Nationalitetsbetäckningar kan vara luriga. I Sverige har vi traditionellt tänkt att begreppen svenskar, de som talar svenska och de som bor i Sverige är synonyma. Men det finns svårigheter, först har vi de som talar svenska utanför Sverige, främst i Finland, är de svenskar? De är finländare säger vi och blundar för den första oregelbundenheten i vårt resonemang. Nästa svårighet är invandrare som blir svenska medborgare, är de svenskar eller inte? Självklart säger en del, andra säger inte. Jag ansluter mig till den första ståndpunkten, med visst förbehåll; våra begrepp är för trubbiga, ibland måste vi använda begreppet “etniska svenskar”, vilket jag tycker då borde inkludera de svenskspråkiga på andra sidan Bottenhavet. Skulle vi använda “svenskländare” och svenskar då? Svenskländare låter mysko, då vi inte säger Svenskland på svenska (på t.ex ungerska och swahili heter Sverige motsvarande). Det har föreslagits att man skall använda bindestreck och t.ex. tala om italiensk-svenskar liksom man talar om svensk-amerikaner. Detta föresätter nästan att alla har invandrarbakgrund, för begreppet svensk-svenskar låter ännu dummare än etniska svenskar.
Skulle vi tillämpa våra principer utanför Sverige kan det bli ännu krångligare, skulle man kalla en ungrare från Transylvanien för rumän skulle vederbörande ta illa upp, även om man skulle kalla vederbörande för ungersk-rumän.
Exemplen kan mångfaldigas, men det som gäller är att hitta en bra lösning som gör begreppen rättvisa utan att någon blir förargad. Helst bör det vara någorlunda konsekvent och inte utgå från vår svenska normalitet, Sverige är måttstocken för resten av Världen.
Nu skall jag umgås med min svensk-ungerska familj!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar