Engelska

På hösten 1980 började jag tredje klass. Förutom att det innebar en flytt till ”stora skolgården” på Ulriksbergskolan så innebar det lite förändringar, dels i ett nytt ämne; engelska. I början var jag lite kritisk, jag var som vanligt lite motvallskärring och ville hellre läsa ett annat språk. När vi började läsa det var det dock ganska skoj och jag omprövade min åsikt, det var skoj med engelska. Ända tills…

Jag hade varit sjuk, jag vet inte om det var någon dag eller en vecka, det har fallit ur mitt minne och är ointressant, men jag hade fått med skolböckerna hem och läste på vad klassen gjort. Jag kände mig duktig, ty jag hade lärt mig alla glosor ordentligt i engelska. Väl tillbaka i skolan var det glosförhör och jag fick frågan om vad ”grön” är på engelska. Svaret blev ”gre-en” och hela klassen inklusive fröken brast ut i gapskratt- mitt nyfunna intresse för engelska förbyttes i starkt ogillande, ett exempel på hur en liten, liten sak kan förändra mycket.

Under sex års tid var engelska det värsta ämnet i skolan för mig, jag var annars ganska bra i skolan, men engelskan var min svaga punkt. Det var först på gymnasiet som engelska åter blev roligt för mig, allt tack vare min fantastiska engelskalärare, men jag fick kämpa med det.

Idag känner jag att jag är hygglig både på att tala och läsa engelska, inte bra på något sätt men hygglig. Jag läser utan större problem engelska böcker, men föredrar i regel svenska översättningar om de finns tillgängliga.

Det var lite personligt, nu lite funderingar kring engelskans roll i Sverige och världen. För mig är engelskan först och främst ett lingua franca. Till det är det utmärkt språk, hyggligt lätt att lära utan alltför komplicerad grammatik (däremot är ju stavningen vansinnigt ologisk, värre än svenskan). Jag kan göra mig förstådd på engelska i stort sett över hela världen. Däremot har jag inget jätteintresse för engelskan för engelskans egen skull.

Det finns en del personer som tycker att man skulle införa engelskan som enda språk i världen. En sådan sak vore mycket olycklig anser jag, då engelskan redan idag visar tendenser på att bli flera nya språk och detta skulle förstärkas genom att nya områden byter språk till engelska. Se bara i Afrika där länder som engelska som enda officiella språk får en dialektbildning på engelska som gör det stundtals mycket svårförståeligt. I andra länder, där engelska är officiellt, men inte det ”första” officiella språket (fallet Tanzania t.ex. där dialektbildningen sker på kiswahili) är engelskan mer lättförståelig.

Men även om engelskan kanske blir flera språk inom en snar framtid är det vårt bästa lingua franca idag och har stora fördelar.