Mo Yan får 2012 års nobelpris i litteratur. Jag har inte
läst något av honom, som så många andra. Jag vet inte heller om jag kommer att
läsa något av honom. Det finns så mycket man skall hinna med och läsa och som
småbarnsförälder är tiden liten. Men det verkar vara en spännande författare.
Däremot reagerar jag en del på kinesiska dissidenter som kritiserar utnämningen
pga. att han enligt dem lovsjungit Mao (http://www.dn.se/nyheter/varlden/ai-weiwei-nobelpriset-har-nu-urartat).
Det skall enligt dem vara den värsta skandalen i litteraturprisets historia.
Men vad nu? Nobelpriset i litteratur har ofta kritiserats
för att vara politiskt. Nu kritiserar man priset på politiska grunder, jag såg
inte ett enda ord om att Mo Yans konstnärliga kvalitéer var dåliga. Skall man
kritisera priset skall det vara på konstnärlig basis. Man kan tycka vad man
vill om en persons politiska tankar men ändå uppskatta konstnärskapet. Ta t.ex.
Knut Hamsuns mästerliga ”På igengrodda stigar”, skriven efter andra
världskriget där han öppet stött den tyska ockupationen. Ta Beatles ”Lucy in
the Sky with Diamonds” som är mycket bra fast jag inte tycker den inställning
till droger som fanns hos dem. Eller varför inte min stora musikaliska ”idol”
Richard Wagner som definitivt hade en del skumma tankar. De tankarna förminskar
inte på något sätt storheten i hans verk. När det gäller konstnärlig bedömning
av en persons verk skall i första hand inte politiska hänsyn tas, och i
nobelprisets fall är detta solklart. Inget säger att en bestämd politisk
uppfattning med automatik är en bra författare eller konstnär. Därför känns de
kinesiska dissidenternas ord enbart fåniga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar