På hösten 1980 började jag tredje klass. Förutom att det
innebar en flytt till ”stora skolgården” på Ulriksbergskolan så innebar det
lite förändringar, dels i ett nytt ämne; engelska. I början var jag lite
kritisk, jag var som vanligt lite motvallskärring och ville hellre läsa ett
annat språk. När vi började läsa det var det dock ganska skoj och jag omprövade
min åsikt, det var skoj med engelska. Ända tills…
Jag hade varit sjuk, jag vet inte om det var någon dag eller
en vecka, det har fallit ur mitt minne och är ointressant, men jag hade fått
med skolböckerna hem och läste på vad klassen gjort. Jag kände mig duktig, ty
jag hade lärt mig alla glosor ordentligt i engelska. Väl tillbaka i skolan var
det glosförhör och jag fick frågan om vad ”grön” är på engelska. Svaret blev
”gre-en” och hela klassen inklusive fröken brast ut i gapskratt- mitt nyfunna
intresse för engelska förbyttes i starkt ogillande, ett exempel på hur en
liten, liten sak kan förändra mycket.
Under sex års tid var engelska det värsta ämnet i skolan för
mig, jag var annars ganska bra i skolan, men engelskan var min svaga punkt. Det
var först på gymnasiet som engelska åter blev roligt för mig, allt tack vare
min fantastiska engelskalärare, men jag fick kämpa med det.
Idag känner jag att jag är hygglig både på att tala och läsa
engelska, inte bra på något sätt men hygglig. Jag läser utan större problem
engelska böcker, men föredrar i regel svenska översättningar om de finns
tillgängliga.
Det var lite personligt, nu lite funderingar kring engelskans
roll i Sverige och världen. För mig är engelskan först och främst ett lingua
franca. Till det är det utmärkt språk, hyggligt lätt att lära utan alltför
komplicerad grammatik (däremot är ju stavningen vansinnigt ologisk, värre än
svenskan). Jag kan göra mig förstådd på engelska i stort sett över hela
världen. Däremot har jag inget jätteintresse för engelskan för engelskans egen
skull.
Det finns en del personer som tycker att man skulle införa
engelskan som enda språk i världen. En sådan sak vore mycket olycklig anser
jag, då engelskan redan idag visar tendenser på att bli flera nya språk och detta
skulle förstärkas genom att nya områden byter språk till engelska. Se bara i
Afrika där länder som engelska som enda officiella språk får en dialektbildning
på engelska som gör det stundtals mycket svårförståeligt. I andra länder, där
engelska är officiellt, men inte det ”första” officiella språket (fallet
Tanzania t.ex. där dialektbildningen sker på kiswahili) är engelskan mer
lättförståelig.
Men även om engelskan kanske blir flera språk inom en snar
framtid är det vårt bästa lingua franca idag och har stora fördelar.
