TV-serier och jag

Jag är inte speciellt mycket för att se serier på tv. Jag tycker de binder upp ens tid oerhört mycket, och jag är av den sorten att jag grunnar väldigt mycket om det är någon form av cliff-hanger. (Överlag ser jag väldigt lite på tv, numera blir det mest barnkanalen av någon outgrundlig anledning. )

När jag träffade min fru hade hon en helig tid, det var måndagskvällen, då visades CSI på Femman. Jag hade sett en del CSI innan jag träffade henne, men inte extremt mycket. Men när jag kollade på det blev jag snart fast i det, och det inte för att min frus skull, utan för min egen. Jag köpte henne en box med första säsongens alla avsnitt. Vi kollade igenom dem och snart blev det nya DVD-boxar. När alla avsnitt i Las Vegas var avklarade blev det New York och Miami.

Varför gillar jag CSI då? Ett par faktorer är viktiga. Standardavsnittet är så att man kan se det fristående, men ser man alla avsnitt så får man en extra berättelse, oftast (inte alltid) mycket bra gjort. Karaktärerna känns naturliga och inte krystade (det enda skulle väl vara att det är ovanligt mycket singlar bland dem, och få barn i deras liv, men det är väl ett sätt för manusförfattarna att kunna öppna upp för romanser på ett bra sätt). Man lär sig oftast något om moderna vetenskapliga rön. Sist men inte minst; vad skönt att det finns populära tv-serier där hjältarna är nördar, oftast supernördar. Se bara på Gil Grissom, suveränt spelad av William L. Petersen. En hjälte som är expert på insekter, halvautistiskt beteende, förvarar bevismaterial i personalens kylskåp, gillar att åka berg-och-dalbana och ”pratar” teckenspråk obehindrat. 

Allra mest gillar jag pilotavsnittet, där man presenteras inför alla huvudkaraktärer genom en biroll och snart blir mördad. Underbar inledning!

Och jag och tv-serier? Ja, på brevlådan har jag en skylt som säger: INGEN REKLAM TACK! Samma princip försöker jag ha på tv:n så vi köper DVD-boxar numera istället för att kolla på Femmans reklamavbrott...