Språkvetenskap som politisk dynamit

Ibland kan språkforskning vara politisk dynamit. Vi som i Sverige ofta tänker att kunskap om utdöda språk är onödigt och ointressant (jag gör det definitivt inte) kan ha svårt att förstå hur språkvetenskapliga rön kan orsaka starka känslor som kan hota stabiliteten i områden. Oftast handlar det om hur en folkgrupps egenskrivna historia vänds upp och ner, och ”rätten” till ett landområde faller för att man kanske inte var där först. I Sverige finns faktiskt lite av detta, i Tornedalen där samiska och kväniska ungdomar rykt ihop om vilken grupp som är Tornedalens urinnevånare.

För några dagar sedan läste jag något intressant, det handlar om språken rumänska och albanska. Rumänskan är ett romanskt språk, omgivet av slavisk- och ungersktalande folk. Enligt Rumäniens officiella historia härstammar rumänerna från dakerna, en folkgrupp som levde i området under antiken. Under c:a 160 års tid, från början av 100-talet till c:a 270 var Dacia en provins under Rom, tills att romarna lämnade området norr om Donau. Under denna tid skall folket ha anammat latin som sitt språk. Rumänerna har således bott i området sedan antiken. Rumänerna är ursprungsfolket i regionen.  Tilläggas skall att det finns rumänsktalande grupper på annat håll på Balkanhalvön. I Istrien, den del som tillhör dagens Kroatien, finns en liten spillra (1000 talare) av istrorumänskan, i gränstrakterna mellan Albanien, Grekland och Makedonien finns c:a 40 000 arumäner.

Albanskan är ett eget språk på den indoeuropeiska språkkartan och anses av albanerna härstamma från illyriskan. Precis som dakerna var illyrierna ett folkslag under antiken, och Illyrien motsvarar till stor del dagens Albanien. Ordet alban är bildat efter en illyrisk stam, albanoi. Problemet är att första gången albaner nämns är först efter år 1000. Vad som hänt mellan antiken och denna tid är höljt i dunkel. Att albaner härstammar från illyrier kan vara sannolikt, men det går inte att bevisa, det illyriska språket är i princip okänt, precis som dakiskan.

Det som jag läste om handlar om rumänskans ord som inte är av latinskt ursprung eller senare låneord. Det är inget stor grupp ord, ungefär 120st. Många är ord som handlar om herdar och vallning av djur. Det intressanta är att dessa ord visar mycket stor likhet med albanskan, så stor att det inte bara kan vara en slump. Vilka slutsatser kan man dra av denna språkvetenskapliga upptäckt? 

En skulle vara att rumänerna inte alls härstammar från dakerna utan har kommit från ett område söderut på Balkan, ett område som var längre tid under Rom och vars folk tog till sig latinet. Detta skulle kunna förklara de rumänska språköarna, som istrorumänskan och arumänskan. Rumänernas ursprungliga språk var kanske illyriska?

En annan slutsats kan vara att det är albanerna som kommit till området senare. En tredje skulle kunna vara både rumäner och albaner kan komma från helt annat område. En fjärde är att det är arumänerna som tagit till sig albanska ord som spridit sig till den stora rumänska gruppen norrut. Detta anses, så vitt jag förstått det, som den förklaring som man vill ha i Rumänien, men jag ser det som den minst sannolika.

Frågan om hur rumänskan är ett romanskt språk i en egen ”språkö”, är spännande. Jag anser det ganska osannolikt att just dakerna tog till sig latinet så snabbt, och dessutom behöll det. Rumänerna är säkert senare invandrare i detta område. Det är inget som minskar rumänernas rätt att finnas och styra i Rumänien, men däremot kan en sådan historisk förklaring förhindra att man med ”dakiska argument” förtrycker ungrare och tyskar i Transsylvanien, de som enligt den dakiska teorin är sentida inkräktare.

Här är ett exempel på hur språkvetenskap kan vara politisk dynamit.

Om olika folkbenämningar

Nationalitetsbetäckningar kan vara luriga. I Sverige har vi traditionellt tänkt att begreppen svenskar, de som talar svenska och de som bor i Sverige är synonyma. Men det finns svårigheter, först har vi de som talar svenska utanför Sverige, främst i Finland, är de svenskar? De är finländare säger vi och blundar för den första oregelbundenheten i vårt resonemang. Nästa svårighet är invandrare som blir svenska medborgare, är de svenskar eller inte? Självklart säger en del, andra säger inte. Jag ansluter mig till den första ståndpunkten, med visst förbehåll; våra begrepp är för trubbiga, ibland måste vi använda begreppet “etniska svenskar”, vilket jag tycker då borde inkludera de svenskspråkiga på andra sidan Bottenhavet. Skulle vi använda “svenskländare” och svenskar då? Svenskländare låter mysko, då vi inte säger Svenskland på svenska (på t.ex ungerska och swahili heter Sverige motsvarande). Det har föreslagits att man skall använda bindestreck och t.ex. tala om italiensk-svenskar liksom man talar om svensk-amerikaner. Detta föresätter nästan att alla har invandrarbakgrund, för begreppet svensk-svenskar låter ännu dummare än etniska svenskar.

Skulle vi tillämpa våra principer utanför Sverige kan det bli ännu krångligare, skulle man kalla en ungrare från Transylvanien för rumän skulle vederbörande ta illa upp, även om man skulle kalla vederbörande för ungersk-rumän.

Exemplen kan mångfaldigas, men det som gäller är att hitta en bra lösning som gör begreppen rättvisa utan att någon blir förargad. Helst bör det vara någorlunda konsekvent och inte utgå från vår svenska normalitet, Sverige är måttstocken för resten av Världen.

Nu skall jag umgås med min svensk-ungerska familj!

Jag kontra Upplysningen

Jag är skeptisk till Upplysningen! När man ser på denna tid kan man se olika saker beroende på vilka utgångspunkter man har. Jag ser framför allt fem linjer, ifrågasättandet, toleransen, förnuftet, nyttan och framåtskridandet.

Ifrågasättande
Jag tycker det är bra att man ifrågasätter. Det enda man bör vara klar med när man ifrågasätter är att man kan komma till en slutsats att det man ifrågasätter faktiskt kan vara det bästa. Idag tycker jag många ifrågasätter utan att vara beredda på det sistnämnda. Man borde ta de ultraortodoxa judarnas läsning av Talmud som modell för hur ett bra ifrågasättande går till.

Toleransen
At tolerera andras åsikter och synpunkter tycker jag är en underbar egenskap. Man bör tolerera varje persons åsikt, men man får inte glömma att ifrågasätta alla åsikter. Jag tycker faktiskt att man tolerera även de icketolerantas åsikter (däremot inte handlingar).

Förnuftet
Att förnuft är viktigt det skriver jag verkligen under på. Upplysningens tron på förnuftet är dock farligt.  Förnuftet har gränser, vilket Immanuel Kant lyfte fram. Det är enligt mig viktigt att inse att förnuftet inte löser alla problem. Känslan är också viktig.

Nyttan
Att allt skall vara nyttigt är det värsta tankeogräs som finns. En förutsättning för att man kunna ha nyttan som utgångspunkt är att man är allvetande, många saker som till synes kan verka ”onyttiga” kan ge positiva effekter på lång sikt, medan ”nyttiga” saker kan åstadkomma fruktansvärda saker. I Sverige är detta tänkande enormt starkt och hämmar oss mycket är jag säker på.

Framåtskridandet
Att vi i allt går mot en lysande framtid är jag också oerhört skeptisk mot. Det finns en ogrundad tro på att utvecklingen ständigt går framåt, bakslag är bara tillfälliga och att framtiden är predestinerad. Precis som Georg Henrik von Wright skriver i ”Myten om framsteget” så har evolutionsteorin fått många att dra analogislutsatser om att allt utvecklas.
I dagens samhälle hör man likväl många olika grupper som hävdar att utvecklingen går inte att stoppa. En del av dessa grupperingar sympatiserar jag med, andra inte eller absolut inte. Men oavsett om jag sympatiserar med dem eller inte så är resonemanget att allt är framåtskridande giltigt. Jag ger några exempel på grupper som jag har hört resonera på sätter ovan; veganer, feminister, homosexuella, ateister, republikaner, EU-förespråkare, ”appleianer” och givetvis liberaler och socialister.

Därför är jag skeptisk till upplysningen.

Wagneråret III, Rhenguldet scen I

Der Ring des Nibelungens är ett fantastiskt verk. Det tog 25 år att slutföra detta verk för Wagner och det innehåller allt. Jag tänkte hålla mig här vid handlingen av första scenen i den första operan, das Rheingold, Rhenguldet.

I floden Rhen simmar de tre rhendöttrarna omkring och leker. Fram kommer nibelungen (dvärgen) Alberich och vill ha kärlek. Rhendöttrarna avvisar Alberich och retar honom för sin fulhet, mer och mer. Woglinde nöjer sig med att se till att han inte kan nå henne, Wellgunde hånar honom för sin fulhet och Flosshilde ironiserar över hans utseende. Alberich blir arg och försöker förgäves fånga någon.

Då kommer solen fram och väcker rhenguldet, en skatt som rhendöttrarna har att vakta. Alberich har ingen aning om vad det är, men då rhendöttrarna mött hans kärlekslängtan så säger de mer än de skall, rhenguldet kan ge omätlig makt men endast till den som avsvärjer sig kärlek.


Nur wer der Minne
Macht versagt,
nur wer der Liebe
Lust verjagt,
nur der erzielt sich den Zauber,
zum Reif zu zwingen das Gold.


Alberich ser dock möjligheten, när man inte får kärlek kan man få makt. Han förbannar kärleken och tar guldet
och försvinner.

Man kan tolka detta på olika sätt. Ett vanligt är det som George Bernard Shaw lyfte fram i the Perfect Wagnerite; Alberich är industrikapitalisten som bygger upp en förmögenhet genom sitt förnekande av kärleken.
Ett annat sätt är att han våldför sig på naturen. Eller att all penningmarknad bygger på kärlekslöshet. Det finns
många varianter här. Men spännande är det. 

Wagneråret II: Tannhäuser

Den första kontakten med Wagners musik var för mig under gymnasiets sista år. Jag hade något år tidigare snöat in lite på Tjajkovskij och pga. detta gått med i en skivklubb för klassisk musik där man fått ett antal skivor av denne ryska gigant. I klubbtidningen hade de ett erbjudande om en opera av Wagner, Tannhäuser. Min uppfattning av Wagner var intill dess ganska grumlig, det jag hade hört av operor- vilket mest var moderna operor som sänts på tv- var inte helt fördelaktig. Men jag var nyfiken och tänkte jag testar. Hem kom en LP-box med Paris-versionen av Tannhäuser med Placido Domingo sjungande huvudrollen. Jag lyssnade. Jag lyssnade igen. Jag blev betagen. Jag var fast.

Tannhäuser är fortfarande min favoritopera. Allt känns så aktuellt och viktigt i den. Den stora frågan är vad som är viktigast i vårt liv, Venus eller Elisabeth?

AKT I:

Tannhäuser är när operan börjar i gudinnan Venus berg. Han har varit där i sju års tid, men har tröttnat på den sinnliga njutningen. Venus försöker hindra honom från att ge sig av, men Tannhäuser framhärdar:

Stets soll nur dir, nur dir mein Lied ertönen,
gesungen laut sei nur dein Preis von mir!
Dein süsser Reiz ist Quelle alles Schönen,
und jedes holde Wunder stammt von dir.
Die Glut, die du mir in das Herz gegossen,
als Flamme lodre hell sie dir allein!
Ja, gegen alle Welt will unverdrossen
fortan ich nun dein kühner Streiter sein!
Doch hin muss ich zur Welt der Erden,
bei dir kann ich nur Sklave werden;
nach Freiheit doch verlangt es mich,
nach Freiheit, Freiheit, dürste ich;
zu Kampf und Streite will ich stehn,
sei's auch auf Tod und Untergehn! -
Drum muss aus deinem Reich ich fliehn!
O Königin!
Göttin, lass' mich ziehn!

Venus kontrar:

Zieh hin! Wahnbetörter! Zieh hin!
Geh! Verräter, sieh, nicht halt ich dich!
Flieh, ich geb dich frei
Zieh hin! Betörter!
was du verlangst, das sei dein Los!
Zieh hin! zieh hin!
Hin zu den kalten Menschen flieh,
vor deren blödem, trüben Wahn
der Freude Götter wir entflohn
tief in der Erde wärmenden Schoss.
Zieh hin, Betörter! Suche dein Heil,
suche dein Heil, - und find' es nie!
Sie, die du siegend einst verlachtest,
die jauchzenden Mutes du verhöhnst,
nun fleh sie an um Gnade, wo du verachtest,
jammre nun um Hold!
Dann leuchte dein Schande,
der hellen Schmach wird dann ihr Spott!
Gebannt, verflucht, ha! wie seh' ich schon
dich mir nahn, tief das Haupt zur Erde: -
"o! fädest du sie wieder,
die einst dir gelächelt!
ach! öffnete sie dir wieder
die Tore ihrer Wonnen!"
Auf der Schwelle, sieh' da!
ausgestreckt liegt er nun,
dort wo Freude einst ihm geflossen!
Um Mitleid fleht er bettelnd, nicht um Liebe!
Zurück! Entweich, Bettler!
Knechten nie, nur Helden öffnet sich mein Reich!

(dessa citat och lite till innan, med engelsk undertext, finner ni här http://www.youtube.com/watch?v=ETTgybOtFXk )

Men Tannhäuser framhärdar och åkallar jungfru Maria; ”Mein Heil liegt in Maria!” Han lämnar berget där Venus bor och kommer till sina gamla trakter i Thüringen där han snart stöter sina gamla vänner. Tannhäuser vill söka sona sina synder. Vännerna försöker övertala honom att komma med dem till lantgreven Hermanns borg Wartburg. Den som lyckas är Wolfram von Eschenbach som gör det genom att nämna Elisabeths namn, Tannhäusers gamla kärlek. Detta trots att Wolfram faktiskt själv älskar Elisabeth, men han förnekar sin egen kärlek för sin väns skull. Tannhäuser accepterar att komma till Wartburg.

AKT II:

Elisabeth prisar åter sångarhallen, som hon undvikit sedan Tannhäuser försvann och hon träffar med Tannhäuser. Lantgreven Hermann skall hålla en sångartävling för att fira Tannhäusers återkomst.  Man skall i sången prisa kärleken. En efter en av de församlade sångarna och riddarna prisar en dygdiga kärleken, men Tannhäuser hånar dem, att de inte känner den verkliga kärleken. Till slut brister han ut i en hyllning till Venus:

Dir, Göttin der Liebe, soll mein Lied ertönen,
gesungen laut sei jetzt dein Preis von mir!
Dein süsser Reiz ist Quelle alles Schönen,
und jedes holde Wunder stammt von dir!
Wer dich mit Glut in seine Arme geschlossen,
was Liebe ist, kennt der, nur der allein!
Armsel'ge, die ihr Liebe nie genossen,
zieht hin! Zieht in den Berg der Venus ein!

Det blir uppror i salen, kvinnorna flyr och männen vill slå ihjäl Tannhäuser. Nu träder Elisabeth in, hon hindrar männen från att döda Tannhäuser för vad är hans död mot det dödslag som han just gett henne; 

Zurück! Des Todes achte ich sonst nicht!
Was ist die Wunde eures Eisens gegen
den Todesstoss, den ich von ihm empfing?

Tannhäuser får möjlighet att sona sina synder genom att följa med pilgrimerna mot Rom, för endast påven kan ge honom förlåtelse.

AKT III

Wolfram och Elisabeth inväntar pilgrimmernas återkomst från Rom. Tannhäuser är inte med dem. Elsabeth ber till Maria och dör. Tannhäuser återkommer, berättar för Wolfram om sin färd till Rom och att påven sagt att först den dag som hans stav åter ger friska löv kommer Tannhäuser att få frälsning undan sina synder. Tannhäuser vill, då frälsning är honom omöjlig, återvända till Venus för att åtminstone få njutning. Wolfram försöker stoppa Tannhäuser och Venus som kommer för att få med sig denne. Återigen är det Wolfram som stoppar Tannhäuser genom att nämna Elisabeth. Nya pilgrimmer återvänder, nu med påvens grönskande stav i sitt förvar. Tannhäuser dör i förvissning om att Elisabeth bett för honom.

Wagners opera hade först premiär i Dresden 1845. En ny version (med balett i första akten, förlängd dialog mellan Tannhäuser och Venus samt en förkortad sångarstrid) hade premiär i Paris 1860. Ofta kombinerar man de bägge versionerna idag.

Musiken är vild, extatisk, storslagen men ändå personlig och finstämd. Ett fint parti är Wolframs sång från tredje akten ”O, du mein holder Abendstern” (http://www.youtube.com/watch?v=IeIELcAod1k ) eller Elisabeths hallaria (http://www.youtube.com/watch?v=yyKJXAM5Z9s ). Storslagna är körscenerna med gästernas intåg i Wartburg (http://www.youtube.com/watch?v=9vZX3ryvs8Y ) och pilgrimskören (http://www.youtube.com/watch?v=Sj57sQahA4w ) . Wagners ledmotivteknik är ännu inte färdigutvecklad som den är i Nibelungens ring, men den hjälper till att förhöja dramat. Baletten, som tillkom i Parisversionen) är fantastisk musik och med rätt koreograf kan denna bli en höjdpunkt i sig (http://www.youtube.com/watch?v=631iE-_lbAs ).

Och åter den stora frågan, den som István Szabó låter dirigenten Zoltan Szanto säga till sångarna i den underbara filmen Möte med Venus (som handlar just om Tannhäuser; filmen är omöjlig att få tag på numera, någon som vet var man kan få tag i den?) : Vilket är viktigast i våra liv, Venus eller Elisabeth?

Wagneråret, del 1.

I år är det 200 år sedan Richard Wagners födelse. Få pesoner har ett sådant fascinerande livsöde, och rör upp känslor så lång tid efter sin död, både för och emot.

Kort biografi:

Wilhelm Richard Wagner föddes, som det nionde och sista barnet till polisakturien Carl Friedrich Wilhelm Wagner och hans hustru Johanne, 22 maj 1813 i Leipzig. Fadern dog ett halvår efter den yngste sonens födelse och modern gifte snart om sig med Ludwig Geyer, en skådespelare, målare, diktare och sångare som kan varit far till Johannes yngsta son. Richard växte upp under namnet Richard Geyer. 

     Den unge Richard var intresserad av dramatik och bestämde sig som 16 åring att bli operakompositör, trots att han då knappast kunde spela piano. 

     Via arbete som körrepititör blev han 1834 musikalisk direktör vid en teater i München och 1837 kapellmästare i Riga. Han var då sedan 1836 gift med skådespelerskan Minna Planer (1809-66). 1839 fick paret Wagner fly undan fordringsägare i Riga till Paris via London. I Paris lärde han känna bl.a. kompositören Giacomo Meyerbeer (1791-1864) och författaren Heinrich Heine (1797-1856). Wagner hamnade under vistelsen i Paris i fängelse för sina obetalda skulder. Han hade nu börjat arbeta på ett par operor. 

     År 1842 blev hans första opera Rienzi uppförd i Dresden under succéartade former, och år 1843 hade Der fliegender Holländer premiär i samma stad, vilket ledde till att han blev kunglig hovkapellmästare i denna stad. År 1845 hade hans tredje opera Tannhäuser premiär, för första gången använde han sig av den tyska myt- och sagoskatten för ämnet för operan. 1848 blev hans fjärde opera Lohengrin färdig, men operaledningen ville inte sätta upp denna, delvis p.g.a.  Wagners alltmer radikala åsikter och hans stöd för februarirevolutionen i Frankrike. När revolutionsvågen i maj nästa år nådde Dresden var Wagner en av de tongivande personerna som deltog i denna. Wagners roll i Dresdenrevolten tonades senare ner av honom själv i sin självbiografi, men helt klart var han en av de ledande personerna i denna. När revolten krossades av preussiska trupper, under befäl av den blivande kejsar Wilhelm I, så lyckades Wagner genom en del tur, och hjälp från vännen Franz Liszt, fly till Schweiz.

     Under de närmaste åren skissar Wagner mycket på mastodontverket der Ring des Nibelungens och skriver även en hel del politiska texter, som Die Kunst und die Revolution och Das Judentum in der Musik. I mitten av 1850-talet inspireras Wagner mycket av Schopenhauers filosofi, vilket sedermera resulterar i musikdramerna Tristan und Isolde och i viss mån även der Ring des Nibelungens och Parsifal. 1857 får han en "asyl" hos makarna Otto och Mathilde Wesendonck utanför Zürich. Denna vistelse avbryts för gott nästa år då Wagners kärleksaffär med Mathilde blivit uppenbar för alla. 1859-61 bor han i Paris, där han 1861 gör ett brakfiasko med en delvis nykomponerad version av Tannhäuser. Under dessa år får han även tillstånd att återvända till Tyskland, dock ej Sachsen. Fiaskot i Paris har gjort att Wagners verk spelas allt oftare i Tyskland, men Wagners senaste verk Tristan und Isolde är för svårt att sätta upp. Wagner reser åren 1861-64 genom Tyskland och bor på än det ena, än det andra stället. När han publicerar texten till der Ring efterlyser han i ett förord en furste som kan vara mecenat för detta verk. När Wagner 1864 befinner sig i Stuttgart får han besök av den bayerske kabinettssekreteraren Pfistermeister, som förklarar att den nytillträdde bayerske konungen Ludwig II önskar kalla till sig Wagner till sitt hov.  Hans önskan om en furste är otroligt nog uppfylld.

Under åren 1864-1865 levde Wagner i München och umgicks dagligen med den bayerske monarken. Folk i München började kalla Wagner för Lolus, en anspelning på dansösen Lola Montez som Ludwig II:s farfar hade haft en affär med, vilket var en av anledningar till att han hade avsatts 1848. Som f.d. revolutionär sågs inte Wagner med blida ögon av det politiska etablissemanget i München, vilka motarbetade honom. Trots detta kunde Tristan und Isolde uruppföras i München 1865. I slutet av 1865 tvingades Wagner av sina fiender att lämna München. I början av 1866 slog han sig ner i Tribchen i Schweiz. Under hela denna tiden skrev han och Ludwig II brev till varandra nästan dagligen. 1868 hade slutligen Mästersångarna i Nürnberg premiär i München. Vid sidan om Rienzis premiär 1842 var detta Wagners främsta publika triumf. Han mottog applåderna från den kungliga logen i operahuset i München, där han satt med Ludwig II och dennes farfar Ludwig I.

Efter att ha blivit klar med Mästersångarna började Wagner att åter komponera Nibelungens Ring, som varit liggande sedan mitten av 1850-talet. 1869 fick Rhenguldet preimiär i München och Valkyrian det samma 1870.

I slutet av 1860-talet kom Wagner i kontakt med den unge tyske filologen Friedrich Nietzsche och en nära vänskap utvecklades mellan dem. Flera av Nietzsches tidiga verk var dedicerade till Wagner. Gradvis kom vänskapen att fördunklas, från 1876 träffas de inte mer och därefter kom de att bli varandras fiender.

1872 lämnade Wagner Schweiz för den lilla staden Bayreuth, där han grundade ett eget Festspielhaus - festspelshus - specialbyggt enligt hans idéer och till hans egna verk. Där hålls de årliga Bayreuthfestspelen. Han ville själv inte att dessa skulle kallas "operor", utan allkonstverk eller musikdramer. Huset invigdes 1876, då "Ringen" uruppfördes med kung Ludwig II av Bayern, kejsar Wilhelm och den brasilianske kejsaren Pedro II bland de prominenta gästerna.

Efter mastodontarbetet med Ringen skrev Wagner endast ett musikdrama till, Parsifal, som fick premiär 1882. Under en vistelse i Venedig i februari 1883, drabbades Wagner av en hjärtattack och avled. Hans stoft fördes till Bayreuth och han begravdes i trädgården vid hans hus Wahnfried. Enligt hans önskemål står det ingen inskrift på graven, "alla vet vem som ligger där".

(om någon tycker att det är likt det som står på Wikipedia kan jag lugna er, jag har inte kopierat det, det är jag som skrivit det som står där, åtminstone det mesta, det mesta är från min magisteruppsats Väckandet av Brünnhilde, Växjö 2004)

Kulturell jämförelse

Likhet och skillnader mellan kulturer är spännande. Nu är man i Ungern, hos svärmor, och det finns mycket spännande likheter och skillnader mellan svensk och ungersk kultur. Likheterna är spännande, vad beror de på? En allmän europeisk kristen kultur samt stor tysk kulturpåverkan på bägge länderna är självklara svar där. Skillnaderna är många och svårare att förklara enkelt. Sverige har aldrig varit ockuperat. Ungern hade konstant utländska trupper i landet i närmare 400år, från 1500-tal till 1920-tal. Sveriges landförluster har vi lagt bakom oss, här i Ungern sälj dekaler som visar Ungern före Trianonfreden. Nu är det skillnad i ålder mellan 1809 och 1920, men ändå.

I tisdags var jag på ceremoni i samband med årsdagen av Ungernrevolten 1956. Även om inte förstod särskilt mycket av talen som hölls så var det intressant. Militärmusik, flaggor, tal, kransnedläggelse.

Det finns mycket spännande att se och det finns mycket som man vill veta mer om hela tiden. 

Kritik mot nobelpriset i litteratur

Mo Yan får 2012 års nobelpris i litteratur. Jag har inte läst något av honom, som så många andra. Jag vet inte heller om jag kommer att läsa något av honom. Det finns så mycket man skall hinna med och läsa och som småbarnsförälder är tiden liten. Men det verkar vara en spännande författare. Däremot reagerar jag en del på kinesiska dissidenter som kritiserar utnämningen pga. att han enligt dem lovsjungit Mao (http://www.dn.se/nyheter/varlden/ai-weiwei-nobelpriset-har-nu-urartat). Det skall enligt dem vara den värsta skandalen i litteraturprisets historia.

Men vad nu? Nobelpriset i litteratur har ofta kritiserats för att vara politiskt. Nu kritiserar man priset på politiska grunder, jag såg inte ett enda ord om att Mo Yans konstnärliga kvalitéer var dåliga. Skall man kritisera priset skall det vara på konstnärlig basis. Man kan tycka vad man vill om en persons politiska tankar men ändå uppskatta konstnärskapet. Ta t.ex. Knut Hamsuns mästerliga ”På igengrodda stigar”, skriven efter andra världskriget där han öppet stött den tyska ockupationen. Ta Beatles ”Lucy in the Sky with Diamonds” som är mycket bra fast jag inte tycker den inställning till droger som fanns hos dem. Eller varför inte min stora musikaliska ”idol” Richard Wagner som definitivt hade en del skumma tankar. De tankarna förminskar inte på något sätt storheten i hans verk. När det gäller konstnärlig bedömning av en persons verk skall i första hand inte politiska hänsyn tas, och i nobelprisets fall är detta solklart. Inget säger att en bestämd politisk uppfattning med automatik är en bra författare eller konstnär. Därför känns de kinesiska dissidenternas ord enbart fåniga. 

Förstörarnas ansikte

Det finns något som jag verkligen tycker illa om, det är aggressiv historieförstörelse. Det finns många exempel från såväl historien som från samtiden. Vi kan se skövlingen av klosterbibliotek under kungar som Gustav Vasa eller Henrik VIII, vi ser plundringen av de franska kungagravarna under franska revolutionen, förstörelsen av det bosniska nationalbiblioteket under Bosnien-kriget, talibanernas sprängande av Buddha-statyer och senast förstörandet av helgongravar i Mali. Nu kommer ytterligare ett exempel på detta, något som förhoppningsvis aldrig kommer att ske, men där historiehatet åter igen visar sitt fula tryne.  Exemplet är givetvis de två riksdagsledamöter som på allvar föreslagit att man skall förvisa Gustav II Adolf och Karl XII till historiens skräpkammare genom att flytta deras statyer i Stockholm (http://www.dn.se/sthlm/flytta-karl-xii-till-en-undanskymd-plats).

Alla dessa exempel visar på att folk inte vill veta om någon annan historia än vad de själva anser vara den väsentliga. De är som Chi Hoang Ti i Evert Taubes dikt Muren och böckerna.

Det var kungen av Tsin, Chi-Huang-Ti
Som lät bränna gula kejsardömets böcker
Changs o Konfutses o Laotses böcker
Kinas historia ska börja med mej, präntade Chi-Huang-Ti
Det var tretusen åras kinesisk pränt
Som Chi-Huang-Ti lät bränna på bålet
För att historien skulle börja med honom
Var och en som gömt någon bok
Blev märkt med glödgat järn
Den som blivit märkt med glödgat järn
Blev sänd till den kinesiska muren
Fick bära sten och mura stenar på muren
Var och en som gömt undan en skrift
Blev slav på Chi-Huang-Tis mur

Mot upplysningstiden

Blåklinten av Atterbom

Ljus och skuggor skifta vänligt,

strömoln fly för vinden blid:

solen sänker omisskännligt

färden nedåt västerlid.

Harmas ej, o mänsko-öga,

som bland rågen mig försport,

att Naturen ock, den höga,

någonting för sig har gjort.

När till gagn för er så mycket,

jordens herrar, fram hon bär,

skall hon ej fägna tycket

åt vad endast hennes är?

Sjunger näktergaln, måhända,

blott när han av er blir hörd?

Djärvs ej dagens bloss sig tända,

innan eder sömn är störd?

Ofta flyger skönsta fjäril,

där av ingen blick han följs;

pärlan, född i musslans käril,

ofta städs av havet döljs.

Skald, som strövar kring på bergen,

glad och gagnlös, du som vi,

dig, jag vet, behagar färgen

av vår fägring, klar och fri.

Men där sitter, tung och trumpen,

på sitt stenrör Nyttans son;

räknar oss, och pipnubbs-stumpen

slår i kras med vredens dån.

När vi vaja på hans gärden,

böljevis, bland gyllne ax,

önskar han allt ont i världen

över oss med Parcens sax.

"Idel flärd", han skriar, "glitter

utan korn till mjöl och malt!" -

Tvärvigg, bläng där, bäst du gitter:

skönhet har sin egen halt.

Hennes yrke, hennes levnad

är att, utan huvudbråk,

slå en ring av himmelsk trevnad

kringom jordens lumpna tråk.

Se, ur tjäll av grenar täta

nygift par på renen går ...

Vad? Vill man till krans oss fläta

kring den unga husfruns hår?

Hulda, ja, låt dem dig smycka,

Ceres-blommans döttrar blå;

blomstrings-lycka, skörde-lycka

önska dig de fromma små!

Atterboms dikt är bland det mest underbara av romantikens kritik av upplysningstiden. Nyttan som skönhetens fiende. Det påminner mig en sak som min hustrus kollega berättade. Han (som är från Polen ursprungligen)var på en kongress i Florens och umgicks med de andra från Sverige. När de gick runt i den vackra staden sade en av de svenska kvinnorna ”Vad det är vackert, men Gud så opraktiskt!”. Det är synd att upplysningstidens tankar, ofta i extrem form, fått så stort genomslag i dagens Sverige. Nytta, praktiskhet, förnuft är slagord som finns. Jag anser att skönhet, glädje och känsla måste också finnas.