Wagneråret II: Tannhäuser

Den första kontakten med Wagners musik var för mig under gymnasiets sista år. Jag hade något år tidigare snöat in lite på Tjajkovskij och pga. detta gått med i en skivklubb för klassisk musik där man fått ett antal skivor av denne ryska gigant. I klubbtidningen hade de ett erbjudande om en opera av Wagner, Tannhäuser. Min uppfattning av Wagner var intill dess ganska grumlig, det jag hade hört av operor- vilket mest var moderna operor som sänts på tv- var inte helt fördelaktig. Men jag var nyfiken och tänkte jag testar. Hem kom en LP-box med Paris-versionen av Tannhäuser med Placido Domingo sjungande huvudrollen. Jag lyssnade. Jag lyssnade igen. Jag blev betagen. Jag var fast.

Tannhäuser är fortfarande min favoritopera. Allt känns så aktuellt och viktigt i den. Den stora frågan är vad som är viktigast i vårt liv, Venus eller Elisabeth?

AKT I:

Tannhäuser är när operan börjar i gudinnan Venus berg. Han har varit där i sju års tid, men har tröttnat på den sinnliga njutningen. Venus försöker hindra honom från att ge sig av, men Tannhäuser framhärdar:

Stets soll nur dir, nur dir mein Lied ertönen,
gesungen laut sei nur dein Preis von mir!
Dein süsser Reiz ist Quelle alles Schönen,
und jedes holde Wunder stammt von dir.
Die Glut, die du mir in das Herz gegossen,
als Flamme lodre hell sie dir allein!
Ja, gegen alle Welt will unverdrossen
fortan ich nun dein kühner Streiter sein!
Doch hin muss ich zur Welt der Erden,
bei dir kann ich nur Sklave werden;
nach Freiheit doch verlangt es mich,
nach Freiheit, Freiheit, dürste ich;
zu Kampf und Streite will ich stehn,
sei's auch auf Tod und Untergehn! -
Drum muss aus deinem Reich ich fliehn!
O Königin!
Göttin, lass' mich ziehn!

Venus kontrar:

Zieh hin! Wahnbetörter! Zieh hin!
Geh! Verräter, sieh, nicht halt ich dich!
Flieh, ich geb dich frei
Zieh hin! Betörter!
was du verlangst, das sei dein Los!
Zieh hin! zieh hin!
Hin zu den kalten Menschen flieh,
vor deren blödem, trüben Wahn
der Freude Götter wir entflohn
tief in der Erde wärmenden Schoss.
Zieh hin, Betörter! Suche dein Heil,
suche dein Heil, - und find' es nie!
Sie, die du siegend einst verlachtest,
die jauchzenden Mutes du verhöhnst,
nun fleh sie an um Gnade, wo du verachtest,
jammre nun um Hold!
Dann leuchte dein Schande,
der hellen Schmach wird dann ihr Spott!
Gebannt, verflucht, ha! wie seh' ich schon
dich mir nahn, tief das Haupt zur Erde: -
"o! fädest du sie wieder,
die einst dir gelächelt!
ach! öffnete sie dir wieder
die Tore ihrer Wonnen!"
Auf der Schwelle, sieh' da!
ausgestreckt liegt er nun,
dort wo Freude einst ihm geflossen!
Um Mitleid fleht er bettelnd, nicht um Liebe!
Zurück! Entweich, Bettler!
Knechten nie, nur Helden öffnet sich mein Reich!

(dessa citat och lite till innan, med engelsk undertext, finner ni här http://www.youtube.com/watch?v=ETTgybOtFXk )

Men Tannhäuser framhärdar och åkallar jungfru Maria; ”Mein Heil liegt in Maria!” Han lämnar berget där Venus bor och kommer till sina gamla trakter i Thüringen där han snart stöter sina gamla vänner. Tannhäuser vill söka sona sina synder. Vännerna försöker övertala honom att komma med dem till lantgreven Hermanns borg Wartburg. Den som lyckas är Wolfram von Eschenbach som gör det genom att nämna Elisabeths namn, Tannhäusers gamla kärlek. Detta trots att Wolfram faktiskt själv älskar Elisabeth, men han förnekar sin egen kärlek för sin väns skull. Tannhäuser accepterar att komma till Wartburg.

AKT II:

Elisabeth prisar åter sångarhallen, som hon undvikit sedan Tannhäuser försvann och hon träffar med Tannhäuser. Lantgreven Hermann skall hålla en sångartävling för att fira Tannhäusers återkomst.  Man skall i sången prisa kärleken. En efter en av de församlade sångarna och riddarna prisar en dygdiga kärleken, men Tannhäuser hånar dem, att de inte känner den verkliga kärleken. Till slut brister han ut i en hyllning till Venus:

Dir, Göttin der Liebe, soll mein Lied ertönen,
gesungen laut sei jetzt dein Preis von mir!
Dein süsser Reiz ist Quelle alles Schönen,
und jedes holde Wunder stammt von dir!
Wer dich mit Glut in seine Arme geschlossen,
was Liebe ist, kennt der, nur der allein!
Armsel'ge, die ihr Liebe nie genossen,
zieht hin! Zieht in den Berg der Venus ein!

Det blir uppror i salen, kvinnorna flyr och männen vill slå ihjäl Tannhäuser. Nu träder Elisabeth in, hon hindrar männen från att döda Tannhäuser för vad är hans död mot det dödslag som han just gett henne; 

Zurück! Des Todes achte ich sonst nicht!
Was ist die Wunde eures Eisens gegen
den Todesstoss, den ich von ihm empfing?

Tannhäuser får möjlighet att sona sina synder genom att följa med pilgrimerna mot Rom, för endast påven kan ge honom förlåtelse.

AKT III

Wolfram och Elisabeth inväntar pilgrimmernas återkomst från Rom. Tannhäuser är inte med dem. Elsabeth ber till Maria och dör. Tannhäuser återkommer, berättar för Wolfram om sin färd till Rom och att påven sagt att först den dag som hans stav åter ger friska löv kommer Tannhäuser att få frälsning undan sina synder. Tannhäuser vill, då frälsning är honom omöjlig, återvända till Venus för att åtminstone få njutning. Wolfram försöker stoppa Tannhäuser och Venus som kommer för att få med sig denne. Återigen är det Wolfram som stoppar Tannhäuser genom att nämna Elisabeth. Nya pilgrimmer återvänder, nu med påvens grönskande stav i sitt förvar. Tannhäuser dör i förvissning om att Elisabeth bett för honom.

Wagners opera hade först premiär i Dresden 1845. En ny version (med balett i första akten, förlängd dialog mellan Tannhäuser och Venus samt en förkortad sångarstrid) hade premiär i Paris 1860. Ofta kombinerar man de bägge versionerna idag.

Musiken är vild, extatisk, storslagen men ändå personlig och finstämd. Ett fint parti är Wolframs sång från tredje akten ”O, du mein holder Abendstern” (http://www.youtube.com/watch?v=IeIELcAod1k ) eller Elisabeths hallaria (http://www.youtube.com/watch?v=yyKJXAM5Z9s ). Storslagna är körscenerna med gästernas intåg i Wartburg (http://www.youtube.com/watch?v=9vZX3ryvs8Y ) och pilgrimskören (http://www.youtube.com/watch?v=Sj57sQahA4w ) . Wagners ledmotivteknik är ännu inte färdigutvecklad som den är i Nibelungens ring, men den hjälper till att förhöja dramat. Baletten, som tillkom i Parisversionen) är fantastisk musik och med rätt koreograf kan denna bli en höjdpunkt i sig (http://www.youtube.com/watch?v=631iE-_lbAs ).

Och åter den stora frågan, den som István Szabó låter dirigenten Zoltan Szanto säga till sångarna i den underbara filmen Möte med Venus (som handlar just om Tannhäuser; filmen är omöjlig att få tag på numera, någon som vet var man kan få tag i den?) : Vilket är viktigast i våra liv, Venus eller Elisabeth?

Blind lydnad

Jag är skeptisk till grupper som kräver blind lydnad av sina medlemmar. Oavsett om det idrottsföreningar, religiösa grupper, mc-gäng, politiska grupperingar eller något annat. Det måste finnas ett visst utrymme för tvivel och rätten att framföra dessa. I en alltför styrd tillvaro kan en ledare som är instabil föra gruppen var som helst.

Jag fick en bok ”Avhopparen” av Robert Dam i julklapp av min kära hustru. Den är författarens skildring om hur han upplevt 21år inom Scientologin. En skrämmande berättelse som beskriver hur en idé, som hade goda anslag och inte var helt fel, utvecklas till en organisation för att kontrollera medlemmarna och få ut så mycket pengar som möjligt. Ledaren, L. Ron Hubbard, är karismatisk och skriver logiskt och konsekvent. Problemen är att han bygger på märkliga antaganden och att han är psykopat. De som tar över efter honom är också psykopater.

Dam skriver på ett sätt så att man kan förstå varför han går med, varför han håller fast och avancerar inom gruppen, samt slutligen varför han lämnar den. Jag tror man kan applicera samma typ av tänkande för många olika grupper, många som har en hyggligt fungerande kärna, men som överexploateras och blir absurd.

Det bästa jag sett om detta är en film, ”Idioterna” i regi av Lars von Trier. Det är en av de filmerna som gripit mig mest när jag såg den, kanske för att jag på ett sätt kunde se mig själv i den. Den är ett utmärkt exempel på hur en sekt fungerar. 

Folkmordet i Rwanda och jag

Sommaren 2005 var jag på en studieresa till Tanzania med ett antal andra lärare för att studera religion i Afrika. Det var en underbar resa, med många intressanta besök. Det var besök i en massajby (inte turistmassajer utan i en by där endast inbjudna mzungu (vitingar) kom). Det var skolbesök, besök i kyrkor, barnhem och blindskolor m.m. Till detta ett par timmar vid Arushatribunalen. Sedan ett par nationalparker (Tarangire och Lake Manyara) och en dags vandring på Kilimanjaro. En dag på Zanzibar får man inte heller glömma. Det var två fullmatade veckor med mängder med intryck. 

Ett stort intryck var besöket vid Arushatribunalen. Jag har varit i en rättegångssal under pågående rättegång två gånger under mitt liv, första gången när jag gick på gymnasiet, då handlade rättegången om rattfylla på Ulriksbergspromenaden i Växjö andra gången var det då folkmord i Rwanda. Den här dagen var det förhör av ett försvarsvittne, den åtalade var en kapten i rwandiska armén och vittnet var en av hans soldater. Jag kan fortfarande tydligt måla fram miljön framför mig, på åskådarplatserna bakom skottsäkert (?) glas, tolkningssnäckan i örat (jag valde engelska, min franska är dålig och kunskaperna i kinyarwanda än värre), den mycket drivna engelskspråkiga åklagaren, de tre domarna (från Norge, Fiji och Ryssland), den franskspråkiga försvarsadvokaten och skynket som dolde vittnet från åskådarna. 

Men mest av allt minns jag känslan av att vara med i historien. Jag vet att jag efteråt beskrev känslan som att jag har undervisat mycket om historia, men nu är jag i historien. Det är ju inte var dag man är på en rättegång som handlar om dödandet av ofattbart många människor. I min favorit bland tv-serier, CSI, yttrades när de gripit en av förövarna från Rwanda ett citat (som jag fritt ur minnet återger) ”Nu har vi gripit en som mördat fler personer än alla andra vi gripit tillsammans). Alla som sett CSI förstår vad det handlar om.

När jag kom hem från Tanzania började jag läsa på mer om folkmordet. Som många andra noterade jag detta summariskt när det pågick. Det var något långt borta, folk man inte kände som såg annorlunda ut. När man började läsa på skämdes man för dessa tankar.

I samband med detta kom jag att se filmen ”Hotel Rwanda”, och som många andra blev jag gripen av vad som hänt. Sedan finns det ju två andra spelfilmer om detta folkmord, ”Sometimes in April” och ”Shooting dogs”, av dessa är ”Sometimes in April” den bästa tycker jag. Vansinnet i folkmord går aldrig att försvaras och svårt att förstå. Mina minnesbilder av rättegångssalen i Arusha lär alltid finnas med mig. 

Vem är god?

”Wer ist gut?”, ”vem är god?” frågar sig den unge mannen som skjutit svanen i första akten av Wagners opera Parsifal, samme yngling som i andra akten får veta att han är Parsifal, den rene dåren.

Frågan om vem som är god är intressant, liksom vem som är ond. Begreppen gott och ont sägs komma från religionsstiftaren Zarathustra, vilket förövrigt gjorde att Friedrich Nietzsche använde Zarathustra som huvudperson i sitt verk ”Also sprach Zarathustra”, den som fört in begreppen gott och ont skulle också ta bort dem.

Frågan om vem som är god kan diskuteras i många fall. I vår egen värld är det svårt att hitta någon helt ond eller helt god person. I genrer som fantasy eller science-fiction är det lättare. Kejsaren i Star Wars, Saurun eller Voldemort har ingen av dem något direkt gott, utan kan sägas vara genomonda. Men de intressanta i sammanhanget finner man där också, Darth Vader, Sauruman, Gollum och professor Snape är verkligen spännande personer. Det är svårt att säga om de är goda eller onda. Det var det som gjorde mig besviken när man såg filmatiseringen av LotR, att det dubbla förräderiet som Sauruman gör sig skyldig till endast blir ett ”enkelt förräderi”, han blir Saurun trogen och konspirerar inte mot honom också. Däremot lyckades man utomordentligt med Gollum.

Parsifals fråga kvarstår. Om man nu inte nöjer sig med svaret som Gurnemanz ger honom:  ”Deine Mutter, der du entlaufen, und die um dich sich nun härmt und grämt”

Barbarossa idag

Jag såg nu i sommar en ganska dålig, men ändå sevärd film från 2009. Filmen hade titeln ”Barbarossa, the king”. Filmen handlar om lombardernas kamp mot kejsar Fredrik Barbarossa under 1100-talet. Huvudpersonen är Alberto da Giussano, skaparen av den lombardiska ligan och dödens sällskap, och den som segrade vid Legnano. Det är en seger som även omnämns i den italienska nationsången. I slutet av 1800-talet restes ett monument vid Legnano där Alberto da Giussano står triumferade, en tydlig koppling till att Italien enats och att Österrike hade besegrats.

Filmen har ett annat budskap, den stora fienden är inte den tyske Fredrik Barbarossa utan en milanesare som går kejsarens ärenden. Italien nämns visserligen, men det är enbart Lombardiet i centrum och inte minst Milano. Man säger visserligen tyskarna, men uppenbart är att det är centralmakten som hotar Lombardiets frihet som symboliseras av tyskarna. Det finns tydliga kopplingar till partiet Lega Nord, som vill ha självstyre eller självständighet för norra Italien. Statyn över Alberto da Giussano är partets symbol. Partledaren Umberto Bossi syns även i filmen. Ytterligare en politisk bild är att den onde milanesare som förråder sin stad och går centralmaktens ärende är en gubbe förtjust i unga skönheter. Känns det bekant?