Jag kontra Upplysningen

Jag är skeptisk till Upplysningen! När man ser på denna tid kan man se olika saker beroende på vilka utgångspunkter man har. Jag ser framför allt fem linjer, ifrågasättandet, toleransen, förnuftet, nyttan och framåtskridandet.

Ifrågasättande
Jag tycker det är bra att man ifrågasätter. Det enda man bör vara klar med när man ifrågasätter är att man kan komma till en slutsats att det man ifrågasätter faktiskt kan vara det bästa. Idag tycker jag många ifrågasätter utan att vara beredda på det sistnämnda. Man borde ta de ultraortodoxa judarnas läsning av Talmud som modell för hur ett bra ifrågasättande går till.

Toleransen
At tolerera andras åsikter och synpunkter tycker jag är en underbar egenskap. Man bör tolerera varje persons åsikt, men man får inte glömma att ifrågasätta alla åsikter. Jag tycker faktiskt att man tolerera även de icketolerantas åsikter (däremot inte handlingar).

Förnuftet
Att förnuft är viktigt det skriver jag verkligen under på. Upplysningens tron på förnuftet är dock farligt.  Förnuftet har gränser, vilket Immanuel Kant lyfte fram. Det är enligt mig viktigt att inse att förnuftet inte löser alla problem. Känslan är också viktig.

Nyttan
Att allt skall vara nyttigt är det värsta tankeogräs som finns. En förutsättning för att man kunna ha nyttan som utgångspunkt är att man är allvetande, många saker som till synes kan verka ”onyttiga” kan ge positiva effekter på lång sikt, medan ”nyttiga” saker kan åstadkomma fruktansvärda saker. I Sverige är detta tänkande enormt starkt och hämmar oss mycket är jag säker på.

Framåtskridandet
Att vi i allt går mot en lysande framtid är jag också oerhört skeptisk mot. Det finns en ogrundad tro på att utvecklingen ständigt går framåt, bakslag är bara tillfälliga och att framtiden är predestinerad. Precis som Georg Henrik von Wright skriver i ”Myten om framsteget” så har evolutionsteorin fått många att dra analogislutsatser om att allt utvecklas.
I dagens samhälle hör man likväl många olika grupper som hävdar att utvecklingen går inte att stoppa. En del av dessa grupperingar sympatiserar jag med, andra inte eller absolut inte. Men oavsett om jag sympatiserar med dem eller inte så är resonemanget att allt är framåtskridande giltigt. Jag ger några exempel på grupper som jag har hört resonera på sätter ovan; veganer, feminister, homosexuella, ateister, republikaner, EU-förespråkare, ”appleianer” och givetvis liberaler och socialister.

Därför är jag skeptisk till upplysningen.

Blind lydnad

Jag är skeptisk till grupper som kräver blind lydnad av sina medlemmar. Oavsett om det idrottsföreningar, religiösa grupper, mc-gäng, politiska grupperingar eller något annat. Det måste finnas ett visst utrymme för tvivel och rätten att framföra dessa. I en alltför styrd tillvaro kan en ledare som är instabil föra gruppen var som helst.

Jag fick en bok ”Avhopparen” av Robert Dam i julklapp av min kära hustru. Den är författarens skildring om hur han upplevt 21år inom Scientologin. En skrämmande berättelse som beskriver hur en idé, som hade goda anslag och inte var helt fel, utvecklas till en organisation för att kontrollera medlemmarna och få ut så mycket pengar som möjligt. Ledaren, L. Ron Hubbard, är karismatisk och skriver logiskt och konsekvent. Problemen är att han bygger på märkliga antaganden och att han är psykopat. De som tar över efter honom är också psykopater.

Dam skriver på ett sätt så att man kan förstå varför han går med, varför han håller fast och avancerar inom gruppen, samt slutligen varför han lämnar den. Jag tror man kan applicera samma typ av tänkande för många olika grupper, många som har en hyggligt fungerande kärna, men som överexploateras och blir absurd.

Det bästa jag sett om detta är en film, ”Idioterna” i regi av Lars von Trier. Det är en av de filmerna som gripit mig mest när jag såg den, kanske för att jag på ett sätt kunde se mig själv i den. Den är ett utmärkt exempel på hur en sekt fungerar. 

Jobba som religionslärare

Att vara religionslärare är spännande och kul. Man får lära ut vad människor i olika delar av världen tror på, deras kultur och etik. En annan dimension av religionsämnet är det rent teologiska där man verkligen får använda hjärnan för att förstå olika resonemang. Det är olika i hur hög grad man kan komma in på detta i olika klasser. I regel är det stort intresse för ämnet, men en sak får man göra mycket, man får krossa fördomar. Eleverna har fördomar, som är lättförståeliga- de florerar i media på många olika sätt- men likväl fördomar. Mest fördomar finns det om Katolska kyrkan, Pingströrelsen och Islam. Jag undrar varför så många tror att Katolska kyrkan är fundamentalister? Faktum är ju att Katolska kyrkan idag accepterar evolutionen för att ta ett exempel. Likaså är det många som tror att alla muslimer, framför allt profeten Muhammed själv, är extremt kvinnofientliga. Givetvis kan grupper som talibanerna förstärka en sådan bild, men jag brukar ta upp att ingen person under hela historien har ökat kvinnans status mer än just nämnda profet under sin livstid.

Sedan finns det frågan om vad som är en religion och vad är en gud? Martin Luther sade i den stora katekesen att:

”en Gud kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tager sin tillflykt till. Att hava en Gud är alltså ingenting annat än att av hjärtat förtrösta och tro på honom, såsom jag ofta har sagt, att allenast hjärtats förtröstan och tro gör både Gud och avgud. Är tron och förtröstan rättskaffens, så är och din Gud den rätte. Är åter din förtröstan falsk och orätt, så är det icke därvid fråga om den rätte Guden. Ty det tvenne höra samman: tro och Gud. Det, varvid du fäster ditt hjärta och varpå du förlitar dig, är, säger jag, i verkligheten din Gud.”

Enligt Luthers definition är inte frågan om man har en gud eller inte utan vilken gud man har. Detta tål väl att funderas över. Är det rimligt att se det på detta sätt och se allt som möjliga gudar? Så att ”marknaden”, Manchester United, Luther själv, Astrid Lindgren eller Apple kan räknas som gudar? (I det sista fallet kan man verkligen fundera över det när folk vallfärdar till Steve Jobs hem.) Det är hur som helst väl värt att fundera över frågan. Det får mina elever ibland. J

Folkmordet i Rwanda och jag

Sommaren 2005 var jag på en studieresa till Tanzania med ett antal andra lärare för att studera religion i Afrika. Det var en underbar resa, med många intressanta besök. Det var besök i en massajby (inte turistmassajer utan i en by där endast inbjudna mzungu (vitingar) kom). Det var skolbesök, besök i kyrkor, barnhem och blindskolor m.m. Till detta ett par timmar vid Arushatribunalen. Sedan ett par nationalparker (Tarangire och Lake Manyara) och en dags vandring på Kilimanjaro. En dag på Zanzibar får man inte heller glömma. Det var två fullmatade veckor med mängder med intryck. 

Ett stort intryck var besöket vid Arushatribunalen. Jag har varit i en rättegångssal under pågående rättegång två gånger under mitt liv, första gången när jag gick på gymnasiet, då handlade rättegången om rattfylla på Ulriksbergspromenaden i Växjö andra gången var det då folkmord i Rwanda. Den här dagen var det förhör av ett försvarsvittne, den åtalade var en kapten i rwandiska armén och vittnet var en av hans soldater. Jag kan fortfarande tydligt måla fram miljön framför mig, på åskådarplatserna bakom skottsäkert (?) glas, tolkningssnäckan i örat (jag valde engelska, min franska är dålig och kunskaperna i kinyarwanda än värre), den mycket drivna engelskspråkiga åklagaren, de tre domarna (från Norge, Fiji och Ryssland), den franskspråkiga försvarsadvokaten och skynket som dolde vittnet från åskådarna. 

Men mest av allt minns jag känslan av att vara med i historien. Jag vet att jag efteråt beskrev känslan som att jag har undervisat mycket om historia, men nu är jag i historien. Det är ju inte var dag man är på en rättegång som handlar om dödandet av ofattbart många människor. I min favorit bland tv-serier, CSI, yttrades när de gripit en av förövarna från Rwanda ett citat (som jag fritt ur minnet återger) ”Nu har vi gripit en som mördat fler personer än alla andra vi gripit tillsammans). Alla som sett CSI förstår vad det handlar om.

När jag kom hem från Tanzania började jag läsa på mer om folkmordet. Som många andra noterade jag detta summariskt när det pågick. Det var något långt borta, folk man inte kände som såg annorlunda ut. När man började läsa på skämdes man för dessa tankar.

I samband med detta kom jag att se filmen ”Hotel Rwanda”, och som många andra blev jag gripen av vad som hänt. Sedan finns det ju två andra spelfilmer om detta folkmord, ”Sometimes in April” och ”Shooting dogs”, av dessa är ”Sometimes in April” den bästa tycker jag. Vansinnet i folkmord går aldrig att försvaras och svårt att förstå. Mina minnesbilder av rättegångssalen i Arusha lär alltid finnas med mig. 

Lite ur religionsboken

Här är ett stycke ur min religionsbok igen, ett avsnitt om Kristendomens ritualer:

Ritualer

Inom kristendomen finns en del ritualer, men de flesta av dem finns enbart inom ett fåtal kyrkor. En del finns inom alla dock. Här presenteras de sju sakramenten som finns inom Katolska kyrkan, men med förklaringar som jämför mellan olika kyrkor. Inom östkyrkorna pratar man inte om sakramenten utan om mysterier. Dessutom tas gudstjänsterna upp.

Dop

Dopet är centralt inom kristendomen. I Matteusevangeliet står det: Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i faderns och Sonens och den heliga Andes namn (Matt 28:19).

Dopet är en ritual med vatten som innebär att den som skall döpas antingen nedsänks i vatten eller öses med vatten.

     Inom Katolska kyrkan, lutherska, anglikanska, metodistiska och en del reformerta kyrkor är i regel barndop som är när barnen är relativt små, och man öser vatten över huvudet. I östkyrkorna brukas barndop också, med där doppas barnet i regel ner helt i vatten. Baptistiska kyrkor (och avläggare som pingströrelsen) brukar troendedop, där den som döpes har uppnått en viss ålder och själv kan ta ställning till dopet, vilket sker genom helt nedsänkande i vatten. 

     Det finns olika uppfattningar om dopet. För de reformerta och baptistiska kyrkorna är dopet en bekännelsehandling, medan det inom de andra har en frälsande effekt.

Eukaristin (nattvarden)

I de tre synoptiska evangelierna berättas om Jesus sista måltid med sina lärjungar.

Medan de åt tog han ett bröd,och efter att ha  läst tackbönen, bröt han det, gav åt sina lärjungar och sade: ”Tag och ät, detta, det är min kropp.” Och han tog en bägare, och efter att ha tackat Gud och gav han den åt dem och sade: ”Drick av den alla. Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse”. (Matt 26:26-28) Gör detta till minne av mig. (Luk 22:19)

Redan i urkyrkan vet vi att man firade gemensamma måltider med börd och vin och detta gör man i än i dag. Hur detta skall tolkas har varit en av de stora stötestenarna mellan olika kyrkor.

     Inom Östkyrkorna och Katolska kyrkan uppfattar man de bokstavligt. Vinet och brödet är Jesu kropp och blod, inte längre vin och bröd. I katolska kyrkan markeras förvandlingen genom att man ringer i en klocka. Det förvandlade är sedan efter detta verkligen Jesu kropp och blod, och skall behandlas utifrån detta. Eukaristin innebär frälsning. I en katolsk kyrka finns ett skåp, arken, där man förvarar det förvandlade brödet och vinet, utanför hänger en lampa som lyser och markerar Guds närvaro. Den är endast släckt under långfredagen och påskaftonen.

     Martin Luther hade delvis en annan uppfattning. För honom, och de lutherska kyrkorna, är det så att det att brödet och vinet blir Jesu sanna kropp och blod genom läsandet av Bibelns ord, men det upphör inte att vara bröd och vin.

     Den schweiziske reformatorn Zwingli ansåg att nattvarden var en ren bekännelsehandling som i sig inte medförde någon frälsning. Jean Calvin som fortsatte Zwinglis tankar hade dock en kompromiss, vinet och brödet är bara vin och bröd, men genom Bibelns ord om instiftandet av nattvarden kommer man ikontakt med Kristi andliga kropp, vilket ger frälsning. Zwinglis och Calvins tankar har olika olika hög grad påverkat de flesta andra kyrkor än de ovan nämnda.

Boten

Att alla människor gör och tänker fel ibland anses allmänt inom kristendomen. Även Jesus trognaste lärjunge Petrus förnekade Jesus vid tre tillfällen för att ta ett exempel. Formerna för att göra bot varierar i hög grad mellan kyrkorna. Inom Katolska kyrkan och östkyrkorna består boten av bikt, ånger och avlösning. Bikten innebär att man bekänner sina synder inför en präst, ånger innebär att man skall ångra sig i sitt hjärta och att det inte bara skall vara en läpparnas bekännelse. Avlösning innebär att prästen förlåter den biktande och säger åt den att göra vissa heliga handlingar för att man skall bli botad från de synder man bekänt. Det är vanligast att be ett antal böner. Inom Katolska kyrkan så finns särskilda biktbås där man kan bekänna sina synder anonymt för prästen.

     Boten var mycket viktig för Martin Luther, men den har ändå kommit i skymundan i de protestantiska kyrkorna. Det Luther reagerade på i den Katolska kyrkans botlära var framför allt avlösningen. Prästen skulle inte förlägga den botande någon handling, det är att lyssna och att Guds namn förlåta.

Konfirmationen

Som en bekräftelse på dopet finns konfirmationen. Inom östkyrkorna sker den omedelbart efter dopet, medan i andra kyrkor som praktiserar barndop så sker den när barnet uppnått en viss ålder, mellan 8-15 år är regel. Inom östkyrkorna innebär konfirmationen att man smörjer den döpte med helig olja och innebär att man kan deltaga i eukaristin.

Inom katolska kyrkan, anglikanska kyrkan samt inom lutherska kyrkor innebär konfirmationen att man lär sig om kristen tro. Själva konfirmationen är en bekräftelse på dopet och sker, inom Katolska och Anglikanska kyrkan av en biskop. Inom de lutherska kyrkorna behövs ingen biskop. Konfirmationen är det som är start för nattvardsgång, men detta har t.ex. inom Svenska kyrkan försvunnit.

     I vissa kyrkor med troendedop har även börjat införa konfirmation som en ytterligare bekräftelse på dopet.

Äktenskapet

Äktenskapet räknas som en helig handling inom östkyrkorna och Katolska kyrkan. Ritualen kan variera mellan olika kulturer. Eftersom det är ett sakrament är det oupplösligt enligt Katolska kyrkan. Separation kan accepteras (och skilsmässa i juridisk mening i nödfall), men det är inte tillåtet att ingå nytt äktenskap medan den man blivit vigd med lever. I ortdoxa kyrkor accepteras skilsmässa, men det finns ett förbud mot mer än tre äktenskap under sin livstid. 

Vigningen

Vigning, eller ordination, till präst och diakon räknas som en helig handling inom Katolska kyrkan och östkyrkorna. Präster ordineras av en biskop genom handpåläggning. Inom dessa kyrkor poängteras den apostoliska successionen, men en kedja av handpåläggningar sedan apostlarnas tid.

Även inom anglikanska, lutherska och en del andra kyrkor finns även där prästvigning som går till på ungefär samma sätt, men det räknas inte där som en helig handling som på samma sätt inom dem Katolska kyrkan och östkyrkorna.

De sjukas smörjelse

Vid allvarliga sjukdomar så kan man få de sjukas smörjelse i hopp om att kunna tillfriskna. Inom ortodoxa kyrkor sker detta med sju närvarande präster, inom katolska kyrkan räcker det med en präst för detta. Den sjuke besmörjes med helig olja i detta sakrament. Det är viktigt att påpeka att det inte heter sista smörjelsen som det ofta benämns. Det är ihop om tillfrisknande som det ges, inte som en förberedelse inför döden. Det sista sakrament som man bör ta som förberedelse inför döden är snarare eukaristin. Detta sakrament saknas helt i de protestantiska kyrkorna.

Gudstjänster

Gudstjänstformerna kan variera mycket inom kristendomen. Inom östkyrkorna följer gudstjänsten samma mönster enligt en bestämd liturgi, där mysteriet med Gud blev människa och eukaristin är i centrum.

     Katolska kyrkans gudstjänster kan utformas på delvis olika sätt, men även här är eukaristin i centrum. Predikan förekommer, och gudstjänsterna utformas delvis på olika sätt beroende på var i kyrkoåret de finns.

    För de protestantiska kyrkorna är eukaristin inte i centrum som på samma sätt som i andra kyrkor. Här är det istället predikan som är det centrala. I anglikanska kyrkan påminner liturgin mycket om den katolska, för lutherska kyrkor är det lite mer skillnad, och en än större skillnad sedan mot reformerta. 

     Framförallt i och med pingströrelsens framväxt har friare gudstjänstformer utarbetats, där ingen liturgi är bestämd. 

Vem är god?

”Wer ist gut?”, ”vem är god?” frågar sig den unge mannen som skjutit svanen i första akten av Wagners opera Parsifal, samme yngling som i andra akten får veta att han är Parsifal, den rene dåren.

Frågan om vem som är god är intressant, liksom vem som är ond. Begreppen gott och ont sägs komma från religionsstiftaren Zarathustra, vilket förövrigt gjorde att Friedrich Nietzsche använde Zarathustra som huvudperson i sitt verk ”Also sprach Zarathustra”, den som fört in begreppen gott och ont skulle också ta bort dem.

Frågan om vem som är god kan diskuteras i många fall. I vår egen värld är det svårt att hitta någon helt ond eller helt god person. I genrer som fantasy eller science-fiction är det lättare. Kejsaren i Star Wars, Saurun eller Voldemort har ingen av dem något direkt gott, utan kan sägas vara genomonda. Men de intressanta i sammanhanget finner man där också, Darth Vader, Sauruman, Gollum och professor Snape är verkligen spännande personer. Det är svårt att säga om de är goda eller onda. Det var det som gjorde mig besviken när man såg filmatiseringen av LotR, att det dubbla förräderiet som Sauruman gör sig skyldig till endast blir ett ”enkelt förräderi”, han blir Saurun trogen och konspirerar inte mot honom också. Däremot lyckades man utomordentligt med Gollum.

Parsifals fråga kvarstår. Om man nu inte nöjer sig med svaret som Gurnemanz ger honom:  ”Deine Mutter, der du entlaufen, und die um dich sich nun härmt und grämt”

Ur "En himla fin religionsbok"

Här är ett stycke ur min egenhändigt skrivna religionsbok "En himla fin religionsbok". Kapitelnamn: Judendom. Underrubrik: Högtider under året. Judiska högtider är underbara, de ger en så bra balans i livet.

Högtider under året

Den judiska kalendern bygger både på månåret och på solåret. Man har tolv månader som bygger på månvarven. Då detta år är kortare än solåret och för att de judiska högtiderna är årstidsbundna sätter man in skottmånader så att månaderna stämmer med årstiden. Därför är det omöjligt att generellt översätta en dag i den judiska kalendern med en i den profana.

Alla judiska högtider börjar vid solnedgången och slutar vid solnedgången.

Sabbat

Sabbaten, shabbat, är en vilodag, som firas veckans sista dag, den börjar på fredagskvällen och håller på tills lördagskvällen. Denna dag är arbete förbjudet, med undantag för yrken där det måste finnas folk som arbetar hela tiden, som inom sjukvården. Man skall också låta bli att förflytta sig långa streckor och då man måste skall man helst ta sig fram till fots eller till sjöss.

     Sabbaten är en festdag för familjen. Då man skall umgås, äta gott och diskutera mycket. Man anser inom judendomen att det är viktigt att även barnen får vara med i diskussionerna. Kvinnorna har en viktig roll i hemmets sabbatsfirande, inte minst genom att det är kvinnorna som skall välsigna sabbatsljusen.

     Sabbaten firas också i synagogan, med veckan huvudgudstjänst då veckans avsnitt ur Torah läses ur synagogans torahrullar. Det kan också förekomma predikan av en rabbin.

     En del moderna judar ser sabbaten som en plikt när mycket är förbjudet, men så ser inte man på det traditionellt, där är det en fest med befrielse från vardagen.

Nyåret, Rosh Ha-shana

Det judiska nyåret firas i september-oktober och varar i två dagar. Enligt tradition blåser man i shofar, som är horn av en vädur. Rosh ha-shana är en dag för eftertanke och inleder den botgöringtid som pågår till försoningsdagen. Men det är också en tid för hopp inför det nya året. Man äter för första gången de nyskördade frukterna.

Försoningsdagen, Yom Kippur

10 dagar efter rosh ha-shana äger försoningsdagen Yom Kippur rum. Det är året heligaste dag, den enda dag som översteprästen under templets tid gick in i det allra heligaste och uttalade Guds namn högt.

Yom Kippur är en fastedag, då man från solnedgång till solnedgång inte skall äta eller dricka något. Detta gäller såväl vuxna män som kvinnor, med undantag för de fall då det kan skada hälsan. Många som aldrig går i synagogan annars gör det denna dag.

Lövhyddohögtiden, sukkot

Fem dagar efter försoningsdagen börjar sukkot- lövhyddohögtiden. Man bygger en ”hydda” under bar himmel med löv. I denna hydda äter man alla måltider under en veckas tid, männen bör också sova i den, men det är inget tvång. Sukkot firas dels som en skördefest, dels firar man Torah, det är nu man läser slutet på femte mosebok och början av första. Sukkot var en av de tre vallfärdshögtiderna under templets tid.

Invigningsfesten, chanukka

Till minne av att men renade templet efter mackabéernas lyckade uppror firas tempelinvigningfesten chanukka i november-december. Då det sägs att man skulle tända menorah, den sjuarmade ljusstaken i templet, som alltid skulle vara brinnande, fanns endast olja för en enda dag, men genom ett mirakel räckte detta i åtta dagar tills man skaffat ny olja.

Man har i hemmet och synagogan en åttaarmad ljusstake som man tänder ett ljus varje dag under åtta dagars tid för att minnas detta. Man firar hela veckan med fester och bjudningar. I kristna länder har chanukka ofta blivit en slags judisk jul, där man ger varandra presenter och skickar chanukkakort till varandra.

Purim

I februari-mars firas purim till minne av att judarna räddades undan en förföljselse i perserriket av den judiska drottningen Ester, vilket det står om i Esters bok. Högtiden är dels en barnens högtid när de klär ut sig och när man läser ur Esters bok så skall man alltid försöka skrika när ”skurken” Hamans namn nämns. Dels ser man purim som en fest som är motsatsen till Yom Kippur, högtiderna ligger med ett halvårs mellanrum. Det är en plikt för religiösa judar att dricka så mycket alkohol att de inte kan skilja på orden ”välsignad vare Mordekaj” och ”Förbannad vare Haman”.

Pesach

Näst efter Yom Kippur är Pesach den viktigaste högtiden inom judendomen. Den äger rum i mars-april och firas till minne av uttåget ur Egypten. Den varar i sju-åtta dagar (beroende på vilken riktning man tillhör och om man befinner sig i landet Israel eller inte). Under templets tid var detta en vallfärdshögtid där man offrade ett lamm. Sedan templets tid förekommer dock inga offer inom judendomen.

      Pesach är det osyrade brödets högtid, till minne av att man åt ojäst bröd under brådskan vid uttåget. Man rensar därför hemmet på jästa varor, det får inte finnas hemma. När det gäller vin är vissa druvor förbjudna.

     Festveckan inleds med en traditionell festmåltid, sedermåltiden, där vissa ingredienser är obligatoriska; ett kokt ägg som symboliserar offret i templet och sorgen över att det inte finns ett tempel, ett bränt ben som minner om offret av lammet, salt vatten som minner om tårarna i Egypten, gröna örter (ofta persilja) som minner om vägen genom Sävhavet, bittra örter som påminner om lidandet i Egypten och en fruktblandning som symboliserar murbruket de använde som slavar i Egypten. Man skall under måltiden också dricka minst tre glas vin.

Man läser under måltiden ur Aggada, en berättelse om uttåget. Det yngsta barnet har som uppgift att fråga varför denna natten inte är som andra nätter. Detta leder till diskussioner kring uttåget som ofta varar långt in på småtimmarna.

Shavout

Den tredje vallfärdshögtiden är shavout som är 50 dagar efter Pesach. Den är en skördefest, men firas även för att minnas Guds uppenbarelse för Moses.

Tisha b´Av

Den nionde dagen i månaden av (juli-augusti) minns man de bägge templens förstörelse som skall ha skett denna dag. Många andra ting skall ha skett denna sorgedag, fördrivningen från Spanien 1492, krossandet av Warszawas ghetto 1944. Ortodoxa brukar ha denna dag som en fastedag.