Läsvärda böcker

När jag gick i 7:an hände en sak som formade mitt liv, direkt de kommande 10 åren, och indirekt efter det. Det var ”Drakar och demoner”, spelet som i Sverige nästan var helt synonymt med rollspel. Jag kom i kompisgänget att bli den som axlade rollen som spelledare, något jag trivdes med. Jag gjorde mängder med egna äventyr och köpte allt som Äventyrsspel producerade. Under gymnasiet, mötte jag nya spelare, men då blev det ”mognare” engelskspråkiga spel. Mycket av detta var snobbism som jag både ville ha och som jag kände en viss främlingskap till, mitt rollspelshjärta tillhörde ändå ”Drakar” i vilket jag spelledde det ursprungliga spelgänget.

Drakar och demoner hade för och nackdelar. Det var enkelt, det fanns en mängd monster som inte kändes för krystade (nåväl, några gjorde det nog om sanningen skall fram) och det fanns flera bra äventyr och kampanjer till det. Den stora episka kampanjen ”den nidländska reningen” var dock en besvikelse. Incitamentet till det första äventyret var skrattretande och äventyren följde spårvagnmodellen, man måste göra allt i exakt rätt ordning och det fanns extremt lite plats för att lösa problemen på ett annat sätt. Det var ljusår från den kampanj som jag avgudade, trots att jag aldrig spelledde hela. Men jag läste den om och om igen och planerade hur jag skulle gå till väga. Problemet var att de sista delarna kom ut när det gamla kompisgänget av studier splittrades runt i Sverige. Kampanjen handlade om den femte konfluxen och skaparen av detta material som bestod av kampanjmodulen ”Trakorien” och äventyren ”Svavelvinter”, ”Oraklets fyra ögon”, ”Kristalltjuren” och ”den femte konfluxen”, var Erik Granström. Detta var så långt från spårvagnsäventyr man kunde komma, det fanns mängder med möjligheter och inget (nåväl, nästan inget) kändes ogenomtänkt. I flera år efter att mitt rollspelande slutat tog jag fram dessa vördade reliker och läste dem, som litteratur och spelade alla roller i min fantasi. Det var magiska ögonblick.

För fem år sedan sprang jag på en bok som jag direkt köpte. Bokens titel var ”Svavelvinter” och den var skriven av skaparen till den fantastiska kampanjen, Erik Granström. Jag läste den direkt och njöt i stora drag, även om jag första gången jag läste den mest studerade skillnaderna mot rollspelsäventyret. Men så blir det lätt (när LotR-filmerna kom var jag tvunget att gå på dem två gånger på raken, första gången för att se vad de ändrat mot boken, nästa för att kunna njuta av filmen).  Jag läste och lånade den även ut till en kompis (som inte hade rollspelsbakgrund), och hon tyckte också att den var helt suverän. I somras kom jag att läsa uppföljaren ”Slaktare små”. Även den var en fröjd att läsa. Jag väntar med spänning på de avslutande delarna.

Genren fantasy är i regel inte speciellt bra tycker jag, mycket blir slentrian eller mer eller mindre oblyga kopior på Tolkiens verk. Men bra fantasy är fantastisk! ”Svavelvinter” och ”Slaktare små” är, vill jag säga, riktigt jäkla bra fantasy. Handlingen är inte lätt att beskriva, med ingen tydlig huvudperson utan istället är det mängder med personer som följs och hur deras vägar korsas, hela tiden med den ödesmättade femte konfluxen som närmar sig. När man läser den hittar man, förutom den spännande historien, en massa underbara gliringar och likheter med vår egen värld. Alltifrån möte mellan Nietzsche och Wittgenstein till KF:s blåvita produktserie. Det myllrar av filosofi, religion och historiska anspelningar.  Allt vävs ihop till ett verk som vi än så länge bara sett hälften av. Hade böckerna kommit på engelska är jag övertygad om att de redan skulle vara föremål för att bli filmade.

Som en extra knorr så har ”Svavelvinter” åter blivit rollspel. Nu som ett eget spel baserat på böckerna. Utan ha någon som helst förhoppning om att kunna (hinna) spela det, har jag köpt det. För att njuta och minnas den tid som var och även för att få en ökad känsla för böckerna.