Den moderna världen III

Italien- futurism och fascism

I Italien hade Filippo Tommaso Marinetti år 1909 publicerat det futuristiska manifestet, en krigsförklaring mot all traditionell konst. Man ville riva historiska byggnader, museum och biblioteken. Den nya estetiken präglades av fart, kamp och aggressivitet, men även av folkmassorna.  Manifestet hyllade kriget och föraktade feminism och moralism. Marinetti vidareutvecklade sina tankar i olika tekniska manualer om hur framtidens litteratur, musik och konst skulle vara.

Efter första världskriget kom många italienska futurister, däribland Marinetti, att bli medlemmar i den nya fascistiska rörelsen, ledd av Benito Mussolini. Det är svårt att säga exakt vad som kännetecknade denna rörelse, men från futurismen kom tanken på att man var på ”historiens sida”, hyllandet av tekniken och den moderna konsten och kriget som ett mål och inget medel. Även tilliten till det kollektiva kan man spåra hos futurismen. Till detta kom en aggressiv nationalism, ett hat mot socialism, kungahuset och katolska kyrkan (när Mussolini fick makten kom han att negligera de två sista). En stark kropps- och idrottskultur utvecklades. Man ville rena människan och skapa något nytt i stället för det samhälle som man ansåg var sjukt. Allt fogades samman med den starka härskarkulten ”Mussolini har alltid rätt”, där en stark handlingskraft var det centrala och olika ideologiska ståndpunkter kunde förändras snabbt.

Casa del Fascio (Como). Giuseppe Terragni (1932-36)

 

EUR

En världsutställning planerades genomföras i Rom 1942. Till denna byggdes E42, eller senare EUR (Esposizione Universale di Roma), en stadsdel i Rom byggt med fascismens formspråk.  Chefsarkitekt var Marcello Piacentini och arbetet startades 1938, men kom att avstanna 1942 pga. andra världskriget. Först 1951 återupptogs arbetet. EUR har inspiration från det romerska imperiet, men framförallt från modernismen och funktionalismen i synnerhet.

EUR. Palazzo della Civilá Italiana (”det kvadratiska Colusseum”).  Giovanni Guerrini, Ernesto Lapadula och Mario Romano (1938-1943)

EUR. Palazzo dei Ricevimenti e Congressi. Adalberto Libera (1938-1954)

Bildförteckning

Casa del Fascio

foto: Sailko 2012

https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Como,_ex_casa_del_fascio_04.JPG

Palazzo della Civilá Italiana

foto: BlackCat

https://en.wikipedia.org/wiki/File:Roma_Palazzo_della_Civilt%C3%A0_Italiana_BW_-_from_Commons.jpg

Palazzo dei Ricevimenti e Congressi 

Foto: Alberti1492

https://en.wikipedia.org/wiki/EUR,_Rome#/media/File:Palazzo_dei_Congressi_a_EUR_Roma.jpg

Insändaren i helhet

Idag fick jag in en insändare i Smålandsposten. En del hade de strukit, lite synd, men här kommer den i sin helhet. En länk till det som fanns i tidningen finns längst ner.

Mot den funktionsseparerade staden

På en båtresa mellan Marseilles och Piréus 1933 till den fjärde kongressen för CIAM (Congrès Internationaux d'Architecture Moderne), skissade den schweizisk-franske arkitekten Le Corbusier fram en plan för hur framtidens städer skulle se ut. Le Corbusier såg bilen som framtiden, den framtida staden skulle vara byggd på bilistens villkor. I planen, som kallas Charte d’Athènes, staden bli funktionsseparerad. Varje del av staden skulle ha sin egen funktion, boende, rekreation, handel, industri, administration osv. Invånarna i staden skulle bo i hus som skulle vara funktionella och effektiva.

I stor utsträckning kom tankarna från Charte d’Athènes att påverka den svenska planeringspolitiken. Vi kan ta fram många exempel på hur stadsdelar och hela städer i stora delar förintades skoningslöst på det moloksaltare som CIAM skapat.

Visst kan den funktionsseparerade staden ha sina fördelar, inte minst på pappret. Det som man dock bortser från är estetiska och psykologiska behov hos människorna som lever i staden. Det är inte konstigt att de välplanerade områdena som byggts för endast en funktion ofta blivit centrum för utanförskap. Kan man bo någon annanstans så gör man det. Stadskärnorna som drabbats av detta har blivit betongöknar som dör efter stängningstid.

På ett sätt klarade sig Växjö bra under de värsta åren, eftersom man inte tillät för höga hus. Men centrum omvandlades till att bli en mer funktionsbaserad del i staden, ett centrum för handel och kontor. Boendet i stadens centrum har minskat. På 1930-talet (staden omfattade då dagens Centrum och Söder) hade Växjö omkring 10 000 invånare, vid valet 2014 fanns det i Centrum 1571 till kommunfullmäktige röstberättigade invånare (strax över 2000 till om man räknar med distrikten Lasarettet och Söder).

Le Corbusier såg ju bilen som framtiden och han var inte ensam om det. Idag ser vi alla problemen med en stor privatbilism, men även om vi gör det är vi i stort beroende av bilen för att leva i en funktionsseparerad stad. Vi vill gärna ha bilfria centrum, men är ändå beroende av bilen för att ta oss dit (busspriserna är i många fall högre än kostnaden för bränsle och parkering), istället väljer vi köpcentrum i stadens utkanter. Ekvationen är svårlöst.

De flesta vill nog att vi skall ha ett levande Centrum. För detta krävs mer folk som bor i staden. Det räcker inte med att göra om kommunhuset i Växjö till bostäder och bygga nya hus i utkanten av Centrum, det behövs att vi gör upp med den funktionsseparerade staden. Riv några fula modernistiska kontorshus, omvandla dem till flerfunktionshus med butiker och restauranger i botten och bostäder över detta, gärna med vackra innegårdar (mitt eget förslag är att börja med kvarteret Unaman, och mot Stortorget bygga ett hus som harmoniserar med övriga hus). Låt människor få bo vackert utan att behöva se ändlösa fönsterband (även det ett av Le Corbusiers påfund).

Se till att tillgängligheten med kollektivtrafiken ökar, mitt förslag är att i första hand gör det gratis för pensionärer att åka kollektivt i staden. Möjligen skulle man kunna tänka sig att några busslinjer t.ex. 2/6, 4 och 5 ersätts av spårvagnar. Skapa parkeringsplatser för de boende i stadskärnan samt för besökare, på ett sådant sätt att det kan både vara rimligt avstånd och inte förfula staden (en byggnad som på utsidan ser ut som ett barockpalats och som på insidan är ett parkeringshus vore en intressant tanke).

Försök bygg flerfunktionellt i alla stadsdelar och underlätta för den enskilde invånaren att låta bilen stå. Använd någon gång piskan, men oftare moroten. Detta kommer att kosta, men vi måste ta en hel del kostnader om vi vill ha en levande stad som utvecklas. Besluten om den funktionsseparerade staden togs oftast i politiskt samförstånd, låt oss hoppas att vi kan korrigera dessa felbeslut i samma samförståndsanda. Låt Växjö blir en föregångare i Sverige, något som kommer att ge mer positiv publicitet till oss än hur många ikoncentrum, världshandelscentraler och solbergshus man än vill smälla upp. 

http://www.smp.se/opinion/skapa-ett-levande-centrum/

Den moderna världen II

Fortsättningen:

USA- rötter

Den stora branden i Chicago gjorde att staden behövdes byggas upp på nytt. Konstruktioner av gjutjärn var inte aktuella efter branden, istället byggdes nya höga hus med stomme av stål, skyskrapor, med stora fönster och mycket lite utsmyckningar. Inom den s.k. Chicagoskolan byggdes hus i denna stil, framför allt fram till 1893 då intresset avtog.

Reliance Building (Chicago). Burnham/Root/Atwood (1895)

En av de främsta arkitekterna i denna skola var Louis Sullivan (1856-1924). Sullivan myntade det för framtiden så betydelsefulla citatet ”Form follows function”. För det har han kallats för ”modernismens fader”, men även ”skyskrapans fader” har han blivit kallad.

Wainwright Building (St. Louis). Louis Sullivan (1891)

Bildförteckning:
Reliance Building
foto: Arthur Sehn 2006
https://sv.wikipedia.org/wiki/Reliance_Building#/media/File:Reliance_building.jpg
Wainwright Building
foto: Jack Boucher 1986
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Wainwright_building_st_louis_USA.jpg

Den moderna världen I

En liten start på en presentation av den moderna arkitekturen. Kritisera gärna språk och innehåll.

Den moderna världen

En ny värld hade öppnat sig för människorna, den moderna världen. Borta var kyrkans allenarådande dogmer, de gamla auktoriteterna och hela den gamla världen. Den moderna världen var den nya människans, industriernas och automobilernas. Gränser spelade ingen roll. Upplysningens idé om nyttan, förnuftet och framåtskridandet härskade. Det fanns inget man kunde lära av historien. Framtiden tillhörde de unga.

1800-talet hade berett vägen. Romantiken hade börjat upplösandet av de strikta regler som omgav konsten. Filosofen Friedrich Nietzsche hade talat om en övermänniska som är fri från all ”vanlig” moral och skapar sig sin egen moral. Karl Marx hade talat om det klasslösa samhället där människan skulle bli jämlik, såväl rättighetsmässigt som ekonomiskt. Kvinnorörelsen hade börjat växa sig stark. Charles Darwin hade med sin evolutionslära utmanat kyrkans lära. Nya kommunikationsmedel hade gjort att det gick snabbare att resa. Kulturinfluenser kom från hela jorden.

Bilen- symbolen för moderniteten

Det finns flera tekniska innovationer som blivit symboler för det moderna samhället, men ingen har haft den betydelse som bilen. Bilen är mer än ett transportmedel, den symboliserar många olika saker, som kan vändas i sin motsats:

·         Välstånd, både för den enskilde ägaren till hela samhället.

·         Framgång. I det moderna samhället har framgång mätts i materiella ting och bilen symboliserar framgång då det är den dyraste sak vi normalt kan ta med oss.

·         Framsteg. Genom att bilen hela tiden får nyare och mer avancerade modeller så symboliserar den framgången.

·         Individualisering och privatisering. Genom att bilen är individen egendom och att det är ett privat område, där vi rör oss genom den offentliga sfären kan bilen stå symbol för detta.

·         Frihet. Bilen kan stå för både den individuella friheten som en demokratisk frihet och jämlikhet.

·         Rörlighet. Bilen är en förlängning av kroppen som vi tar för given och anpassar vårt liv efter.

·         Bekvämlighet. Bilen är en bekväm plats från vilken vi kan betrakta omvärlden och som kan hjälpa oss att organisera vardagen. Den förändrar vår syn på landskapet och hur vardagen kan eller bör organiseras.

·         Trygghet. Bilen skyddar mot oväder och mot andra människor. Den ger en känsla av förutsägbarhet i vardagens transporter.

·         Geografisk markör. Bilen kan, i många men inte alla fall, knytas till en speciell kultur och tidsperiod (t.ex. amerikanska 50-tals bilar). 

Auferstanden aus Ruinen

Tänkte väcka bloggen till liv igen efter ett par års dvala. Nu kommer det säkert att bli en hel del arkitektur som behandlas, ett nytt stort intresse.

Vredesverk

Det är inte så ofta som jag vinner priser, men det händer. För en veckan sedan vann jag ett eftertraktat pris, som jag skulle införskaffa i vilket fall som helst, den tredje delen av Erik Granströms krönika över den femte konfluxen som har fått titeln Vredesverk.

Vredesverk är en magnifik skapelse, och det som slår en när man läser boken ar att få saker är som man trott att de skall bli, det gäller såväl för romanens personer som läsaren. även om man som läsare ofta har ett försprång gentemot romanens figurer överraskas man hela tiden. Efter att ha läst de tidigare böckerna Svavelvinter och Slaktare små flera gånger  har man haft tankar om hur fortsättningen skall bli, speciellt efter att ha läst Granströms blogg, “Tankar från Trakorien” där han serverar smakbitar för de intresserade. En enda sak hade jag rätt i då jag gissade, vilken som skulle bli Arn Dunkelbrinks drake att dräpa…

I Vredesverk märks tydligare Nietzsches roll som Shaguls förebild. Den stora mängden personer tunnas helt klart ut inför den avslutande delen, två fall där två blir en (en bokstavligt och en bildligt) och flera dödsfall gör att andelen personer krympt ner, trots att flera nya tillkommit.

Granström lyckas åter med bravuren att återanvända mycket från den vanliga världen i nya sammanhang i sitt eget Trakorien. Det finns mängder med referenser, inte minst till filosofins värld.

Språket flyter bra, även om vissa upprepningar (som att enu Ammisadu allför ofta kallas prästen), de bägge kapiteln som utspelar sig i staden HOXOH är bra, men känns överflödiga (som om de bara är till för att minska antalet personer i berättelsen, men som alltid är det svårt att bedöma något innan man läst sista delen- på vilken man väntar).

Jag har valt att lägga denna korta recension allmänt sa att ingen skall få för mycket information, sa att det förstör framtida läsande. Mitt slutomdöme är att detta är en blivande fantasyklassiker som säkerligen kommer att översättas till flera språk.

Europa IV: Makedonien

I slutet av min utbildning var jag på en studentpub och kom i samklang med en bekant och dennes vän, som båda var makedonier, dvs. från f.d. jugoslaviska delrepubliken Makedonien. Jag ställde en fråga om deras folk, jag frågade ”är ni västbulgarer, sydserber, slavifierade greker eller ett eget folk?” Svaret jag trodde skulle komma var det sistnämnda, men jag bedrog mig. De log lite och sade,” ja egentligen är vi nog mest västbulgarer”.

Frågan om vad makedonierna är för folk har orsakat en hel del internationella konflikter mellan F.Y.R.O.M. (Former Yogoslavian Republic of Macedonia) och Grekland sedan det förstnämnda öandet blev självständigt 1991, inte minst om namnet Makedonien, men även om antikens Makedonien.

Under antiken existerade ett makedonisk kungarike i det som idag är norra Grekland. Under kungarna Filip II och Alexander den store blev landet en världsmakt, men som sedan försvagades och hamnade under Rom. Namnet Makedonien levde vidare i namnet på romerska och senare bysantinska provinser, för att sedan vara namnet på en region i det osmanska riket, en region som idag motsvarar norra Grekland, F.Y.R.O.M., västra Bulgarien samt mindre delar av Albanien och Serbien.

Det första Balkankriget, 1912-1913, utkämpades bland annat för att erövra Makedonien från turkarna. Bulgarer, greker och serber ville ha så stor del av området som möjligt, alla ville helst ha Saloniki (dagens Thessaloniki) med sin stora hamn. Grekerna drog det längsta strået och fick störst del, Serbien och Bulgarien fick nöja sig med mindre delar.

Efter andra världskriget skapades folkrepubliken Jugoslavien ut det tidigare kungariket med samma namn. Jugoslavien blev en förbundsstat med sex delrepubliker och två autonoma regioner. En av delrepublikerna, den del av det turkiska Makedonien som Serbien erövrat 1913, fick namnet Makedonien, där makedoniskan blev officiellt språk. En makedonisk identitet växte alltmer fram, ett exempel är att ortodoxa kyrkan i Makedonien 1967 förklarade sig oavhängig den serbisk-ortodoxa kyrkan (något som andra ortodoxa kyrkor inte godkänner).

När Jugoslavien 1991 gick under blev Makedonien självständigt. Man valde en flagga med en symbol som man funnit vid Filip II:s grav, en 16-uddig stjärna och man ville att den nya staten skulle heta Makedonien. Bägge dessa saker protesterade Grekland mot. Grekerna menar att de antika makedonierna var näst intill greker. Att ha en symbol som man funnit i en grav i Grekland som statssymbol menar man är krav på att få grekiska områden, likadant med namnet, det skulle vara ett sätt att kräva grekiska områden.

1995 fick Grekland landet att byta flagga, från den 16-uddiga stjärnan till en sol med åtta strålar, men namnfrågan är fortfarande olöst. Förslag att kalla staten för Nordmakedonien och liknande har fått avslag från grekiskt håll. I Grekland kallar man staten oftast för Skopje, efter huvudstaden, och internationellt går den fortfarande under det otympliga namnet Före detta jugoslaviska delrepubliken Makedonien.