För ett par år sedan gjorde jag ett DNA-test.
Självklart ville jag också göra test på mitrokondie-DNA och på Y-kromosomen,
för att kunna se några spår på mitt rena möderne och mitt rena fäderne. Nu har
jag hittat mitt möderne- och fädernehärstamning via traditionell släktforskning
långt tillbaka i tiden, i alla fall till första halvan av 1600-talet. Min
äldsta med säkerhet kända fäderneana återfinns i Fiskestad i Väckelsång socken
och min äldsta hittade möderneana kom från Jungfrumåla i Urshults socken,
platserna är belägna inte långt från varandra, i gränstrakterna mellan Konga
och Kinnevald härad.
Av DNA-testet att döma härstammar jag på såväl
fädernet som mödernet från de första av vår art som kom till Europa, min s.k.
haplogrupp på Y-kromosomen är I-M223 och på mitrokondie-DNA så hittar vi
U5A2A1-T152C. Vad man kan veta om de första inbyggarna i Europa och även
Sverige, är att de var mörkhyade med blå ögon, en ovanlig kombination numera. De
livnärde sig som jägare och samlare, jakt och fiske var det de levde på. De
första inbyggarna har blandats upp med senare invandringsvågor, men det var
under lång tid så att det fanns parallella samhällen i Norden, dels med jägare,
dels med jordbrukare.
Jag kom nyligen att läsa lite i Gunnar Olof Hyltén-Cavallius
kända skrift ”Wärend och Wirdarne” från 1863. Läsningen gav en del att fundera
kring. I första kapitlet, ”land och folk” finns under §4-5 en del intressanta
ord.
Rådfråga vi folkets egna minnen om det eller de
urfolk, hvilka i en ytterst aflägsen tid först uppträdt
i Wärend och med hvilka landets sednare bebyggare vid sitt inträngande kommo i
beröring; så möta oss djupt ur forntiden de dunkla sägnerna om Trollen…[1]
Trollen, sådana de uppträda i den äldre
Wärendska folksägnen äro icke »folk», »christet folk», utan ett främmande
slägte af sällsamma och misstänkta egenskaper; i den yngre sägnen blifva dessa
egenskaper rent af onda och öfvernaturliga. I motsatts till jättarne äro
trollen små till vexten, icke större än »halfvuxna barn»[2]
Trollens
egentliga näringsfång är jagt och fiske. De råda öfver skogen och dess
villebråd, öfver sjön och dess fiskar, samt öfver vädret och vinden.[3]
Det bör icke gerna kunna uppstå något
tvifvelsmål, det ju under dessa i grunden rent ethniska, men sednare af
folk-fantasien fattade och med äldre mythiska föreställningar om ovättar och
onda naturväsen
sammanparade sägen-drag, gömmer sig den dunkla historiska erinringen af ett
vildt jägarefolk, med främmande seder, ofullkomliga redskap och skilda
religiösa begrepp, lefvande i jordhålor uti skogarne och vid vatten, och med
hvilket våra åkerbrukande förfäder kommit i en långvarig, fiendtlig beröring.
För så vidt frågan hittills blifvit vetenskapligt pröfvad, gifver äfven
fornforskningen stöd åt denna mening. De undersökningar af forngrafvar och
andra fornlemningar, som hittills blifvit gjorda, gifva nemligen otvetydigt vid
handen, att redan i en förhistorisk tid, medan det inre af medlersta Europa
ännu var uppfyldt af urskogar och moras, har södra delen af Skandinavien
emottagit sin första, längs vattnen framträngande befolkning. Af hvad stam
denna nordiska urbefolkning varit är ännu oafgjordt; men af den skarpa motsats,
enligt hvilken trollen i folkföreställningen betraktas icke såsom »folk», utan
såsom främmande onda väsen, låter sig med visshet sluta, att de varit af en
ifrån våra förfäder alldeles skiljaktig folk-race. Hursomhelst meningarne härom
må dela sig, så mycket är dock afgjordt, att nordens förhistoriska urfolk en
gång utbredt sig icke blott till det n. v. Danmark och Skåne, utan jemväl till
Halland, Bohuslän, Westergötland, Blekinge, Öland och delar af Småland. I alla
dessa landskap träffar man nemligen forngrafvar, byggda i halfkors-form eller
ock såsom stora stenkistor, med tunga täckhällar, öfverhöljda med kullersten
med eller utan jordfyllnad, och innehållande obrända lik och redskap af sten och ben; men föga eller intet af
metall. Och af dessa uråldriga forngrafvar förekommer i Wärend ett högst betydligt
antal, serdeles vid sjöarne Åsnen, Salen, Helga-sjön och närmaste vattendrag,
oaktadt mängden af dem som redan blifvit förstörda. Förf. har inom en trång
rymd af Albo härad sett dylika forngrafvar öppnade å hemmanen Hullingsved,
Hiulsryd, Ås, Oby, Ströby, Sågsberg o. fl. st. De få hos allmogen namn af rör, kiste-rör, och träffas nästan alltid på åsar, i grannskapet af sjön
eller af något uttorkadt vattendrag. Fornvetenskapen antager obetingadt, att
dessa grafvar med obrända lik hafva tillhört nordens äldsta bebyggare, och,
efter allt hvad man hittills vet om dessa urbyggares seder och lefnadssätt,
hafva de utgjorts af ett vildt natur-folk, stående på just den grad af odling,
som folksägnen tillerkänner åt de forntida trollen. Men om man således
kan antaga för historiskt gifvet, att yngre, ännu råa, men boskaps-skötande och
i någon mon äfven åkerbrukande stammar, vid sitt inträde i landet funno före
sig ett i kultur underlägset folk af vildar, hvars grafvar ännu kunna påvisas,
och hvars seder och skaplynne hufvudsakligen instämde med hvad vi känna om
andra vilda folk i olika delar af verlden; så återstår spörsmålet, hvad som
blef denna eller dessa vilda urstammars slutliga öde. Historien vet ingenting
derom; men af hvad som annorstädes inträffar vid sammanstötningen af folk på
olika odlings-grad kunna vi med visshet sluta, att de dels blifvit gjorda till
slafvar, dels ock undanträngda till obygder, der deras fåtaliga lemningar i
spridda, ensliga hushåll sannolikt fortlefvat långt fram i en yngre tid. I det
förra af dessa afseenden bör anmärkas, att slafveriet fordom allmänt förekom i Wärend
och icke lagligen upphäfdes förr än fram emot medlet af 1300-talet, samt att
slafvarne här såsom annorstädes i vårt land kallades trälar, ett namn, som sannolikt är samma ord med det gamla
folknamnet troll.[4]
Hyltén-Cavallius skriver en hel del om att trollens
förmodade ättlingar lever i jordkulor och att vissa ännu idag (1867) ej har
jordbruk. Detta kanske man inte skall ta för allvarligt, men i de citerade
styckena står en del intressant, att trollen skall ha varit ett jägarfolk med annorlunda
kultur och utseende som fanns här före de jordbrukande människorna. Utifrån vad
läst mig till om de migrationsvågor som nått Sverige, främst genom Karin Bojs
bok ”Min europeiska familj” och den bok som hon skrivit med Peter Sjölund ”Svenskarnas
fäder”, känns det som om Hyltén-Cavallius och den begynnande arkeologin på
1800-talet som han hänvisar till har en del drag som den moderna DNA-arkeologin
tar fram.
Skall man göra en sammanfattning på mitt DNA-test och ”Wärend
och Wirdarne” kan det vara:
JAG
ÄR ETT TROLL!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar