Europa IV: Makedonien

I slutet av min utbildning var jag på en studentpub och kom i samklang med en bekant och dennes vän, som båda var makedonier, dvs. från f.d. jugoslaviska delrepubliken Makedonien. Jag ställde en fråga om deras folk, jag frågade ”är ni västbulgarer, sydserber, slavifierade greker eller ett eget folk?” Svaret jag trodde skulle komma var det sistnämnda, men jag bedrog mig. De log lite och sade,” ja egentligen är vi nog mest västbulgarer”.

Frågan om vad makedonierna är för folk har orsakat en hel del internationella konflikter mellan F.Y.R.O.M. (Former Yogoslavian Republic of Macedonia) och Grekland sedan det förstnämnda öandet blev självständigt 1991, inte minst om namnet Makedonien, men även om antikens Makedonien.

Under antiken existerade ett makedonisk kungarike i det som idag är norra Grekland. Under kungarna Filip II och Alexander den store blev landet en världsmakt, men som sedan försvagades och hamnade under Rom. Namnet Makedonien levde vidare i namnet på romerska och senare bysantinska provinser, för att sedan vara namnet på en region i det osmanska riket, en region som idag motsvarar norra Grekland, F.Y.R.O.M., västra Bulgarien samt mindre delar av Albanien och Serbien.

Det första Balkankriget, 1912-1913, utkämpades bland annat för att erövra Makedonien från turkarna. Bulgarer, greker och serber ville ha så stor del av området som möjligt, alla ville helst ha Saloniki (dagens Thessaloniki) med sin stora hamn. Grekerna drog det längsta strået och fick störst del, Serbien och Bulgarien fick nöja sig med mindre delar.

Efter andra världskriget skapades folkrepubliken Jugoslavien ut det tidigare kungariket med samma namn. Jugoslavien blev en förbundsstat med sex delrepubliker och två autonoma regioner. En av delrepublikerna, den del av det turkiska Makedonien som Serbien erövrat 1913, fick namnet Makedonien, där makedoniskan blev officiellt språk. En makedonisk identitet växte alltmer fram, ett exempel är att ortodoxa kyrkan i Makedonien 1967 förklarade sig oavhängig den serbisk-ortodoxa kyrkan (något som andra ortodoxa kyrkor inte godkänner).

När Jugoslavien 1991 gick under blev Makedonien självständigt. Man valde en flagga med en symbol som man funnit vid Filip II:s grav, en 16-uddig stjärna och man ville att den nya staten skulle heta Makedonien. Bägge dessa saker protesterade Grekland mot. Grekerna menar att de antika makedonierna var näst intill greker. Att ha en symbol som man funnit i en grav i Grekland som statssymbol menar man är krav på att få grekiska områden, likadant med namnet, det skulle vara ett sätt att kräva grekiska områden.

1995 fick Grekland landet att byta flagga, från den 16-uddiga stjärnan till en sol med åtta strålar, men namnfrågan är fortfarande olöst. Förslag att kalla staten för Nordmakedonien och liknande har fått avslag från grekiskt håll. I Grekland kallar man staten oftast för Skopje, efter huvudstaden, och internationellt går den fortfarande under det otympliga namnet Före detta jugoslaviska delrepubliken Makedonien.

Europa III: Ukraina

Den amerikanske antropologen Benedict Anderson utkom 1983 med boken Imagined Communities, som gav ett helt nytt sätt att se på nationernas födelse. Att nationerna var ett modernt påfund var inte Andersons idé, det hade Kedourie, Gellner och andra sagt tidigare, men perspektivet var nytt, nationen var enligt honom en förställd påhittad gemenskap (liksom all  annan gemenskap utanför den lilla byn) påfunnen av folkräkningar, administrativa gränser och inte minst den tryckta tidningen.

Andersons inflytande har blivit oerhört stort. Eric Hobsbawm fortsatte på Andersons väg- i Nations and Nationalism since 1780 (1990) hävdande han att nationen är en eliternas projekt som massorna tagit till sig. Hobsbawm menar att nationalismen är på döende sedan 1950, den nationalism som finns idag är dödsryckningar.

Kritik mot Anderson och Hobsbawm finns givetvis. Adrian Hastings bok the Construction of Nationhood (1997) hävdar han att nationerna har medeltida ursprung, det är ingen modern skapelse.  Men den mest inflytelserika kritikern är Anthony D. Smith, i vars magnum opus The Ethnic Origins of Nations (1987) och i senare böcker, för han fram tanken på att nationerna har ett ursprung i en etnisk grupp och myten om ett gemensamt ursprung. När en etnisk grupps ”isolering” bryts kan den omvandlas till att bli en nation. Det är inte bara så att eliter skapar nationerna från ingenting, det måste finnas någonting de kan bygga på från en etnisk grupp. Nationerna och nationerna är inte med nödvändighet knutna till den moderna epoken utan kan uppstå vid vilken tid i historien som helst, bara villkoren är uppfyllda.

I Ukraina har vi nyligen bevittnat våldsamma protester mellan EU-vänliga och vad de uppfattar som en ryssvänlig regering. Frågan är vad Ukraina är? Hur har Ukraina och den ukrainska nationalismen skapats?

I Kiev uppstod på 880-900-talen en statsbildning, Rus. Rus kan sägas vara ursprunget till alla östslaviska statsbildningar, Ukraina, Vitryssland och Ryssland.  Rus kom att bli kristnade från Bysans, därför kom de att bli ortodoxa. Kievriket gick under vid mongolstormen på 1200-talet och delades upp mellan mongoler, polacker och litauer. På 1400-talet gjorde sig storfurstendömet Moskva självständigt från de sista resterna av mongolväldet, från denna statsbildning har dagens Ryssland kommit.

 I slutet av 1300-talet förenades Polen och Litauen i en union. Större delen av det som är dagens Vitryssland och Ukraina hamnade i det polsk-litauiska samväldet. Under kung Sigismund III (även kung av Sverige 1592-99) skedde unionen i Brest, där de ortodoxa kyrkorna i samväldet erkände påvens överhöghet samtidigt som de fick behålla sin ortodoxa liturgi, prästäktenskap osv. I de östliga delarna av samväldet var dock motståndet stort.

År 1648 gjorde ukrainare uppror mot den polske kungen, och 1654 valde de östra delarna av Ukraina att ställa sig under den moskovitiske (ryske) tsarens överhöghet. Om det var en förening mellan Ryssland och Ukraina eller om det var en återförening är idag föremål för hätska angrepp mellan ukrainska och ryska historiker.

Ukraina hade visst självstyre, men efter att den ukrainske hetmannen Mazepa under det stora nordiska kriget ställde sig på Sveriges sida minskades denna rejält, för att helt försvinna under Katarina II:s regeringstid.

Delningen av Polen i slutet av 1700-talet gjorde att de västliga områdena av Ukraina hamnade under huset Habsburg, medan Vitryssland kom under Ryssland. De södra delarna av dagens Polen och de västliga ukrainska områdena kom att bli kungariket Galicien-Lodomerien. Karpato-Rutenien, som har en östslavisk befolkning hade sedan medeltiden tillhört Ungern (och således sedan 1526 släkten Habsburg).

I Galicien-Lodomerien fanns en västlig orientering och när nationalismen började spira i de östslaviska områdena fanns det tre alternativ; en anslutning till det tsarryska området, en förenat självständigt Ukraina samt ett autonomt Rutenien inom Österrike-Ungern. Det sistnämnda alternativet favoriserades av Wien och i folkräkningarna i Österrike-Ungern betecknades östslaverna som rutenare och deras språk som rutenska. Det är här som det ukrainska språket standardiseras, byggt på dialekter som låg närmare den västslaviska polskan.

Efter dubbelmonarkins undergång 1918 kom Galicien-Lodomerien att hamna i det återuppståndna Polen.  Det ryska Ukraina hade fått en kort självständighet innan det hamnade i Sovjetunionen. Karpato-Rutenien kom att hamna i Tjeckoslovakien. Efter andra världskriget förenades Galicien och Karpato-Rutenien med Ukraina inom Sovjetunionen, 1954 lade det helt ryska Krim till Ukraina och 1991 blev Ukraina självständigt.

Mycket av Ukrainas interna problem av idag. De västliga områdena orienterar sig fortfarande västerut. Språkligt talar många ukrainare en blandning av ukrainska och ryska, många är helt ryska. Detta är naturligt av flera orsaker, standardiseringen av språket kom sent och man ville då skilja sig från ryska och valde dialekter som låg långt från ryskan som standard. Ryskan var fram till 1991 det viktigaste språket i Ukraina. Blandäktenskap mellan ryssar och ukrainare är legio.

Ryskan är således inget främmande språk i dagens Ukraina, men framställs gärna så i västliga medier där vi präglas av föreställningen ett land, ett folk, ett språk. Situationen är mer komplex än så.

Skulle man se till Benedict Andersons idéer skulle de ukrainska nationalismen ha sin uppkomst i slutet av 1800-talet. Anthony D. Smith skulle säga att myten om ursprunget är viktigt, här kommer Kievriket, Mazepa och massvälten under Stalins tid vid makten in som viktiga symboler för skapandet av nationen, utan symboler som dessa skulle inget Ukraina finnas. 

Europa II: Spanien

Jag fortsätter lite om Europa. Nu vänder jag mig mot Spanien och funderar lite över carlisternas betydelse för dagens Spanien.

När man läser om Spaniens moderna historia startar det oftast med inbördeskriget på 1930-talet, någon gång med Primo de Riveras diktatur på 1920-talet. Men jag vill säga att Spaniens moderna historia börjar med carlisterna och Carlistkrigen.

Spanien var i början av 1800-talet ett föråldrat land i Europas utkant, ett som fallit stort efter sin storhet på 1500-talet. Större delen av dess kolonier hade gjort sig självständiga på 1820-talet. Katolska kyrkans makt var enormt stor. Många provinser hade långtgående självstyre.

Kungen, Ferdinand VII, hade trots tre äktenskap inte fått något barn. I det fjärde äktenskapet, med sin systerdotter, föddes 1830 en prinsessa – Isabella, och två år senare ytterligare en- Luisa. Spanien hade hittills haft den saliska lagen som successionsordning, dvs. att endast manliga led godkändes. Ferdinand VII lät vid den äldsta dotterns födelse ändra den bestämmelsen, och tillät kvinnlig tronföljd.

Detta förargade Ferdinands äldsta bror, don Carlos. Han hade uppmanats av klerikala krafter att göra uppror mot sin bror, men han hade istället tagit sin tillflykt till Portugal.

När Ferdinand VII dog 1833 och Isabella blev drottning reste don Carlos anspråk på att vara kung, Karl V. När regeringen svarade med att konfiskera hans egendomar startade han ett uppror. Det sägs att don Carlos inte önskade att bli kung, men såg det som sin av Gud givna plikt att bli det.  Brorsdottern Isabellas förmyndarregering ville skapa ett centraliserat, liberalt Spanien – något som don Carlos inte kunde tänka sig.

Det första carlistkriget 1833-1840 kom att stå mellan klerikala grupper, konservativa-reaktionära krafter och småbrukare framförallt i Baskien, Galicien och Katalonien på ena sidan och centralistiska, liberala och antiklerikala krafter på den andra. Regeringssidan fick stöd av Storbritannien och Frankrike, medan carlisterna stöddes av Sardinien. Kriget var blodigt och slutade först sedan regeringen lyckats locka över baskerna på sin sida. Don Carlos hade hela tiden avböjt alla kompromissförslag.

Don Carlos avsade sig 1845 sina anspråk till förmån för sin förstfödde son, Carlos – ”Karl VI”. 1846-1849 rasade det andra carlistkriget där denne försökte göra sina anspråk gällande.

Don Carlos dog 1855 och 1861 dog hans bägge söner Carlos och Fernando under mystiska omständigheter. De hade året före försökt igångsätta ytterligare en revolt, tillfångatagits och sedan släppts. Bägge två var barnlösa, carlisternas nye pretendent var den tredje brodern, Juan.  Juan var mer liberal än sin far och sina bröder och således ingen bra carlistpretendent. 1868 abdikerade han från sina anspråk till förmån för sin äldste son Carlos, ”Karl VII”. I samband med att Isabella II avsattes son spansk drottning 1868 och en kortvarig republik samt val av en sardinisk prins till spansk kung gjorde att det tredje carlistkriget bröt ut 1872-1876. Åter kom stödet från Katalonien, men främst från Baskien och Navarra.

 

Efter det tredje carlistkriget skedde inga väpnade revolter, men carlisterna fanns som en ständigt närvarande opposition. Efter att ”Karl VII”:s död 1909 blev hans son Jaime tronpretendent. Efter att den andra spanska republiken utropats 1931 utfärdade Jaime en uppmaning att alla spanska monarkister skulle samlas. Samma år träffade han den avsatte Alfons XIII, men kort efter mötet dog Jaime. Hans farbror Alfonso Carlos blev carlisternas siste gemensamme tronkandidat, han dog av en olyckshändelse 1936. Både Jaime och Alfonso Carlos var ogifta och barnlösa.

Under det spanska inbördeskrigets inledning hade Alfonso Carlos manat sina anhängare till att stödja nationalistsidan. Under inbördeskriget kom därför det starka carlistfästet Navarra att stå på nationalistsidan.

Carlisterna var splittrade efter Alfonso Carlos död. En del höll den avsatte Alfons XIII som sin nye kandidat, andra hittade andra kandidater. Efter Francos död fanns ett visst stöd för carlisterna, men numera är rörelsen försumbar.

Varför är då carlisterna viktiga? Jo för under carlistkrigen möter vi många av de problemställning som är speciella för Spanien och som fortfarande finns kvar. Centralmakt kontra regionerna. Klerikalism kontra antiklerikalism. Konservatism kontra liberalism. Småskaligt jordbruk kontra stordrift. Jag vill säga att förstår man inte carlisterna förstår man inte Spanien. Sedan kan man tycka vad som helst om dem.

Europa I : Tjeckien

Jag tänkte skriva något om de olika länderna i Europa, förhoppningsvis utan allt för mycket fördomar. Jag kommer att utgå från någon del i varje lands historia, troligtvis blir det mest ur identitetssynpunkt.

Utanför centralstationen i Prag står den amerikanske presidenten Woodrow Wilson staty. Den stora vägen som går förbi stationen heter Wilsonova. Det är inte speciellt konstigt, utan Wilson skulle det troligtvis inte finnas någon tjeckisk stat på det sätt som finns idag. I sina 14 punkter, som Wilson lade fram som krav för en fred under första världskriget, fanns punkt 10, autonomi för alla folk i Österrike-Ungern, något som blev verklighet när staten Tjeckoslovakien utropades 28 oktober 1918 av Böhmen, Mähren, Österrikiska Schlesien, Övre Ungern (Slovakien) och Rutenien.

Kungariket Böhmen hade under medeltiden blivit en av de viktigaste områdena inom det tysk-romerska riket. Eftersom det inte var tyskt hade härskaren titeln kung, annars var det den tysk-romerske kejsaren som också bar titeln kung av Tyskland.  Kung Karel I blev på 1300-talet kejsar Karl IV av det tysk-romerska riket, liksom t.ex. Sigismund på 1400-talet, han var även kung av Ungern.

Under 1400-talet försvagades Böhmen av svaga kungar och av religiösa strider. 1526 dog den böhmisk-ungerska kungen Ludvik (svenska Ludvig, ungerska Lajos) i strid med turkarna och Böhmen kom att hamna under dennes svåger, Ferdinand av Habsburg.

Böhmen kom att få en viktig plats i habsburgarnas rike. Detta syns bland annat genom att såväl Ferdinand I(som var tysk-romersk kejsare 1556-1564) som hans son Maximilian II (1564-1576) och sonson Rudolf II (1576-1612) ligger begravda i Vituskatedralen i Prag.

Böhmen hade under dessa habsburgare haft en relativt tolerant religiös politik, men under kejsar Mattias (1612-1619) kom de religiösa motsättningarna i dagen, vilket nådde sin höjdpunkt vid defenestreringen i Prag 1618, då Böhmen valde egen kung och det 30-åriga kriget startade. Böhmen kom att bli skådeplats för både början och slutet av detta krig, bland det sista som skedde var att svenskarna plundrade Prags lillsida.

Habsburgarnas välde över Böhmen bestod. I samband med det österrikiska tronföljdskriget 1740-1748 kom större delen av Schlesien, som hört till Böhmen, att erövras av Preussen.

Revolutionsåret 1848 hörsammade tjeckerna inte kallelse till en alltysk riksdag i Frankfurt. Istället samlades en panslavisk konferens i Prag, vilken inte fick någon effekt. 1848 blev Franz Josef ny kejsare av Österrike och han ville inte kröna sig till Böhmens kung i Prag. Förlikningen mellan Österrike och Ungern, Ausgleich, 1867 gjorde att tjeckerna kände sig åsidosatta. Tidigare hade Ungern och Böhmen varit jämställda, nu fick ungrarna en specialställning.

Böhmen och Mähren hade sedan medeltiden haft både en tjeckisk och en tysk befolkning. Eftersom dessa områden kom att tillhöra Cislethanien, ”Österrike”, blev förvaltningsspråket tyska. Konflikter mellan tjecker och tyskar förekom. En ”Ausgleich” jämställde tyska och tjeckiska i Mähren 1905, men i Böhmen var motståndet från tyskspråkigt håll mot en liknande uppgörelse för stark.

Det fanns planer hos tronföljaren Franz Ferdinand att omvandla Österrike-Ungern till en förbundsstat helt uppbyggt efter nationalitetsprincipen, men detta föll med mordet på denne 28 juni 1914.

Under första världskriget kom stora grupper tjecker att slåss på ententens sida och tjeckernas ledare Masaryk, som tidigare velat ha autonomi inom Österrike-Ungern, kom att arbeta för en tjeckisk och slovakisk stat. Att han ville ha med slovakerna var officiellt för att de var närbesläktade folk, fast kulturen i Övre Ungern (Slovakien) var annorlunda jämfört med Böhmen och Mähren. Det kan ju tilläggas att i en stat med Böhmen och Mähren skulle tjeckerna inte vara 2/3 av befolkningen och de tysktalande skulle vara mer än 1/3 av landets befolkning. Med Slovakien skulle tyskarna bli 23 % av befolkningen.

Wilson kom då, troligtvis under påverkan av Masaryk, med sina punkter. Tjeckernas självständighetssträvanden ökade och under hösten 1918 beslöt parlamentet i Wien att de rent tysktalande områdena  i Böhmen skulle införlivas med dagens Österrike. Men segrarmakterna tyckte annorlunda, och så 28 oktober 1918 utropades Tjeckoslovakien. Visserligen dröjde det lång tid innan den nya staten fått kontroll över hela sitt territorium, men staten var en realitet.  Men knappast så att varje folkgrupp hade fått autonomi, som Wilson hade uttryckt det.

Språkvetenskap som politisk dynamit

Ibland kan språkforskning vara politisk dynamit. Vi som i Sverige ofta tänker att kunskap om utdöda språk är onödigt och ointressant (jag gör det definitivt inte) kan ha svårt att förstå hur språkvetenskapliga rön kan orsaka starka känslor som kan hota stabiliteten i områden. Oftast handlar det om hur en folkgrupps egenskrivna historia vänds upp och ner, och ”rätten” till ett landområde faller för att man kanske inte var där först. I Sverige finns faktiskt lite av detta, i Tornedalen där samiska och kväniska ungdomar rykt ihop om vilken grupp som är Tornedalens urinnevånare.

För några dagar sedan läste jag något intressant, det handlar om språken rumänska och albanska. Rumänskan är ett romanskt språk, omgivet av slavisk- och ungersktalande folk. Enligt Rumäniens officiella historia härstammar rumänerna från dakerna, en folkgrupp som levde i området under antiken. Under c:a 160 års tid, från början av 100-talet till c:a 270 var Dacia en provins under Rom, tills att romarna lämnade området norr om Donau. Under denna tid skall folket ha anammat latin som sitt språk. Rumänerna har således bott i området sedan antiken. Rumänerna är ursprungsfolket i regionen.  Tilläggas skall att det finns rumänsktalande grupper på annat håll på Balkanhalvön. I Istrien, den del som tillhör dagens Kroatien, finns en liten spillra (1000 talare) av istrorumänskan, i gränstrakterna mellan Albanien, Grekland och Makedonien finns c:a 40 000 arumäner.

Albanskan är ett eget språk på den indoeuropeiska språkkartan och anses av albanerna härstamma från illyriskan. Precis som dakerna var illyrierna ett folkslag under antiken, och Illyrien motsvarar till stor del dagens Albanien. Ordet alban är bildat efter en illyrisk stam, albanoi. Problemet är att första gången albaner nämns är först efter år 1000. Vad som hänt mellan antiken och denna tid är höljt i dunkel. Att albaner härstammar från illyrier kan vara sannolikt, men det går inte att bevisa, det illyriska språket är i princip okänt, precis som dakiskan.

Det som jag läste om handlar om rumänskans ord som inte är av latinskt ursprung eller senare låneord. Det är inget stor grupp ord, ungefär 120st. Många är ord som handlar om herdar och vallning av djur. Det intressanta är att dessa ord visar mycket stor likhet med albanskan, så stor att det inte bara kan vara en slump. Vilka slutsatser kan man dra av denna språkvetenskapliga upptäckt? 

En skulle vara att rumänerna inte alls härstammar från dakerna utan har kommit från ett område söderut på Balkan, ett område som var längre tid under Rom och vars folk tog till sig latinet. Detta skulle kunna förklara de rumänska språköarna, som istrorumänskan och arumänskan. Rumänernas ursprungliga språk var kanske illyriska?

En annan slutsats kan vara att det är albanerna som kommit till området senare. En tredje skulle kunna vara både rumäner och albaner kan komma från helt annat område. En fjärde är att det är arumänerna som tagit till sig albanska ord som spridit sig till den stora rumänska gruppen norrut. Detta anses, så vitt jag förstått det, som den förklaring som man vill ha i Rumänien, men jag ser det som den minst sannolika.

Frågan om hur rumänskan är ett romanskt språk i en egen ”språkö”, är spännande. Jag anser det ganska osannolikt att just dakerna tog till sig latinet så snabbt, och dessutom behöll det. Rumänerna är säkert senare invandrare i detta område. Det är inget som minskar rumänernas rätt att finnas och styra i Rumänien, men däremot kan en sådan historisk förklaring förhindra att man med ”dakiska argument” förtrycker ungrare och tyskar i Transsylvanien, de som enligt den dakiska teorin är sentida inkräktare.

Här är ett exempel på hur språkvetenskap kan vara politisk dynamit.

Fotboll och regional identitet

Läser om FC Bayern Münchens totalseger över Barcelona igår. Givetvis tänker jag (ja, jag är ju jag) på regionalism. Katalonien krossat av Bayern. Två regioner som har en hel del likheter, som inte vill gå i huvudstadens ledband. I Kataloniens fall är det ju många partier som vill ha en självständighet från Spanien. I Bayern finns inte detta tänkande, men man har ju vägrat att erkänna Förbundsrepubliken Tysklands författning. Att Bayern och bayrare är speciella och skiljer sig från andra tyskar går nog inte att förneka.

Skillnaderna mellan Katalonien och Bayern är dels att Katalonien har ett eget språk, ett språk som länge varit undertryckt. Bayern har i större grad religionen (katolicismens starkaste fäste i Tyskland) och minnet av sin självständighet på 1800-talet att vila sin identitet på, samt kungahuset. Fast Bayern varit republikanskt styrt sedan 1918 är kungahusets ställning mycket starkt i Bayern. Folk kan vilka som ingår i familjen Wittelsbach. Detta saknar Katalonien, språket är det särskiljande. Även FC Barcelona finns med i den katalanska världsbilden, vilket gör att förnedringen under 1 maj kan få konsekvenser politiskt på sikt. Om det vore motsatt, att Bayern blivit förnedrat igår, tror jag inte den bayerska självbilden och identiteten skakats på samma sätt som jag misstänker att Kataloniens håller på att göras.

Fotboll och identitet. Mycket finns att säga om detta.

Jag kontra Upplysningen

Jag är skeptisk till Upplysningen! När man ser på denna tid kan man se olika saker beroende på vilka utgångspunkter man har. Jag ser framför allt fem linjer, ifrågasättandet, toleransen, förnuftet, nyttan och framåtskridandet.

Ifrågasättande
Jag tycker det är bra att man ifrågasätter. Det enda man bör vara klar med när man ifrågasätter är att man kan komma till en slutsats att det man ifrågasätter faktiskt kan vara det bästa. Idag tycker jag många ifrågasätter utan att vara beredda på det sistnämnda. Man borde ta de ultraortodoxa judarnas läsning av Talmud som modell för hur ett bra ifrågasättande går till.

Toleransen
At tolerera andras åsikter och synpunkter tycker jag är en underbar egenskap. Man bör tolerera varje persons åsikt, men man får inte glömma att ifrågasätta alla åsikter. Jag tycker faktiskt att man tolerera även de icketolerantas åsikter (däremot inte handlingar).

Förnuftet
Att förnuft är viktigt det skriver jag verkligen under på. Upplysningens tron på förnuftet är dock farligt.  Förnuftet har gränser, vilket Immanuel Kant lyfte fram. Det är enligt mig viktigt att inse att förnuftet inte löser alla problem. Känslan är också viktig.

Nyttan
Att allt skall vara nyttigt är det värsta tankeogräs som finns. En förutsättning för att man kunna ha nyttan som utgångspunkt är att man är allvetande, många saker som till synes kan verka ”onyttiga” kan ge positiva effekter på lång sikt, medan ”nyttiga” saker kan åstadkomma fruktansvärda saker. I Sverige är detta tänkande enormt starkt och hämmar oss mycket är jag säker på.

Framåtskridandet
Att vi i allt går mot en lysande framtid är jag också oerhört skeptisk mot. Det finns en ogrundad tro på att utvecklingen ständigt går framåt, bakslag är bara tillfälliga och att framtiden är predestinerad. Precis som Georg Henrik von Wright skriver i ”Myten om framsteget” så har evolutionsteorin fått många att dra analogislutsatser om att allt utvecklas.
I dagens samhälle hör man likväl många olika grupper som hävdar att utvecklingen går inte att stoppa. En del av dessa grupperingar sympatiserar jag med, andra inte eller absolut inte. Men oavsett om jag sympatiserar med dem eller inte så är resonemanget att allt är framåtskridande giltigt. Jag ger några exempel på grupper som jag har hört resonera på sätter ovan; veganer, feminister, homosexuella, ateister, republikaner, EU-förespråkare, ”appleianer” och givetvis liberaler och socialister.

Därför är jag skeptisk till upplysningen.

Legitimister

Släkten Capet hade blivit kungar av Frankrike genom Hugo Capet år 987 och var det efter detta. Den äldste sonen efterträdde sin far som kung vid dennes död fram till 1316, då Ludvig X:s postumt födde son Johan I dog en vecka gammal. Johan I kom att som efterträdare få sina farbröder Filip V (1316-1322) och Karl IV (1322-1328). Med Karl IV dog den capetinska ättens huvudgren ut och en konflikt utbröt vem som skulle efterträda honom, hans systerson Edvard III av England eller Filip av Valois, som var den närmaste manliga arvingen till tronen. Denna konflikt ledde till det s.k. 100-årskriget mellan Frankrike och England 1338-1453. Genom att Filip av Valois blev Filip VI av Frankrike kom den saliska lagen att strikt tillämpas i Frankrike. När huvudgrenen av släkten Valois dog ut 1498 kom kungamakten att hamna hos grenarna Valois-Orléans och Valois-Orléans-Angoulème. 1589 kom så, enligt den saliska lagen, den capetinska grenen Bourbon att bli kungar av Frankrike. Eftersom den nye kungen, Henrik IV, redan var kung av Navarra kom den nya titeln att bli ”kung av Frankrike och Navarra”.

 Under Henrik IV, hans son Ludvig XIII och sonson Ludvig XIV kom kungamakten att stärkas och Frankrike kom att bli Europas ledande land. Ludvig XIV:s andre sonson Filip blev 1700 kung av Spanien mot löfte om att Spanien och Frankrike inte skulle förenas. Ludvig XIV kom att efterträdas av sin sonsons son Ludvig XV (eftersom sonen Ludvig dött 1711 och sonsonen med samma namn dött 1712). Ludvig XV:s sonsöner kom skottvinkeln i samband med den franska revolutionen som startade 1789. Ludvig XVI avsattes 1792 och avrättades året efter, då kallad medborgare Capet. Rojalisterna hyllade vid avrättningen kungens son som kung Ludvig ”XVII”, men denne dog i fängelse redan 1795. Istället tog Ludvig XVI:s bror Ludvig kungatitel under namnet Ludvig XVIII.

Vid Napoleons fall 1814 återkom släkten Bourbon till makten med Ludvig XVIII. Med undantag för Napoleons korta återkomst 1815 var han kung till sin död 1824. Problem fanns med att kungen var barnlös, arvinge var hans reaktionäre bror Karl, vilken 1824 kom att bli kung Karl X.

Karl X hade två söner, den äldste Ludvig som var tronföljare var gift med sin kusin Marie Thérèse (Ludvig XVI:s dotter) men paret var barnlöst. Den andre sonen, hertigen av Berry; Karl Ferdinand, mördades av en republikan 1820 för att det inte skulle födas någon tronarvinge, men sju månader efter hans död födde hans änka en son, Henrik som fick titeln greven av Chambord.

Julirevolutionen 1830 ledde till att Karl X 2 augusti avstod alla anspråk på Frankrike till sin sonson greven av Chambord. 20 minuter senare gjorde sonen Ludvig XIX samma sak till sin brorsons förmån. Henrik V:s regeringstid blev inte lång, 9 augusti förklarades huvudgrenen av släkten Bourbon kronan förlustig och Ludvig Filip av sidogrenen Bourbon-Orléans blev kung 1830-1848.

Legitimisterna, som krävde att man följde den saliska lagen, kom att hävda att Karl X var legitim kung av Frankrike till sin död 1836 och efter det sonen Ludvig XIX till dennes död 1844. Efter det var det greven av Chambord, som hyllades som Henrik V. Man kan diskutera ifall Ludvig XIX och Henrik V verkligen var kungar av Frankrike med 20 minuters respektive en veckas regeringstid eller inte. 

Legitimisterna kom att bli en stark kraft under julimonarkin, den andra republiken och det andra kejsardömet. Under den tredje republikens första år var det nära att greven av Chambord blev kung, monarkisterna var i majoritet i nationalförsamlingen, men uppsplittrade mellan legitimister, orléanister och bonapartister. En uppgörelse mellan den barnlöse Chambord och orléanisterna där orléanisternas pretendent Philippe skulle bli tronföljare var nära 1876, men föll på Chambords kompromisslösa vägran att acceptera Trikoloren som fransk flagga. Vid Chambords död 1883 hade den monarkistiska majoriteten i nationalförsamlingen försvunnit.

Greven av Chambords dödsfall splittrade legitimisterna, en del hävdade att pretendentskapet skulle gå till Juan, greven av Montizón, som var den karlistiske pretendenten i Spanien. Juan blev 1883 den nye huvudmannen för släkten Capet. Andra menade att Filip V hade avstått från anspråk på Frankrike för sig och sina efterlevanden när han blev kung av Spanien 1700, därför skulle anspråken gå till orléanisterna.

Greven av Montizón gjorde inga aktiva krav på den franska tronen, men han hävdade dem. Av legitimisterna kallas han Johan III. Som pretendent efterträddes han 1887 av sin son Carlos, ”Karl XI”, vid dennes död 1909 kom anspråken till dennes son Jaime ”Jakob I”. Denne dog barnlös 1931 och som pretendent kom han att efterträdas av sin farbror Alfonso Carlos, ”Alfons I” vilken också dog barnlös 1936. Med detta kom pretendentskapet att gå över till den avsatte spanske kungen Alfons XIII,  som kallades ”Alfons II”.

 Alfons XIII:s äldste son, Jaime, hade under en operation i barndomen blivit döv. På grund av detta hade han 1933 avstått sina anspråk på den spanska tronen för sig och sina avkomlingar. När han 1941 blev huvudman för släkten Capet kom han däremot att aktivt hävda sina anspråk på den franska tronen, av legitimisterna är han känd som ”Jakob II” eller senare ”Henrik VI”. Han antog titeln ”hertig av Anjou”, som pretendent på den franska tronen. Hans son Alfonso ”Alfons III” var pretendent 1975-1989. Hans användande av titeln ”hertig av Anjou” föranledde den orléanistiska pretendenten att gå till domstol, vilket dock inte ledde till något resultat. Alphonse dog 1989 i en skidolycka i USA.

Nuvarande legitimistiska pretendent är Louis Alphonse, ”Ludvig XX”, född 1974, andre son till ”Alfons II”, den äldste sonen Francisco dog i en trafikolycka 12 år gammal 1984. Louis Alphonse är fransk medborgare och han är utbildad ekonom. Han arbetar numera (2009) inom bankväsendet i New York.

 Louis Alphonse är sedan 2004 gift med den venezuelanska arvtagerskan María Margarita Vargas Santaella.  Inga representanter för det spanska kungahuset deltog i bröllopet, troligtvis i protest mot att på inbjudningarna som hade skickats ut hade Louis Alphonse använt titeln ”hertig av Anjou”. Paret har en dotter, Eugenie, född 2007 och de fick under våren 2010 tvillingar, Louis och Alphonse. Efter Louis Alphonse och hans manliga arvingar kommer tronföljden att gå till den spanske kungen Juan Carlos I och dennes manliga ättlingar. Juan Carlos har uttryckligen ogillat tronanspråken på den franska tronen.

Legitimisterna hävdar strikt den saliska lagen, endast huvudmannen för den äldsta grenen av huset Capet kan vara rättmätig fransk kung. För att komma ifråga måste man vara son till en annan medlem i huset Capet och vara född inom ett av katolska kyrkan godkänt äktenskap. Legitimisterna har inga som helst krav att äktenskapet skall vara med en furstlig person. 

Legitimisterna är aktiva på nätet, på youtube finns flera filmer med Louis Alphonse, och i sociala medier finns de också. På Facebook kan man hitta "Louis XX", "La Reine de France", "Institut Duc d'Anjou", "La Familie de France" och givetvis "Le Roi de France".

En man att minnas

Det finns politiker som man minns för var de gjort, eller vad de inte gjort. En del minns man av andra orsaker som den brittiske premiärministern 1830-34; Charles Grey, andre earl av Grey.

Ändå skall man minnas honom för den brittiska parlamentsreformen 1832 och avskaffandet av slaveri i det brittiska imperiet 1833. Fast det te som är uppkallat efter honom är nog väl värt att minnas honom för. Jag tänker på honom varje frukost!

Ludvig XVI:s blod

Blodspår efter Ludvig XIV

. http://www.dn.se/nyheter/varlden/blodspar-funna-fran-fransk-kung-1

Man har hittat blodspår av den giljotinerade Ludvig XVI, jämfört med gener från Henrik IV:s huvud. Intressant vetenskaplig artikel, men med många småfel. T.ex. var blodet från en kung inte bara en souvenir utan för många fransmän på den tiden en helig relik, för trots revolution såg de flesta kungen som en av Gud utsänd, något som ändrades först senare. (Vid kröningen av en kung ansågs kungen ha helande krafter, vid Ludvig XVI:s kröning 1775 samlades tusentals sjuka, 1825 när hans bror Karl X kröntes var de ett fåtal – Ludvig XVIII valde att inte krönas för att inte orsaka onödiga kontroverser). En annan sak är att det finns många fler bevarade delar av Ludvig XVI:s släktingar, men Henrik IV:s huvud är ett av de få som man vet vem det tillhör, under franska revolutionens mest nitiska period beslöt man att alla kungagravar i kyrkan Saint-Denis skulle tömmas och kastas i en massgrav. Först efter Napoleons fall grävdes massgraven upp, men då man inte kunde skilja på vem som var vem lades alla kvarlevor i en gemensam grav inne i kyrkan. Dock försvann en del delar av de kungliga, Henrik IV:s huvud var ett sådant, som först för något år sedan kunde återbördas efter att ha varit i privat ägo sedan revolutionen. Ett annat var Ludvig XIV:s hjärta som en engelsman åt upp i mitten av 1800-talet.

Ludvig XVI och Marie-Antoinette lades i en en grav utanför kyrkan, inte i en massgrav. De återbegravdes inne i kyrkan efter Napoleons fall.

Men det är intressant att notera att DNA visar att Ludvig XVI var ättling till Henrik IV. På så sätt kan man eliminera det som ibland lagts fram; att Ludvig XIV inte var son till den Ludvig XIII, som var bisexuell med dragning åt det homosexuella. Ibland annat filmen ”Mannen med järnmasken” sägs ju detta. 

På tal om Ludvig XVI:s blod. Sonen Ludvig "XVII" (som många menar var Axel von Fersens son) dog i tioårsåldern. Dottern Marie Therese (som Napoleon kallade den enda karlen i huset Bourbon)gifte sig med sin kusin Ludvig Anton, son till den blivande Karl X. Äktenskapet blev barnlöst. Tekniskt sätt var Marie Therese drottning av Frankrike i 20 minuter 1830 då först hennes farbror och svärfar Karl X abdikerade och därefter hennes make (Ludvig XIX) för sonsonen/brorsonen Henrik V (son till Ludvig Antons mördade lillebror Karl Ferdinand, hertig av Berry). Henrik V avsattes en vecka senare.

Wagneråret, del 1.

I år är det 200 år sedan Richard Wagners födelse. Få pesoner har ett sådant fascinerande livsöde, och rör upp känslor så lång tid efter sin död, både för och emot.

Kort biografi:

Wilhelm Richard Wagner föddes, som det nionde och sista barnet till polisakturien Carl Friedrich Wilhelm Wagner och hans hustru Johanne, 22 maj 1813 i Leipzig. Fadern dog ett halvår efter den yngste sonens födelse och modern gifte snart om sig med Ludwig Geyer, en skådespelare, målare, diktare och sångare som kan varit far till Johannes yngsta son. Richard växte upp under namnet Richard Geyer. 

     Den unge Richard var intresserad av dramatik och bestämde sig som 16 åring att bli operakompositör, trots att han då knappast kunde spela piano. 

     Via arbete som körrepititör blev han 1834 musikalisk direktör vid en teater i München och 1837 kapellmästare i Riga. Han var då sedan 1836 gift med skådespelerskan Minna Planer (1809-66). 1839 fick paret Wagner fly undan fordringsägare i Riga till Paris via London. I Paris lärde han känna bl.a. kompositören Giacomo Meyerbeer (1791-1864) och författaren Heinrich Heine (1797-1856). Wagner hamnade under vistelsen i Paris i fängelse för sina obetalda skulder. Han hade nu börjat arbeta på ett par operor. 

     År 1842 blev hans första opera Rienzi uppförd i Dresden under succéartade former, och år 1843 hade Der fliegender Holländer premiär i samma stad, vilket ledde till att han blev kunglig hovkapellmästare i denna stad. År 1845 hade hans tredje opera Tannhäuser premiär, för första gången använde han sig av den tyska myt- och sagoskatten för ämnet för operan. 1848 blev hans fjärde opera Lohengrin färdig, men operaledningen ville inte sätta upp denna, delvis p.g.a.  Wagners alltmer radikala åsikter och hans stöd för februarirevolutionen i Frankrike. När revolutionsvågen i maj nästa år nådde Dresden var Wagner en av de tongivande personerna som deltog i denna. Wagners roll i Dresdenrevolten tonades senare ner av honom själv i sin självbiografi, men helt klart var han en av de ledande personerna i denna. När revolten krossades av preussiska trupper, under befäl av den blivande kejsar Wilhelm I, så lyckades Wagner genom en del tur, och hjälp från vännen Franz Liszt, fly till Schweiz.

     Under de närmaste åren skissar Wagner mycket på mastodontverket der Ring des Nibelungens och skriver även en hel del politiska texter, som Die Kunst und die Revolution och Das Judentum in der Musik. I mitten av 1850-talet inspireras Wagner mycket av Schopenhauers filosofi, vilket sedermera resulterar i musikdramerna Tristan und Isolde och i viss mån även der Ring des Nibelungens och Parsifal. 1857 får han en "asyl" hos makarna Otto och Mathilde Wesendonck utanför Zürich. Denna vistelse avbryts för gott nästa år då Wagners kärleksaffär med Mathilde blivit uppenbar för alla. 1859-61 bor han i Paris, där han 1861 gör ett brakfiasko med en delvis nykomponerad version av Tannhäuser. Under dessa år får han även tillstånd att återvända till Tyskland, dock ej Sachsen. Fiaskot i Paris har gjort att Wagners verk spelas allt oftare i Tyskland, men Wagners senaste verk Tristan und Isolde är för svårt att sätta upp. Wagner reser åren 1861-64 genom Tyskland och bor på än det ena, än det andra stället. När han publicerar texten till der Ring efterlyser han i ett förord en furste som kan vara mecenat för detta verk. När Wagner 1864 befinner sig i Stuttgart får han besök av den bayerske kabinettssekreteraren Pfistermeister, som förklarar att den nytillträdde bayerske konungen Ludwig II önskar kalla till sig Wagner till sitt hov.  Hans önskan om en furste är otroligt nog uppfylld.

Under åren 1864-1865 levde Wagner i München och umgicks dagligen med den bayerske monarken. Folk i München började kalla Wagner för Lolus, en anspelning på dansösen Lola Montez som Ludwig II:s farfar hade haft en affär med, vilket var en av anledningar till att han hade avsatts 1848. Som f.d. revolutionär sågs inte Wagner med blida ögon av det politiska etablissemanget i München, vilka motarbetade honom. Trots detta kunde Tristan und Isolde uruppföras i München 1865. I slutet av 1865 tvingades Wagner av sina fiender att lämna München. I början av 1866 slog han sig ner i Tribchen i Schweiz. Under hela denna tiden skrev han och Ludwig II brev till varandra nästan dagligen. 1868 hade slutligen Mästersångarna i Nürnberg premiär i München. Vid sidan om Rienzis premiär 1842 var detta Wagners främsta publika triumf. Han mottog applåderna från den kungliga logen i operahuset i München, där han satt med Ludwig II och dennes farfar Ludwig I.

Efter att ha blivit klar med Mästersångarna började Wagner att åter komponera Nibelungens Ring, som varit liggande sedan mitten av 1850-talet. 1869 fick Rhenguldet preimiär i München och Valkyrian det samma 1870.

I slutet av 1860-talet kom Wagner i kontakt med den unge tyske filologen Friedrich Nietzsche och en nära vänskap utvecklades mellan dem. Flera av Nietzsches tidiga verk var dedicerade till Wagner. Gradvis kom vänskapen att fördunklas, från 1876 träffas de inte mer och därefter kom de att bli varandras fiender.

1872 lämnade Wagner Schweiz för den lilla staden Bayreuth, där han grundade ett eget Festspielhaus - festspelshus - specialbyggt enligt hans idéer och till hans egna verk. Där hålls de årliga Bayreuthfestspelen. Han ville själv inte att dessa skulle kallas "operor", utan allkonstverk eller musikdramer. Huset invigdes 1876, då "Ringen" uruppfördes med kung Ludwig II av Bayern, kejsar Wilhelm och den brasilianske kejsaren Pedro II bland de prominenta gästerna.

Efter mastodontarbetet med Ringen skrev Wagner endast ett musikdrama till, Parsifal, som fick premiär 1882. Under en vistelse i Venedig i februari 1883, drabbades Wagner av en hjärtattack och avled. Hans stoft fördes till Bayreuth och han begravdes i trädgården vid hans hus Wahnfried. Enligt hans önskemål står det ingen inskrift på graven, "alla vet vem som ligger där".

(om någon tycker att det är likt det som står på Wikipedia kan jag lugna er, jag har inte kopierat det, det är jag som skrivit det som står där, åtminstone det mesta, det mesta är från min magisteruppsats Väckandet av Brünnhilde, Växjö 2004)

Upprorens frånvaro

När man hör nyheter från världen är det ofta uppror och liknande som finns med, t.ex. nu från Syrien. Sedan läser man historia och det är mycket uppror och revolutioner. Men det finns ett undantag. Under svenskt 1600-tal förekom inget väpnat uppror, inga bonderevolter, inga inbördeskrig. Det är inte så att det inte fanns anledning till det, det fanns det verkligen. Höga skatter, 10 000-tals unga pojkar sändes ut i krig, det var hårda straff för saker som inte ses som ett brott idag, det var gott om uppror runt om i Europa.

Varför blev det inga uppror i Sverige på 1600-talet? Frågan anser jag vara av mycket stor vikt även ur ett internationellt perspektiv. Av allt jag läst om 1600-talet (det är en hel del) finner jag följande faktorer som viktiga:

1.       Gemensam ideologi för alla, i form av den evangelisk-lutherska kyrkan.

2.       Ståndscirkulation. De som hade begåvning kunde göra karriär inom kyrkan, militären eller förvaltningen.

3.       Man klev aldrig från myndigheternas sida över gränsen för hur mycket man kunde få ut av befolkningen.

4.       Rättvisan gällde för alla.

Jag tror den sista punkten är allra viktigast, men alla punkterna är viktiga. Även om straffen var hårda och kunde utkrävas för småsaker (enligt dagens sätt att se) visste alla att lagarna fanns för  alla, även adelsmän kunde bli dömda. Det var inga godtyckliga domar och bygdens folk fanns med i domstolarna. Häradsdomarna dömde ofta enligt lagens bokstav, medan sedan hovrätterna oftast lindrade brotten. Ta t.ex. enkelt hor (ett otrohetsfall där ena parten var ogift och den andra gift). Lagen sade att det var dödstraff för detta brott och häradsrätterna dömde det horande paret till döden. Alla dödsdomar behövde bekräftas av hovrätterna och då mildrades det till böter eller spöslitning istället. Få personer avrättades pga. enkelt hor i Sverige. Häradsrätterna var bygdens folk, det är också viktigt att betänka.

Sedan kan vi se den andra punkten där vi har Axel Oxenstiernas ord om hur man skulle behandla folket. ”Att böja, inte bräcka”. Det avslutar dagens betraktelse.

En 10-årings frustation

Jag minns mycket väl när mitt intresse för historia föddes. Det var när jag gick i tredje klass på lågstadiet. Satte mig och tittade på TV och fastnade vid ett program om Stockholms blodbad. Fick veta en hel del om släkten Sture, Kristian II och Gustav Vasa. 

Det som ganska typiskt för mig då och nu är att om jag fastnar för något – jag vill veta allt. Jag började med vad som stod i Bra Böckers Lexikon och fick mina föräldrar att leta reda på deras gamla skolböcker i historia. Snart kunde jag innehållet i dessa. 

Jag började läsa lexikon för skoj skull, två saker älskade jag, släktträd och historiska kartor. En karta kom snart att göra mig extra intresserad, en över Tyskland 1648. Vad jag fann det spännande att se en mängd småstater, olika dynastier i olika grenar spridda i olika antal enklaver. Jag blev frustrerad när jag insåg att lexikonet, som jag älskade, inte innehöll alla fakta som jag ville åt. Varför fanns inte uppslagsord som Pfalz-Simmern t.ex?

När jag började högstadiet fanns det äldre uppslagsböcker där, det stillade en del frågor, men nya kom. Jag insåg att även dessa var ofullkomliga. Det dröjde ytterligare 15 år innan jag fann en del svar, när det gäller olika furstesläkter i Europa har man det fina flerbandsverket ”Europäische Stammtafeln”.

Idag finns allt man kan tänka sig på nätet. Lyckliga de 10-åringar idag som börjar undra efter hur släktträdet för släkten Wittelsbach-Pfalz-Simmern såg ut, och hur landets geografi såg ut. Allt går att finna!

Kleptokrati II

Ja, knappt man skrivit lite om Kongo blir det rykande aktuellt. Jag lägger till lite här om kleptokratin under Mobutu.

Redan 1967 hade Mobutu försökt afrikanisera det största gruvbolaget i Kongo, men det blev ett ganska kostsamt misslyckande som mest gynnade de belgiska gruvintressena. 1971 afrikaniserades i princip alla utländska bolag i landet, förutom de amerikanska. För Mobutu var det mycket viktigt att upprätthålla goda förbindelser med USA, Mobutus Zaire sågs som ett bålverk mot kommunism i centrala Afrika, inte minst sedan såväl Kongo-Brazzaville, Tanzania, Zambia och senare Angola slagit in på en socialistiskt inriktad väg.

Företagen som afrikaniserades kom i stor utsträckning att ägas av Mobutu själv, eller hans nära medarbetare. Såväl företagen som landet vansköttes, vilket gjorde att den ekonomiska utvecklingen i landet sjönk. Mobutu såg till att statens inkomster blev hans personliga inkomster. Under Mobutus tid som president beräknas han ha roffat åt sig minst 4 miljarder US$ från statskassan till sin egen förmögenhet.

Infrastrukturen i landet vansköttes starkt och landet utanför huvudstaden var näst intill isolerat. De statsanställda fick inga löner, förut Mobutus elitsoldater. Mobutu klarade att behålla makten genom att, liksom belgarna före honom, spela ut olika folkgrupper mot varandra och korruptionen var omfattande. Mobutu såg till att ingen makthavare kunde komma i en maktposition som kunde hota hans egen makt.

Även om Väst, framför allt USA och Frankrike, gynnades av Mobutus styre så kom alltfler röster mot att man gynnade en sådan despotisk härskare. Styret i Zaire sade bestå av en kleptokrati, ett styre som enbart syftade till att roffa åt sig så mycket av statens egendomar som det var möjligt.

Mot de flesta andra länder i regionen hade Zaire dåliga relationer, det enda undantaget var Rwanda. Mobutu sågs som en de gamla kolonialmakternas bandhund som dessutom hade goda förbindelser med Israel, som var allierat med Sydafrika.

I samband med kalla krigets slut var det inte lika viktigt att ha en stark antikommunistisk regim i Zaire och omvärlden försökte få Mobutu att demokratisera landet. 1990 upphävdes förbudet mot andra partier, men Mobutu hindrade med kraft att några som helst inskränkningar i hans makt skedde. 

Kleptokrati

Lite ur en nästan färdigskriven bok om Centralafrikas moderna historia. Det handlar om en vedervärdig diktator i ett av jordens mest plågade länder; Kongo.

Kleptokratin

Redan 1967 hade Mobutu försökt afrikanisera det största gruvbolaget i Kongo, men det blev ett ganska kostsamt misslyckande som mest gynnade de belgiska gruvintressena. 1971 afrikaniserades i princip alla utländska bolag i landet, förutom de amerikanska. För Mobutu var det mycket viktigt att upprätthålla goda förbindelser med USA, Mobutus Zaire sågs som ett bålverk mot kommunism i centrala Afrika, inte minst sedan såväl Kongo-Brazzaville, Tanzania, Zambia och senare Angola slagit in på en socialistiskt inriktad väg.

Företagen som afrikaniserades kom i stor utsträckning att ägas av Mobutu själv, eller hans nära medarbetare. Såväl företagen som landet vansköttes, vilket gjorde att den ekonomiska utvecklingen i landet sjönk. Mobutu såg till att statens inkomster blev hans personliga inkomster. Under Mobutus tid som president beräknas han ha roffat åt sig minst 4 miljarder US$ från statskassan till sin egen förmögenhet.

Infrastrukturen i landet vansköttes starkt och landet utanför huvudstaden var näst intill isolerat. De statsanställda fick inga löner, förut Mobutus elitsoldater. Mobutu klarade att behålla makten genom att, liksom belgarna före honom, spela ut olika folkgrupper mot varandra och korruptionen var omfattande. Mobutu såg till att ingen makthavare kunde komma i en maktposition som kunde hota hans egen makt.

Även om Väst, framför allt USA och Frankrike, gynnades av Mobutus styre så kom alltfler röster mot att man gynnade en sådan despotisk härskare. Styret i Zaire sade bestå av en kleptokrati, ett styre som enbart syftade till att roffa åt sig så mycket av statens egendomar som det var möjligt.

Mot de flesta andra länder i regionen hade Zaire dåliga relationer, det enda undantaget var Rwanda. Mobutu sågs som en de gamla kolonialmakternas bandhund som dessutom hade goda förbindelser med Israel, som var allierat med Sydafrika.

I samband med kalla krigets slut var det inte lika viktigt att ha en stark antikommunistisk regim i Zaire och omvärlden försökte få Mobutu att demokratisera landet. 1990 upphävdes förbudet mot andra partier, men Mobutu hindrade med kraft att några som helst inskränkningar i hans makt skedde. 

Folkmordet i Rwanda och jag

Sommaren 2005 var jag på en studieresa till Tanzania med ett antal andra lärare för att studera religion i Afrika. Det var en underbar resa, med många intressanta besök. Det var besök i en massajby (inte turistmassajer utan i en by där endast inbjudna mzungu (vitingar) kom). Det var skolbesök, besök i kyrkor, barnhem och blindskolor m.m. Till detta ett par timmar vid Arushatribunalen. Sedan ett par nationalparker (Tarangire och Lake Manyara) och en dags vandring på Kilimanjaro. En dag på Zanzibar får man inte heller glömma. Det var två fullmatade veckor med mängder med intryck. 

Ett stort intryck var besöket vid Arushatribunalen. Jag har varit i en rättegångssal under pågående rättegång två gånger under mitt liv, första gången när jag gick på gymnasiet, då handlade rättegången om rattfylla på Ulriksbergspromenaden i Växjö andra gången var det då folkmord i Rwanda. Den här dagen var det förhör av ett försvarsvittne, den åtalade var en kapten i rwandiska armén och vittnet var en av hans soldater. Jag kan fortfarande tydligt måla fram miljön framför mig, på åskådarplatserna bakom skottsäkert (?) glas, tolkningssnäckan i örat (jag valde engelska, min franska är dålig och kunskaperna i kinyarwanda än värre), den mycket drivna engelskspråkiga åklagaren, de tre domarna (från Norge, Fiji och Ryssland), den franskspråkiga försvarsadvokaten och skynket som dolde vittnet från åskådarna. 

Men mest av allt minns jag känslan av att vara med i historien. Jag vet att jag efteråt beskrev känslan som att jag har undervisat mycket om historia, men nu är jag i historien. Det är ju inte var dag man är på en rättegång som handlar om dödandet av ofattbart många människor. I min favorit bland tv-serier, CSI, yttrades när de gripit en av förövarna från Rwanda ett citat (som jag fritt ur minnet återger) ”Nu har vi gripit en som mördat fler personer än alla andra vi gripit tillsammans). Alla som sett CSI förstår vad det handlar om.

När jag kom hem från Tanzania började jag läsa på mer om folkmordet. Som många andra noterade jag detta summariskt när det pågick. Det var något långt borta, folk man inte kände som såg annorlunda ut. När man började läsa på skämdes man för dessa tankar.

I samband med detta kom jag att se filmen ”Hotel Rwanda”, och som många andra blev jag gripen av vad som hänt. Sedan finns det ju två andra spelfilmer om detta folkmord, ”Sometimes in April” och ”Shooting dogs”, av dessa är ”Sometimes in April” den bästa tycker jag. Vansinnet i folkmord går aldrig att försvaras och svårt att förstå. Mina minnesbilder av rättegångssalen i Arusha lär alltid finnas med mig. 

En ny bok att läsa

Ett litet boktips/recension...

Svensk historia av Olle Larsson och Andreas Marklund

Varning! Detta kan vara tendensiös eftersom den ena författaren är min vän och kollega.

Översiktsverk är en vansklig sak. Man skall undvika för mycket irrelevant och få med allt relevant, ofta i en mycket bestämd textmängd. I den nyutkomna boken ”Svensk historia” av Olle Larsson och Andreas Marklund skildras Sveriges historia från 1520 till våra dagar. Man gör det mycket bra, jag ser inget stort som missats (förutom min favorit Hogenskild Bielkes insatser i svensk historia såklart)och inte heller snöar man in sig i för speciella områden. För mig som är ganska väl beläst i svensk historia var det inga stora överraskningar (mer än antalet ryska soldater som fanns i Stockholm i början 1740-talet), men boken är en utmärkt översikt. De bägge författarna skriver på ett sätt som gör att den känns som en helhet, inte två distinkta delar. Boken förtjänar defintivt att översättas så att folk utan kunskaper i svenska lätt kan lära sig svensk historia. 

Kungariket Bayern idag

Släkten Wittelsbach har styrt i Bayern sedan 1180. Under 1200-talet kom släkten även att styra Pfalz, släkten grenade upp sig i dels en bayersk och dels en pfalzisk gren, där den pfalziska kom att inneha kurfurstevärdighet, men kom även att dela upp sig i mängder med grenar. I samband med 30-åriga kriget kom även den bayerska grenen att inneha kurvärdighet.

Kungariket Bayern

Allt eftersom kom de olika grenarna att dö ut, 1777 dog även den bayerska grenen ut och de bägge kurfurstevärdigheterna samlades hos Karl Theodor av Pfalz-Sulsbach. Men även Karl-Theodor dog utan barn och hans gren dog ut. Ny dubbel kurfurste blev Maximilian Josef av Pfalz-Zweibrücken-Birkenfeld, som 1806 antog titeln kung av Bayern och blev kung Maximilian I.

Bayern var under 1800-talet den tredje största tyska staten, och hade en inte oväsentligt roll i maktspelet mellan Preussen och Österrike.

 Den mest kände kungen är Ludwig II (1864-1886) som gynnade Richard Wagner och byggde luftslott i verkligheten. När han först förklarats sinnesjuk och sedan dött under oklara förhållanden blev hans klart sinnessjuke bror Otto kung. Efter som Otto inte var kapabel att styra var det farbrodern Luitpold som skötte detta fram till sin död 1912, då han avlöstes av sin son Ludwig. Otto blev avsatt 1913 och Ludwig kunde bli kung Ludwig III. Hans regering blev inte lång, två dagar innan kejsar Wilhelms flykt till Nederländerna tvingades Ludwig III att fly München. 12 november undertecknade han ett dokument som sågs som hans abdikation, även om det formellt sett inte var det. De följande åren levde han dels i Bayern, men även i Ungern, Schweiz och Liechtenstein. Han dog i oktober 1921 på sitt slott Nádasdy i Ungern. Han begravdes med en statsbegravning i München samma år.

Kronprins Rupprecht

I Ludwig III:s äktenskap med Maria Theresia av Habsburg-Este föddes 13 barn. Den äldste var kronprins Rupprecht, som var en av de mest framstående tyska generalerna under första världskriget. Rupprecht var den förste tyske befälhavaren som insåg det omöjliga i att vinna kriget och förordade tidigt förhandlingar.

I samband med krigsslutet avsade sig aldrig Rupprecht sina tronanspråk. Efter en kort tid i exil återvände han 1919 till Bayern. När hans far dog tog han över sin fars ställning som pretendent och huvudman för huset Wittelsbach. Han erkände aldrig Weimarrepubliken och arbetade för en återgång till monarkin, men lämnade en del av släkten Wittelsbachs tillgångar till den bayerska staten, däribland Ludwig II:s slott. Kronprinsens första hustru Marie-Gabrielle, dotter till hertigen i Bayern Karl Theodor, hade avlidit 1912. Av deras fem barn blev endast andre sonen Albrecht vuxen. 1921 gifte Rupprecht om sig med den luxemburgska prinsessan Antonia. I detta äktenskap föddes sex barn.

Kronprinsen kom att spela en viktig politisk roll i Weimarrepublikens Bayern. 1932 fanns det planer på att göra honom till Statskommissarie i Bayern med diktatoriska befogenheter, något som stöddes av många partier, däribland socialdemokraterna. Hitler maktövertagande 1933 satte stopp för dessa planer. Rupprecht var tidigt en motståndare till nazismen och blev inte lockad av Ernst Röhms försök att vinna över de gamla furstesläkterna för nazismen.

I början av andra världskriget kom nazisterna att konfiskera många egendomar som ägdes av det bayerska kungahuset, vilket gjorde att kronprins Rupprecht med familj flydde till Italien där de fick asyl hos kung Viktor Emanuel. Rupprecht verkade fortförande för ett återinförande av monarkin i Bayern, han hade olika scenarion där ett var att Bayern och Österrike formade en sydtysk stat, en annan var att släkten Wittelsbach skulle överta kejsarvärdigheten i ett postnazistiskt Tyskland. 1943 lät han uttala offentligt att han önskade att Tyskland skulle förlora kriget.

1944 befann sig hans familj i Ungern. I samband med den tyska ockupationen av Ungern i oktober fängslades Rupprechts maka och barn och fördes till koncentrationslägret Sachsenhausen, från vilket de flyttades i april 1945 då de hamnade i Dachau. Där befriades de av amerikanska trupper. Kronprinsessan Antonia hämtade sig aldrig från fångenskapen och vägrade att bo i Tyskland efter kriget. Hon dog 1954 i Schweiz.

Kronprins Rupprecht själv hade klarat sig undan fängslandet. Han fortsatte att propagera för återinförandet av monarkin men de amerikanska ockupationsmyndigheterna stödde inte honom i detta. Man beräknar dock att minst 60-70 % av den bayerska befolkningen då var för en restauration av monarkin. Även bland de folkvalda i Freistaat Bayern fanns det stort stöd för monarkin, 1954 deklarerade 70 av 170 ledamöter i det bayerska delstatsparlamentet att de var monarkister. Kronprinsen dog 1955 och fick en statsbegravning.

Hertigar av Bayern

Rupprechts äldste överlevande son Albrecht var nu pretendent till Bayern och chef för huset Wittelsbach. Han antog titeln hertig av Bayern som pretendent. Albrecht var känd för sitt intresse för botanik och natur, han var även en passionerad jägare. Han dog 1996, 91 år gammal.

Albrecht hade i sitt äktenskap med Maria von Trakostjan fyra barn, två döttar och två söner. Det var först 1949 som äktenskapet erkändes som ickemorganatiskt. Den äldste sonen Franz (född 1933) blev 1996 överhuvud för släkten Wittelsbach och hertig av Bayern. Han studerade företagsamhet och har varit en stor konstsamlare, flera konstverk från hans samlingar är idag utlånade till olika bayerska konstmuseum.

Arvingar

Franz är ogift och hans arvinge är hans yngre bror Max Emanuel (född 1937), hertig i Bayern. Titeln hertig i Bayern är en titel som funnits i en sidogren inom huset Wittelsbach sedan 1799 (ej att förväxla med titeln hertig av Bayern). Då den siste av denna sidogren, Ludwig Wilhelm, dog 1968 utan arvingar lät han adoptera Max Emanuel som sin efterträdare.

Max Emanuel är liksom sin bror Franz engagerad i driften av familjen Wittelbachs egendomar, vilket är flera slott, stora jordegendomar och stora andelar av den bayerska industrin. Han är sedan 1967 gift med den svenska grevinnan Christina Douglas, tillsammans har de fem döttrar, Sophie (1967) gift med arvprins Alois av Liechtenstein, Marie (1969) gift med hertig Wilhelm av Würtemberg, Helene (1972), Elisabet (1973)  gift med Daniel Terberger och slutligen Maria (1975) gift med Klaus Runow. Eftersom Bayern har den saliska lagen som tronföljd kan inte döttrarna ärva, istället är det en syssling och kusin, prins Luitpold, som sedan 2008 är näst i tronföljdsordningen. 

Luitpold är son till prins Ludwig av Bayern och prinsessan Irmingard av Bayern (en dotter till kronprins Rupprecht). Han är född 1951. I samband med sitt äktenskap 1979 med Beatrix Wiegand förklarades detta äktenskap morganatiskt, men 1999 blev det förklarat som giltigt ur dynastiskt synvinkel. I äktenskapet finns fem barn, Auguste (1979), Alice (1981), Ludwig (1982), Heinrich (1986) och Karl (1987). Prins Luitpold är VD för bryggeriet König Ludwig GmbH & Co. Schlossbrauerei Kaltenberg. Han är även initiativtagare och drivande kraft bakom de årliga tornerspelen vid slottet Kaltenberg.  Hans äldste son, prins Ludwig, studerar ekonomi, historia och juridik vid Ludwig Maximilianuniversitetet i München.

Dombok

"Sammedagh Tingfördeß een gammall förrymbder Soldat beuißligh Tiuff, wåldzuerkare och Mordare Oluff Mannasson i Jdekulla som wed paß Aderton Åhr hafuer hollet wed skogen och gånget för sina Skielmachtige bedreff flychtigh, först bleff han een laghschrefuen knecht och waer tuenne gånger på Togh, När han sidste gångh heemkom och åther galt till Togz rymbde han sin koes och alldrigh sedan Någon Tiänst giorde, likuäll när han så gich bedrogh han een Annor laghschrefuen knecht mz sigh till skogz Jngemar persson be:dh i Jdekulla förnembligst till att fortßettia sina bofue och Tiufuestycher, dhet dhe och tillsammans wechta flitigt giorde hafuandeß åthskillige pertzeler i förrådh som dhe stulet och rånt hafua weet ingen huru dhe om samlaget och byteßmåhlet blefue sams."

Förstörarnas ansikte

Det finns något som jag verkligen tycker illa om, det är aggressiv historieförstörelse. Det finns många exempel från såväl historien som från samtiden. Vi kan se skövlingen av klosterbibliotek under kungar som Gustav Vasa eller Henrik VIII, vi ser plundringen av de franska kungagravarna under franska revolutionen, förstörelsen av det bosniska nationalbiblioteket under Bosnien-kriget, talibanernas sprängande av Buddha-statyer och senast förstörandet av helgongravar i Mali. Nu kommer ytterligare ett exempel på detta, något som förhoppningsvis aldrig kommer att ske, men där historiehatet åter igen visar sitt fula tryne.  Exemplet är givetvis de två riksdagsledamöter som på allvar föreslagit att man skall förvisa Gustav II Adolf och Karl XII till historiens skräpkammare genom att flytta deras statyer i Stockholm (http://www.dn.se/sthlm/flytta-karl-xii-till-en-undanskymd-plats).

Alla dessa exempel visar på att folk inte vill veta om någon annan historia än vad de själva anser vara den väsentliga. De är som Chi Hoang Ti i Evert Taubes dikt Muren och böckerna.

Det var kungen av Tsin, Chi-Huang-Ti
Som lät bränna gula kejsardömets böcker
Changs o Konfutses o Laotses böcker
Kinas historia ska börja med mej, präntade Chi-Huang-Ti
Det var tretusen åras kinesisk pränt
Som Chi-Huang-Ti lät bränna på bålet
För att historien skulle börja med honom
Var och en som gömt någon bok
Blev märkt med glödgat järn
Den som blivit märkt med glödgat järn
Blev sänd till den kinesiska muren
Fick bära sten och mura stenar på muren
Var och en som gömt undan en skrift
Blev slav på Chi-Huang-Tis mur