Wagneråret II: Tannhäuser

Den första kontakten med Wagners musik var för mig under gymnasiets sista år. Jag hade något år tidigare snöat in lite på Tjajkovskij och pga. detta gått med i en skivklubb för klassisk musik där man fått ett antal skivor av denne ryska gigant. I klubbtidningen hade de ett erbjudande om en opera av Wagner, Tannhäuser. Min uppfattning av Wagner var intill dess ganska grumlig, det jag hade hört av operor- vilket mest var moderna operor som sänts på tv- var inte helt fördelaktig. Men jag var nyfiken och tänkte jag testar. Hem kom en LP-box med Paris-versionen av Tannhäuser med Placido Domingo sjungande huvudrollen. Jag lyssnade. Jag lyssnade igen. Jag blev betagen. Jag var fast.

Tannhäuser är fortfarande min favoritopera. Allt känns så aktuellt och viktigt i den. Den stora frågan är vad som är viktigast i vårt liv, Venus eller Elisabeth?

AKT I:

Tannhäuser är när operan börjar i gudinnan Venus berg. Han har varit där i sju års tid, men har tröttnat på den sinnliga njutningen. Venus försöker hindra honom från att ge sig av, men Tannhäuser framhärdar:

Stets soll nur dir, nur dir mein Lied ertönen,
gesungen laut sei nur dein Preis von mir!
Dein süsser Reiz ist Quelle alles Schönen,
und jedes holde Wunder stammt von dir.
Die Glut, die du mir in das Herz gegossen,
als Flamme lodre hell sie dir allein!
Ja, gegen alle Welt will unverdrossen
fortan ich nun dein kühner Streiter sein!
Doch hin muss ich zur Welt der Erden,
bei dir kann ich nur Sklave werden;
nach Freiheit doch verlangt es mich,
nach Freiheit, Freiheit, dürste ich;
zu Kampf und Streite will ich stehn,
sei's auch auf Tod und Untergehn! -
Drum muss aus deinem Reich ich fliehn!
O Königin!
Göttin, lass' mich ziehn!

Venus kontrar:

Zieh hin! Wahnbetörter! Zieh hin!
Geh! Verräter, sieh, nicht halt ich dich!
Flieh, ich geb dich frei
Zieh hin! Betörter!
was du verlangst, das sei dein Los!
Zieh hin! zieh hin!
Hin zu den kalten Menschen flieh,
vor deren blödem, trüben Wahn
der Freude Götter wir entflohn
tief in der Erde wärmenden Schoss.
Zieh hin, Betörter! Suche dein Heil,
suche dein Heil, - und find' es nie!
Sie, die du siegend einst verlachtest,
die jauchzenden Mutes du verhöhnst,
nun fleh sie an um Gnade, wo du verachtest,
jammre nun um Hold!
Dann leuchte dein Schande,
der hellen Schmach wird dann ihr Spott!
Gebannt, verflucht, ha! wie seh' ich schon
dich mir nahn, tief das Haupt zur Erde: -
"o! fädest du sie wieder,
die einst dir gelächelt!
ach! öffnete sie dir wieder
die Tore ihrer Wonnen!"
Auf der Schwelle, sieh' da!
ausgestreckt liegt er nun,
dort wo Freude einst ihm geflossen!
Um Mitleid fleht er bettelnd, nicht um Liebe!
Zurück! Entweich, Bettler!
Knechten nie, nur Helden öffnet sich mein Reich!

(dessa citat och lite till innan, med engelsk undertext, finner ni här http://www.youtube.com/watch?v=ETTgybOtFXk )

Men Tannhäuser framhärdar och åkallar jungfru Maria; ”Mein Heil liegt in Maria!” Han lämnar berget där Venus bor och kommer till sina gamla trakter i Thüringen där han snart stöter sina gamla vänner. Tannhäuser vill söka sona sina synder. Vännerna försöker övertala honom att komma med dem till lantgreven Hermanns borg Wartburg. Den som lyckas är Wolfram von Eschenbach som gör det genom att nämna Elisabeths namn, Tannhäusers gamla kärlek. Detta trots att Wolfram faktiskt själv älskar Elisabeth, men han förnekar sin egen kärlek för sin väns skull. Tannhäuser accepterar att komma till Wartburg.

AKT II:

Elisabeth prisar åter sångarhallen, som hon undvikit sedan Tannhäuser försvann och hon träffar med Tannhäuser. Lantgreven Hermann skall hålla en sångartävling för att fira Tannhäusers återkomst.  Man skall i sången prisa kärleken. En efter en av de församlade sångarna och riddarna prisar en dygdiga kärleken, men Tannhäuser hånar dem, att de inte känner den verkliga kärleken. Till slut brister han ut i en hyllning till Venus:

Dir, Göttin der Liebe, soll mein Lied ertönen,
gesungen laut sei jetzt dein Preis von mir!
Dein süsser Reiz ist Quelle alles Schönen,
und jedes holde Wunder stammt von dir!
Wer dich mit Glut in seine Arme geschlossen,
was Liebe ist, kennt der, nur der allein!
Armsel'ge, die ihr Liebe nie genossen,
zieht hin! Zieht in den Berg der Venus ein!

Det blir uppror i salen, kvinnorna flyr och männen vill slå ihjäl Tannhäuser. Nu träder Elisabeth in, hon hindrar männen från att döda Tannhäuser för vad är hans död mot det dödslag som han just gett henne; 

Zurück! Des Todes achte ich sonst nicht!
Was ist die Wunde eures Eisens gegen
den Todesstoss, den ich von ihm empfing?

Tannhäuser får möjlighet att sona sina synder genom att följa med pilgrimerna mot Rom, för endast påven kan ge honom förlåtelse.

AKT III

Wolfram och Elisabeth inväntar pilgrimmernas återkomst från Rom. Tannhäuser är inte med dem. Elsabeth ber till Maria och dör. Tannhäuser återkommer, berättar för Wolfram om sin färd till Rom och att påven sagt att först den dag som hans stav åter ger friska löv kommer Tannhäuser att få frälsning undan sina synder. Tannhäuser vill, då frälsning är honom omöjlig, återvända till Venus för att åtminstone få njutning. Wolfram försöker stoppa Tannhäuser och Venus som kommer för att få med sig denne. Återigen är det Wolfram som stoppar Tannhäuser genom att nämna Elisabeth. Nya pilgrimmer återvänder, nu med påvens grönskande stav i sitt förvar. Tannhäuser dör i förvissning om att Elisabeth bett för honom.

Wagners opera hade först premiär i Dresden 1845. En ny version (med balett i första akten, förlängd dialog mellan Tannhäuser och Venus samt en förkortad sångarstrid) hade premiär i Paris 1860. Ofta kombinerar man de bägge versionerna idag.

Musiken är vild, extatisk, storslagen men ändå personlig och finstämd. Ett fint parti är Wolframs sång från tredje akten ”O, du mein holder Abendstern” (http://www.youtube.com/watch?v=IeIELcAod1k ) eller Elisabeths hallaria (http://www.youtube.com/watch?v=yyKJXAM5Z9s ). Storslagna är körscenerna med gästernas intåg i Wartburg (http://www.youtube.com/watch?v=9vZX3ryvs8Y ) och pilgrimskören (http://www.youtube.com/watch?v=Sj57sQahA4w ) . Wagners ledmotivteknik är ännu inte färdigutvecklad som den är i Nibelungens ring, men den hjälper till att förhöja dramat. Baletten, som tillkom i Parisversionen) är fantastisk musik och med rätt koreograf kan denna bli en höjdpunkt i sig (http://www.youtube.com/watch?v=631iE-_lbAs ).

Och åter den stora frågan, den som István Szabó låter dirigenten Zoltan Szanto säga till sångarna i den underbara filmen Möte med Venus (som handlar just om Tannhäuser; filmen är omöjlig att få tag på numera, någon som vet var man kan få tag i den?) : Vilket är viktigast i våra liv, Venus eller Elisabeth?

Ludvig XVI:s blod

Blodspår efter Ludvig XIV

. http://www.dn.se/nyheter/varlden/blodspar-funna-fran-fransk-kung-1

Man har hittat blodspår av den giljotinerade Ludvig XVI, jämfört med gener från Henrik IV:s huvud. Intressant vetenskaplig artikel, men med många småfel. T.ex. var blodet från en kung inte bara en souvenir utan för många fransmän på den tiden en helig relik, för trots revolution såg de flesta kungen som en av Gud utsänd, något som ändrades först senare. (Vid kröningen av en kung ansågs kungen ha helande krafter, vid Ludvig XVI:s kröning 1775 samlades tusentals sjuka, 1825 när hans bror Karl X kröntes var de ett fåtal – Ludvig XVIII valde att inte krönas för att inte orsaka onödiga kontroverser). En annan sak är att det finns många fler bevarade delar av Ludvig XVI:s släktingar, men Henrik IV:s huvud är ett av de få som man vet vem det tillhör, under franska revolutionens mest nitiska period beslöt man att alla kungagravar i kyrkan Saint-Denis skulle tömmas och kastas i en massgrav. Först efter Napoleons fall grävdes massgraven upp, men då man inte kunde skilja på vem som var vem lades alla kvarlevor i en gemensam grav inne i kyrkan. Dock försvann en del delar av de kungliga, Henrik IV:s huvud var ett sådant, som först för något år sedan kunde återbördas efter att ha varit i privat ägo sedan revolutionen. Ett annat var Ludvig XIV:s hjärta som en engelsman åt upp i mitten av 1800-talet.

Ludvig XVI och Marie-Antoinette lades i en en grav utanför kyrkan, inte i en massgrav. De återbegravdes inne i kyrkan efter Napoleons fall.

Men det är intressant att notera att DNA visar att Ludvig XVI var ättling till Henrik IV. På så sätt kan man eliminera det som ibland lagts fram; att Ludvig XIV inte var son till den Ludvig XIII, som var bisexuell med dragning åt det homosexuella. Ibland annat filmen ”Mannen med järnmasken” sägs ju detta. 

På tal om Ludvig XVI:s blod. Sonen Ludvig "XVII" (som många menar var Axel von Fersens son) dog i tioårsåldern. Dottern Marie Therese (som Napoleon kallade den enda karlen i huset Bourbon)gifte sig med sin kusin Ludvig Anton, son till den blivande Karl X. Äktenskapet blev barnlöst. Tekniskt sätt var Marie Therese drottning av Frankrike i 20 minuter 1830 då först hennes farbror och svärfar Karl X abdikerade och därefter hennes make (Ludvig XIX) för sonsonen/brorsonen Henrik V (son till Ludvig Antons mördade lillebror Karl Ferdinand, hertig av Berry). Henrik V avsattes en vecka senare.

Wagneråret, del 1.

I år är det 200 år sedan Richard Wagners födelse. Få pesoner har ett sådant fascinerande livsöde, och rör upp känslor så lång tid efter sin död, både för och emot.

Kort biografi:

Wilhelm Richard Wagner föddes, som det nionde och sista barnet till polisakturien Carl Friedrich Wilhelm Wagner och hans hustru Johanne, 22 maj 1813 i Leipzig. Fadern dog ett halvår efter den yngste sonens födelse och modern gifte snart om sig med Ludwig Geyer, en skådespelare, målare, diktare och sångare som kan varit far till Johannes yngsta son. Richard växte upp under namnet Richard Geyer. 

     Den unge Richard var intresserad av dramatik och bestämde sig som 16 åring att bli operakompositör, trots att han då knappast kunde spela piano. 

     Via arbete som körrepititör blev han 1834 musikalisk direktör vid en teater i München och 1837 kapellmästare i Riga. Han var då sedan 1836 gift med skådespelerskan Minna Planer (1809-66). 1839 fick paret Wagner fly undan fordringsägare i Riga till Paris via London. I Paris lärde han känna bl.a. kompositören Giacomo Meyerbeer (1791-1864) och författaren Heinrich Heine (1797-1856). Wagner hamnade under vistelsen i Paris i fängelse för sina obetalda skulder. Han hade nu börjat arbeta på ett par operor. 

     År 1842 blev hans första opera Rienzi uppförd i Dresden under succéartade former, och år 1843 hade Der fliegender Holländer premiär i samma stad, vilket ledde till att han blev kunglig hovkapellmästare i denna stad. År 1845 hade hans tredje opera Tannhäuser premiär, för första gången använde han sig av den tyska myt- och sagoskatten för ämnet för operan. 1848 blev hans fjärde opera Lohengrin färdig, men operaledningen ville inte sätta upp denna, delvis p.g.a.  Wagners alltmer radikala åsikter och hans stöd för februarirevolutionen i Frankrike. När revolutionsvågen i maj nästa år nådde Dresden var Wagner en av de tongivande personerna som deltog i denna. Wagners roll i Dresdenrevolten tonades senare ner av honom själv i sin självbiografi, men helt klart var han en av de ledande personerna i denna. När revolten krossades av preussiska trupper, under befäl av den blivande kejsar Wilhelm I, så lyckades Wagner genom en del tur, och hjälp från vännen Franz Liszt, fly till Schweiz.

     Under de närmaste åren skissar Wagner mycket på mastodontverket der Ring des Nibelungens och skriver även en hel del politiska texter, som Die Kunst und die Revolution och Das Judentum in der Musik. I mitten av 1850-talet inspireras Wagner mycket av Schopenhauers filosofi, vilket sedermera resulterar i musikdramerna Tristan und Isolde och i viss mån även der Ring des Nibelungens och Parsifal. 1857 får han en "asyl" hos makarna Otto och Mathilde Wesendonck utanför Zürich. Denna vistelse avbryts för gott nästa år då Wagners kärleksaffär med Mathilde blivit uppenbar för alla. 1859-61 bor han i Paris, där han 1861 gör ett brakfiasko med en delvis nykomponerad version av Tannhäuser. Under dessa år får han även tillstånd att återvända till Tyskland, dock ej Sachsen. Fiaskot i Paris har gjort att Wagners verk spelas allt oftare i Tyskland, men Wagners senaste verk Tristan und Isolde är för svårt att sätta upp. Wagner reser åren 1861-64 genom Tyskland och bor på än det ena, än det andra stället. När han publicerar texten till der Ring efterlyser han i ett förord en furste som kan vara mecenat för detta verk. När Wagner 1864 befinner sig i Stuttgart får han besök av den bayerske kabinettssekreteraren Pfistermeister, som förklarar att den nytillträdde bayerske konungen Ludwig II önskar kalla till sig Wagner till sitt hov.  Hans önskan om en furste är otroligt nog uppfylld.

Under åren 1864-1865 levde Wagner i München och umgicks dagligen med den bayerske monarken. Folk i München började kalla Wagner för Lolus, en anspelning på dansösen Lola Montez som Ludwig II:s farfar hade haft en affär med, vilket var en av anledningar till att han hade avsatts 1848. Som f.d. revolutionär sågs inte Wagner med blida ögon av det politiska etablissemanget i München, vilka motarbetade honom. Trots detta kunde Tristan und Isolde uruppföras i München 1865. I slutet av 1865 tvingades Wagner av sina fiender att lämna München. I början av 1866 slog han sig ner i Tribchen i Schweiz. Under hela denna tiden skrev han och Ludwig II brev till varandra nästan dagligen. 1868 hade slutligen Mästersångarna i Nürnberg premiär i München. Vid sidan om Rienzis premiär 1842 var detta Wagners främsta publika triumf. Han mottog applåderna från den kungliga logen i operahuset i München, där han satt med Ludwig II och dennes farfar Ludwig I.

Efter att ha blivit klar med Mästersångarna började Wagner att åter komponera Nibelungens Ring, som varit liggande sedan mitten av 1850-talet. 1869 fick Rhenguldet preimiär i München och Valkyrian det samma 1870.

I slutet av 1860-talet kom Wagner i kontakt med den unge tyske filologen Friedrich Nietzsche och en nära vänskap utvecklades mellan dem. Flera av Nietzsches tidiga verk var dedicerade till Wagner. Gradvis kom vänskapen att fördunklas, från 1876 träffas de inte mer och därefter kom de att bli varandras fiender.

1872 lämnade Wagner Schweiz för den lilla staden Bayreuth, där han grundade ett eget Festspielhaus - festspelshus - specialbyggt enligt hans idéer och till hans egna verk. Där hålls de årliga Bayreuthfestspelen. Han ville själv inte att dessa skulle kallas "operor", utan allkonstverk eller musikdramer. Huset invigdes 1876, då "Ringen" uruppfördes med kung Ludwig II av Bayern, kejsar Wilhelm och den brasilianske kejsaren Pedro II bland de prominenta gästerna.

Efter mastodontarbetet med Ringen skrev Wagner endast ett musikdrama till, Parsifal, som fick premiär 1882. Under en vistelse i Venedig i februari 1883, drabbades Wagner av en hjärtattack och avled. Hans stoft fördes till Bayreuth och han begravdes i trädgården vid hans hus Wahnfried. Enligt hans önskemål står det ingen inskrift på graven, "alla vet vem som ligger där".

(om någon tycker att det är likt det som står på Wikipedia kan jag lugna er, jag har inte kopierat det, det är jag som skrivit det som står där, åtminstone det mesta, det mesta är från min magisteruppsats Väckandet av Brünnhilde, Växjö 2004)