem milt och att Görgeys liv skulle skonas. Görgeys liv skonades förvisso, men han sattes i fängelse till 1867. Efter det kom han att leva sitt liv i Budapest tills han dog 1916, 98 år gammal.

Görgeys liv skonades, men övriga generaler ansåg sig Haynau inte ha gett löfte om att skona. I staden Arad kom 13 generaler i den ungerska armén att avrättas. Dessa brukar kallas martyrerna i Arad och har en framträdande plats i Ungerns historiska medvetande. När de avrättades 6 oktober 1849 satt de österrikiska generalerna och skålade i öl och slog glasen ihop. Det var utifrån detta som man beslöt att under 150 år, samma längd på tiden som turkarna styrt Ungern på 1500- och 1600-talen, skulle inga ungrare skåla i öl genom att slå glasen ihop.

Sedan 6 oktober 1999 är det således åter OK för en ungrare att skåla på detta sätt med öl. Men ännu ser många det som ociviliserat att göra detta. 

Åter igen. Hur historien används!

(von Haynau hade 1848 krossat upproret i Brescia mot habsburgarna i Italien det med stor sadism, vilket gett honom öknamnet Brescias hyena.)

Barbarossa idag

Jag såg nu i sommar en ganska dålig, men ändå sevärd film från 2009. Filmen hade titeln ”Barbarossa, the king”. Filmen handlar om lombardernas kamp mot kejsar Fredrik Barbarossa under 1100-talet. Huvudpersonen är Alberto da Giussano, skaparen av den lombardiska ligan och dödens sällskap, och den som segrade vid Legnano. Det är en seger som även omnämns i den italienska nationsången. I slutet av 1800-talet restes ett monument vid Legnano där Alberto da Giussano står triumferade, en tydlig koppling till att Italien enats och att Österrike hade besegrats.

Filmen har ett annat budskap, den stora fienden är inte den tyske Fredrik Barbarossa utan en milanesare som går kejsarens ärenden. Italien nämns visserligen, men det är enbart Lombardiet i centrum och inte minst Milano. Man säger visserligen tyskarna, men uppenbart är att det är centralmakten som hotar Lombardiets frihet som symboliseras av tyskarna. Det finns tydliga kopplingar till partiet Lega Nord, som vill ha självstyre eller självständighet för norra Italien. Statyn över Alberto da Giussano är partets symbol. Partledaren Umberto Bossi syns även i filmen. Ytterligare en politisk bild är att den onde milanesare som förråder sin stad och går centralmaktens ärende är en gubbe förtjust i unga skönheter. Känns det bekant?

Ett boktips (insändare Smp 12 juni 2012

till gymnasieförvaltningen i Växjö och dess förvaltningschef Johan Harrysson: Harry Potter och Fenixorden, skriven av J.K. Rowling.

Boken handlar om en skola där man har en skolledare som är mycket mer kunnig och förstår sammanhangen bättre än de myndighetspersonerna som står över honom i hierarkin. Eftersom skolledaren ser de verkliga problemen som man står inför, vilket inte myndigheterna gör, beslutar myndigheten att man vill avsätta honom. Detta gör man via att stoppa in en ny lärare/skolledare som snart blir en inkvisitor – bokstavligt – för att kontrollera och styra verksamheten utifrån myndighetens perspektiv, vilket är snävt och inskränkt. Yttrandefriheten på skolan inskränks in absurdum. Allt detta förstör i hög grad den verksamhet som finns, de flesta av både den kompetenta personalen och de begåvade eleverna protesterar i olika hög grad mot den av myndigheten styrda skolan, vilket gör att de tvingas lämna skolan eller blir skadade. Som tur är, för skolan, tvingas både inkvisitorn och myndighetschefen att lämna verksamheten i slutet av boken. Trevlig läsning! (Orkar man inte läsa boken finns den filmatiserad.)

Fredrik Kjällbring, lärare på Katedralskolan

Start

Sitter framför barnkanalen med datorn på soffan. Skapar en blogg. Det finns tankar som man kan dela med sig av, varför inte göra det. Äldsta dottern har trillat, men snart är allt bra.