Språkvetenskap som politisk dynamit

Ibland kan språkforskning vara politisk dynamit. Vi som i Sverige ofta tänker att kunskap om utdöda språk är onödigt och ointressant (jag gör det definitivt inte) kan ha svårt att förstå hur språkvetenskapliga rön kan orsaka starka känslor som kan hota stabiliteten i områden. Oftast handlar det om hur en folkgrupps egenskrivna historia vänds upp och ner, och ”rätten” till ett landområde faller för att man kanske inte var där först. I Sverige finns faktiskt lite av detta, i Tornedalen där samiska och kväniska ungdomar rykt ihop om vilken grupp som är Tornedalens urinnevånare.

För några dagar sedan läste jag något intressant, det handlar om språken rumänska och albanska. Rumänskan är ett romanskt språk, omgivet av slavisk- och ungersktalande folk. Enligt Rumäniens officiella historia härstammar rumänerna från dakerna, en folkgrupp som levde i området under antiken. Under c:a 160 års tid, från början av 100-talet till c:a 270 var Dacia en provins under Rom, tills att romarna lämnade området norr om Donau. Under denna tid skall folket ha anammat latin som sitt språk. Rumänerna har således bott i området sedan antiken. Rumänerna är ursprungsfolket i regionen.  Tilläggas skall att det finns rumänsktalande grupper på annat håll på Balkanhalvön. I Istrien, den del som tillhör dagens Kroatien, finns en liten spillra (1000 talare) av istrorumänskan, i gränstrakterna mellan Albanien, Grekland och Makedonien finns c:a 40 000 arumäner.

Albanskan är ett eget språk på den indoeuropeiska språkkartan och anses av albanerna härstamma från illyriskan. Precis som dakerna var illyrierna ett folkslag under antiken, och Illyrien motsvarar till stor del dagens Albanien. Ordet alban är bildat efter en illyrisk stam, albanoi. Problemet är att första gången albaner nämns är först efter år 1000. Vad som hänt mellan antiken och denna tid är höljt i dunkel. Att albaner härstammar från illyrier kan vara sannolikt, men det går inte att bevisa, det illyriska språket är i princip okänt, precis som dakiskan.

Det som jag läste om handlar om rumänskans ord som inte är av latinskt ursprung eller senare låneord. Det är inget stor grupp ord, ungefär 120st. Många är ord som handlar om herdar och vallning av djur. Det intressanta är att dessa ord visar mycket stor likhet med albanskan, så stor att det inte bara kan vara en slump. Vilka slutsatser kan man dra av denna språkvetenskapliga upptäckt? 

En skulle vara att rumänerna inte alls härstammar från dakerna utan har kommit från ett område söderut på Balkan, ett område som var längre tid under Rom och vars folk tog till sig latinet. Detta skulle kunna förklara de rumänska språköarna, som istrorumänskan och arumänskan. Rumänernas ursprungliga språk var kanske illyriska?

En annan slutsats kan vara att det är albanerna som kommit till området senare. En tredje skulle kunna vara både rumäner och albaner kan komma från helt annat område. En fjärde är att det är arumänerna som tagit till sig albanska ord som spridit sig till den stora rumänska gruppen norrut. Detta anses, så vitt jag förstått det, som den förklaring som man vill ha i Rumänien, men jag ser det som den minst sannolika.

Frågan om hur rumänskan är ett romanskt språk i en egen ”språkö”, är spännande. Jag anser det ganska osannolikt att just dakerna tog till sig latinet så snabbt, och dessutom behöll det. Rumänerna är säkert senare invandrare i detta område. Det är inget som minskar rumänernas rätt att finnas och styra i Rumänien, men däremot kan en sådan historisk förklaring förhindra att man med ”dakiska argument” förtrycker ungrare och tyskar i Transsylvanien, de som enligt den dakiska teorin är sentida inkräktare.

Här är ett exempel på hur språkvetenskap kan vara politisk dynamit.

Skolan i kris?

Skolan är i kris. Man har hört det förut, men nu är det åter så när Pisa-undersökningens resultat presenterats. Visserligen har det kommit allvarliga tvivel angående denna undersöknings relevans, men något visar den ändå. Experter vill tillsätta kriskommission.

Jag ser ett par-tre saker som är fel med skolan:

1.       *Huvudmannaskapet. Med kommuner eller fristående aktörer som huvudmän blir gärna skolan något man sparar på, antingen för att använda pengarna till andra saker, sänka skatter eller för vinstsyfte. Pengar behövs i skolan. Skulle staten ta över huvudmannaskapet skulle man slippa småpåvarna överallt.

2.     *  Fria skolvalet. Genom det fria skolvalet har vi segregerat samhället på ett oroväckande sätt. För skolans del betyder det att ”röstsvaga” elever samlas och riskerar att inte få den stimulans de behöver.  Detta är viktigt för att fiska upp de begåvningar som finns inom grupper som flyktingar, de med lågutbildade föräldrar osv.  Jag är inte emot ett visst skolval, men det skall inte vara helt fritt, det skall krävas särskilda skäl för att inte gå i den närmaste grundskolan.

3.      * Pedagogerna. Nu menar jag inte lärarna utan fackpedagogerna som fått ett stort inflytande över skolan och lärarutbildningen - på ämneskunskapernas bekostnad.  Jag tillhör dem som ser pedagog som ett skällsord, jag är inte pedagog- jag är lärare. Jag är ämneslärare, det innebär att jag kan mina ämnen. Det har bland vissa pedagoger sagts att bara man är lärare kan man undervisa i allt, ämneskunskaperna är mindre väsentliga. Detta är något jag väjer mig mot å det bestämdaste.

Så är min uppfattning. Sedan finns det ett fel med dagens samhälle (det finns många, men här endast ett som jag tar upp) som påverkar skolan mycket:

1.      * Det frodas i samhället en individualistisk antibildningskultur som är förödande. Bästa exemplet på detta är kanske alla dokusåpor som gör imbecilla, driftstyrda, utseendefixerade och osociala människor till någon form av ideal. Detta är kanske det svåraste problemet för skolan, vi behöver sociala och bildningsintresserade elever, det är inte bara skolan som är ansvarig för att de skall bli detta, det är allt runt omkring i än högre grad. Ett förbud mot Paradise hotel, Big Brother och liknande skulle dock vara svårt att genomföra…

Om olika folkbenämningar

Nationalitetsbetäckningar kan vara luriga. I Sverige har vi traditionellt tänkt att begreppen svenskar, de som talar svenska och de som bor i Sverige är synonyma. Men det finns svårigheter, först har vi de som talar svenska utanför Sverige, främst i Finland, är de svenskar? De är finländare säger vi och blundar för den första oregelbundenheten i vårt resonemang. Nästa svårighet är invandrare som blir svenska medborgare, är de svenskar eller inte? Självklart säger en del, andra säger inte. Jag ansluter mig till den första ståndpunkten, med visst förbehåll; våra begrepp är för trubbiga, ibland måste vi använda begreppet “etniska svenskar”, vilket jag tycker då borde inkludera de svenskspråkiga på andra sidan Bottenhavet. Skulle vi använda “svenskländare” och svenskar då? Svenskländare låter mysko, då vi inte säger Svenskland på svenska (på t.ex ungerska och swahili heter Sverige motsvarande). Det har föreslagits att man skall använda bindestreck och t.ex. tala om italiensk-svenskar liksom man talar om svensk-amerikaner. Detta föresätter nästan att alla har invandrarbakgrund, för begreppet svensk-svenskar låter ännu dummare än etniska svenskar.

Skulle vi tillämpa våra principer utanför Sverige kan det bli ännu krångligare, skulle man kalla en ungrare från Transylvanien för rumän skulle vederbörande ta illa upp, även om man skulle kalla vederbörande för ungersk-rumän.

Exemplen kan mångfaldigas, men det som gäller är att hitta en bra lösning som gör begreppen rättvisa utan att någon blir förargad. Helst bör det vara någorlunda konsekvent och inte utgå från vår svenska normalitet, Sverige är måttstocken för resten av Världen.

Nu skall jag umgås med min svensk-ungerska familj!

Engelska

På hösten 1980 började jag tredje klass. Förutom att det innebar en flytt till ”stora skolgården” på Ulriksbergskolan så innebar det lite förändringar, dels i ett nytt ämne; engelska. I början var jag lite kritisk, jag var som vanligt lite motvallskärring och ville hellre läsa ett annat språk. När vi började läsa det var det dock ganska skoj och jag omprövade min åsikt, det var skoj med engelska. Ända tills…

Jag hade varit sjuk, jag vet inte om det var någon dag eller en vecka, det har fallit ur mitt minne och är ointressant, men jag hade fått med skolböckerna hem och läste på vad klassen gjort. Jag kände mig duktig, ty jag hade lärt mig alla glosor ordentligt i engelska. Väl tillbaka i skolan var det glosförhör och jag fick frågan om vad ”grön” är på engelska. Svaret blev ”gre-en” och hela klassen inklusive fröken brast ut i gapskratt- mitt nyfunna intresse för engelska förbyttes i starkt ogillande, ett exempel på hur en liten, liten sak kan förändra mycket.

Under sex års tid var engelska det värsta ämnet i skolan för mig, jag var annars ganska bra i skolan, men engelskan var min svaga punkt. Det var först på gymnasiet som engelska åter blev roligt för mig, allt tack vare min fantastiska engelskalärare, men jag fick kämpa med det.

Idag känner jag att jag är hygglig både på att tala och läsa engelska, inte bra på något sätt men hygglig. Jag läser utan större problem engelska böcker, men föredrar i regel svenska översättningar om de finns tillgängliga.

Det var lite personligt, nu lite funderingar kring engelskans roll i Sverige och världen. För mig är engelskan först och främst ett lingua franca. Till det är det utmärkt språk, hyggligt lätt att lära utan alltför komplicerad grammatik (däremot är ju stavningen vansinnigt ologisk, värre än svenskan). Jag kan göra mig förstådd på engelska i stort sett över hela världen. Däremot har jag inget jätteintresse för engelskan för engelskans egen skull.

Det finns en del personer som tycker att man skulle införa engelskan som enda språk i världen. En sådan sak vore mycket olycklig anser jag, då engelskan redan idag visar tendenser på att bli flera nya språk och detta skulle förstärkas genom att nya områden byter språk till engelska. Se bara i Afrika där länder som engelska som enda officiella språk får en dialektbildning på engelska som gör det stundtals mycket svårförståeligt. I andra länder, där engelska är officiellt, men inte det ”första” officiella språket (fallet Tanzania t.ex. där dialektbildningen sker på kiswahili) är engelskan mer lättförståelig.

Men även om engelskan kanske blir flera språk inom en snar framtid är det vårt bästa lingua franca idag och har stora fördelar.

Grattis på födelsedagen!

Richard Wagner 200 år idag. En man som förändrade musikhistorien, teaterhistorien och även den politiska historien. Under dagen har jag lyssnat på delar av hans tio stora operor, der fliegender Holländer, Tannhäuser, Lohengrin, Tristan und Isolde, die Meistersinger von Nürnberg, das Rheingold, die Walküre, Siegfried, Götterdämmerung och Parsifal.

Lite personliga listor:

Bästa Wagneropera (just nu, ettan är konstant, i övrigt rör det sig mycket):
1. Tannhäuser
2. die Walküre
3. der fligender Holländer

Bästa Wagnersångerska:
1. Birgit Nilsson
2. Kirsten Flagstad
3. Nina Stemme

Bästa körer från en Wagneropera
1. Pilgrimskören (Tannhäuser)
2. Ehrt Eure deutschen Meister (Meistersinger)
3. Holländarkören (der Holländer)

Bästa akt:
1. Akt II ur Parsifal
2. Akt III ur Siegfried
3. Akt II ur die Walküre

Nästa år kan vi glädja oss åt att Sverige, som första land i världen, får en Wagneropera på sedel. Det är 500kr-sedeln med Birgit Nilsson på.

Böcker

Det är två saker de flesta ser när de kommer till mitt hem, det är växter och det är böcker. Båda är saker jag trivs med att ha runt omkring mig.

Böcker har jag alltid älskat. Mina föräldrar har berättat att jag redan som litet barn ville att alla gäster skulle läsa för mig. Att det fanns böcker hemma var säkert viktigt, Bra Böckers bokklubb gjorde att det fanns gott om böcker, inte bara i akademikerhem.

Jag tror att det är mycket viktigt att böcker finns runt en, finns det inte det är det svårare att intressera sig för något som man sällan sett. Därför tror jag inte på e-böcker, då de inte syns på
samma sätt i hemmet som ”riktiga” böcker. Ser man inte det, finns det inte. Mina döttrar kommer förhoppningsvis att känna kärleken till böcker. Den äldsta gillar redan böcker, den andra bor i det rummet med de flesta av mina böcker, man får hoppas att hon vill läsa dem också.

Fotboll och regional identitet

Läser om FC Bayern Münchens totalseger över Barcelona igår. Givetvis tänker jag (ja, jag är ju jag) på regionalism. Katalonien krossat av Bayern. Två regioner som har en hel del likheter, som inte vill gå i huvudstadens ledband. I Kataloniens fall är det ju många partier som vill ha en självständighet från Spanien. I Bayern finns inte detta tänkande, men man har ju vägrat att erkänna Förbundsrepubliken Tysklands författning. Att Bayern och bayrare är speciella och skiljer sig från andra tyskar går nog inte att förneka.

Skillnaderna mellan Katalonien och Bayern är dels att Katalonien har ett eget språk, ett språk som länge varit undertryckt. Bayern har i större grad religionen (katolicismens starkaste fäste i Tyskland) och minnet av sin självständighet på 1800-talet att vila sin identitet på, samt kungahuset. Fast Bayern varit republikanskt styrt sedan 1918 är kungahusets ställning mycket starkt i Bayern. Folk kan vilka som ingår i familjen Wittelsbach. Detta saknar Katalonien, språket är det särskiljande. Även FC Barcelona finns med i den katalanska världsbilden, vilket gör att förnedringen under 1 maj kan få konsekvenser politiskt på sikt. Om det vore motsatt, att Bayern blivit förnedrat igår, tror jag inte den bayerska självbilden och identiteten skakats på samma sätt som jag misstänker att Kataloniens håller på att göras.

Fotboll och identitet. Mycket finns att säga om detta.