Vredesverk

Det är inte så ofta som jag vinner priser, men det händer. För en veckan sedan vann jag ett eftertraktat pris, som jag skulle införskaffa i vilket fall som helst, den tredje delen av Erik Granströms krönika över den femte konfluxen som har fått titeln Vredesverk.

Vredesverk är en magnifik skapelse, och det som slår en när man läser boken ar att få saker är som man trott att de skall bli, det gäller såväl för romanens personer som läsaren. även om man som läsare ofta har ett försprång gentemot romanens figurer överraskas man hela tiden. Efter att ha läst de tidigare böckerna Svavelvinter och Slaktare små flera gånger  har man haft tankar om hur fortsättningen skall bli, speciellt efter att ha läst Granströms blogg, “Tankar från Trakorien” där han serverar smakbitar för de intresserade. En enda sak hade jag rätt i då jag gissade, vilken som skulle bli Arn Dunkelbrinks drake att dräpa…

I Vredesverk märks tydligare Nietzsches roll som Shaguls förebild. Den stora mängden personer tunnas helt klart ut inför den avslutande delen, två fall där två blir en (en bokstavligt och en bildligt) och flera dödsfall gör att andelen personer krympt ner, trots att flera nya tillkommit.

Granström lyckas åter med bravuren att återanvända mycket från den vanliga världen i nya sammanhang i sitt eget Trakorien. Det finns mängder med referenser, inte minst till filosofins värld.

Språket flyter bra, även om vissa upprepningar (som att enu Ammisadu allför ofta kallas prästen), de bägge kapiteln som utspelar sig i staden HOXOH är bra, men känns överflödiga (som om de bara är till för att minska antalet personer i berättelsen, men som alltid är det svårt att bedöma något innan man läst sista delen- på vilken man väntar).

Jag har valt att lägga denna korta recension allmänt sa att ingen skall få för mycket information, sa att det förstör framtida läsande. Mitt slutomdöme är att detta är en blivande fantasyklassiker som säkerligen kommer att översättas till flera språk.

Europa IV: Makedonien

I slutet av min utbildning var jag på en studentpub och kom i samklang med en bekant och dennes vän, som båda var makedonier, dvs. från f.d. jugoslaviska delrepubliken Makedonien. Jag ställde en fråga om deras folk, jag frågade ”är ni västbulgarer, sydserber, slavifierade greker eller ett eget folk?” Svaret jag trodde skulle komma var det sistnämnda, men jag bedrog mig. De log lite och sade,” ja egentligen är vi nog mest västbulgarer”.

Frågan om vad makedonierna är för folk har orsakat en hel del internationella konflikter mellan F.Y.R.O.M. (Former Yogoslavian Republic of Macedonia) och Grekland sedan det förstnämnda öandet blev självständigt 1991, inte minst om namnet Makedonien, men även om antikens Makedonien.

Under antiken existerade ett makedonisk kungarike i det som idag är norra Grekland. Under kungarna Filip II och Alexander den store blev landet en världsmakt, men som sedan försvagades och hamnade under Rom. Namnet Makedonien levde vidare i namnet på romerska och senare bysantinska provinser, för att sedan vara namnet på en region i det osmanska riket, en region som idag motsvarar norra Grekland, F.Y.R.O.M., västra Bulgarien samt mindre delar av Albanien och Serbien.

Det första Balkankriget, 1912-1913, utkämpades bland annat för att erövra Makedonien från turkarna. Bulgarer, greker och serber ville ha så stor del av området som möjligt, alla ville helst ha Saloniki (dagens Thessaloniki) med sin stora hamn. Grekerna drog det längsta strået och fick störst del, Serbien och Bulgarien fick nöja sig med mindre delar.

Efter andra världskriget skapades folkrepubliken Jugoslavien ut det tidigare kungariket med samma namn. Jugoslavien blev en förbundsstat med sex delrepubliker och två autonoma regioner. En av delrepublikerna, den del av det turkiska Makedonien som Serbien erövrat 1913, fick namnet Makedonien, där makedoniskan blev officiellt språk. En makedonisk identitet växte alltmer fram, ett exempel är att ortodoxa kyrkan i Makedonien 1967 förklarade sig oavhängig den serbisk-ortodoxa kyrkan (något som andra ortodoxa kyrkor inte godkänner).

När Jugoslavien 1991 gick under blev Makedonien självständigt. Man valde en flagga med en symbol som man funnit vid Filip II:s grav, en 16-uddig stjärna och man ville att den nya staten skulle heta Makedonien. Bägge dessa saker protesterade Grekland mot. Grekerna menar att de antika makedonierna var näst intill greker. Att ha en symbol som man funnit i en grav i Grekland som statssymbol menar man är krav på att få grekiska områden, likadant med namnet, det skulle vara ett sätt att kräva grekiska områden.

1995 fick Grekland landet att byta flagga, från den 16-uddiga stjärnan till en sol med åtta strålar, men namnfrågan är fortfarande olöst. Förslag att kalla staten för Nordmakedonien och liknande har fått avslag från grekiskt håll. I Grekland kallar man staten oftast för Skopje, efter huvudstaden, och internationellt går den fortfarande under det otympliga namnet Före detta jugoslaviska delrepubliken Makedonien.