Europa III: Ukraina

Den amerikanske antropologen Benedict Anderson utkom 1983 med boken Imagined Communities, som gav ett helt nytt sätt att se på nationernas födelse. Att nationerna var ett modernt påfund var inte Andersons idé, det hade Kedourie, Gellner och andra sagt tidigare, men perspektivet var nytt, nationen var enligt honom en förställd påhittad gemenskap (liksom all  annan gemenskap utanför den lilla byn) påfunnen av folkräkningar, administrativa gränser och inte minst den tryckta tidningen.

Andersons inflytande har blivit oerhört stort. Eric Hobsbawm fortsatte på Andersons väg- i Nations and Nationalism since 1780 (1990) hävdande han att nationen är en eliternas projekt som massorna tagit till sig. Hobsbawm menar att nationalismen är på döende sedan 1950, den nationalism som finns idag är dödsryckningar.

Kritik mot Anderson och Hobsbawm finns givetvis. Adrian Hastings bok the Construction of Nationhood (1997) hävdar han att nationerna har medeltida ursprung, det är ingen modern skapelse.  Men den mest inflytelserika kritikern är Anthony D. Smith, i vars magnum opus The Ethnic Origins of Nations (1987) och i senare böcker, för han fram tanken på att nationerna har ett ursprung i en etnisk grupp och myten om ett gemensamt ursprung. När en etnisk grupps ”isolering” bryts kan den omvandlas till att bli en nation. Det är inte bara så att eliter skapar nationerna från ingenting, det måste finnas någonting de kan bygga på från en etnisk grupp. Nationerna och nationerna är inte med nödvändighet knutna till den moderna epoken utan kan uppstå vid vilken tid i historien som helst, bara villkoren är uppfyllda.

I Ukraina har vi nyligen bevittnat våldsamma protester mellan EU-vänliga och vad de uppfattar som en ryssvänlig regering. Frågan är vad Ukraina är? Hur har Ukraina och den ukrainska nationalismen skapats?

I Kiev uppstod på 880-900-talen en statsbildning, Rus. Rus kan sägas vara ursprunget till alla östslaviska statsbildningar, Ukraina, Vitryssland och Ryssland.  Rus kom att bli kristnade från Bysans, därför kom de att bli ortodoxa. Kievriket gick under vid mongolstormen på 1200-talet och delades upp mellan mongoler, polacker och litauer. På 1400-talet gjorde sig storfurstendömet Moskva självständigt från de sista resterna av mongolväldet, från denna statsbildning har dagens Ryssland kommit.

 I slutet av 1300-talet förenades Polen och Litauen i en union. Större delen av det som är dagens Vitryssland och Ukraina hamnade i det polsk-litauiska samväldet. Under kung Sigismund III (även kung av Sverige 1592-99) skedde unionen i Brest, där de ortodoxa kyrkorna i samväldet erkände påvens överhöghet samtidigt som de fick behålla sin ortodoxa liturgi, prästäktenskap osv. I de östliga delarna av samväldet var dock motståndet stort.

År 1648 gjorde ukrainare uppror mot den polske kungen, och 1654 valde de östra delarna av Ukraina att ställa sig under den moskovitiske (ryske) tsarens överhöghet. Om det var en förening mellan Ryssland och Ukraina eller om det var en återförening är idag föremål för hätska angrepp mellan ukrainska och ryska historiker.

Ukraina hade visst självstyre, men efter att den ukrainske hetmannen Mazepa under det stora nordiska kriget ställde sig på Sveriges sida minskades denna rejält, för att helt försvinna under Katarina II:s regeringstid.

Delningen av Polen i slutet av 1700-talet gjorde att de västliga områdena av Ukraina hamnade under huset Habsburg, medan Vitryssland kom under Ryssland. De södra delarna av dagens Polen och de västliga ukrainska områdena kom att bli kungariket Galicien-Lodomerien. Karpato-Rutenien, som har en östslavisk befolkning hade sedan medeltiden tillhört Ungern (och således sedan 1526 släkten Habsburg).

I Galicien-Lodomerien fanns en västlig orientering och när nationalismen började spira i de östslaviska områdena fanns det tre alternativ; en anslutning till det tsarryska området, en förenat självständigt Ukraina samt ett autonomt Rutenien inom Österrike-Ungern. Det sistnämnda alternativet favoriserades av Wien och i folkräkningarna i Österrike-Ungern betecknades östslaverna som rutenare och deras språk som rutenska. Det är här som det ukrainska språket standardiseras, byggt på dialekter som låg närmare den västslaviska polskan.

Efter dubbelmonarkins undergång 1918 kom Galicien-Lodomerien att hamna i det återuppståndna Polen.  Det ryska Ukraina hade fått en kort självständighet innan det hamnade i Sovjetunionen. Karpato-Rutenien kom att hamna i Tjeckoslovakien. Efter andra världskriget förenades Galicien och Karpato-Rutenien med Ukraina inom Sovjetunionen, 1954 lade det helt ryska Krim till Ukraina och 1991 blev Ukraina självständigt.

Mycket av Ukrainas interna problem av idag. De västliga områdena orienterar sig fortfarande västerut. Språkligt talar många ukrainare en blandning av ukrainska och ryska, många är helt ryska. Detta är naturligt av flera orsaker, standardiseringen av språket kom sent och man ville då skilja sig från ryska och valde dialekter som låg långt från ryskan som standard. Ryskan var fram till 1991 det viktigaste språket i Ukraina. Blandäktenskap mellan ryssar och ukrainare är legio.

Ryskan är således inget främmande språk i dagens Ukraina, men framställs gärna så i västliga medier där vi präglas av föreställningen ett land, ett folk, ett språk. Situationen är mer komplex än så.

Skulle man se till Benedict Andersons idéer skulle de ukrainska nationalismen ha sin uppkomst i slutet av 1800-talet. Anthony D. Smith skulle säga att myten om ursprunget är viktigt, här kommer Kievriket, Mazepa och massvälten under Stalins tid vid makten in som viktiga symboler för skapandet av nationen, utan symboler som dessa skulle inget Ukraina finnas. 

Europa II: Spanien

Jag fortsätter lite om Europa. Nu vänder jag mig mot Spanien och funderar lite över carlisternas betydelse för dagens Spanien.

När man läser om Spaniens moderna historia startar det oftast med inbördeskriget på 1930-talet, någon gång med Primo de Riveras diktatur på 1920-talet. Men jag vill säga att Spaniens moderna historia börjar med carlisterna och Carlistkrigen.

Spanien var i början av 1800-talet ett föråldrat land i Europas utkant, ett som fallit stort efter sin storhet på 1500-talet. Större delen av dess kolonier hade gjort sig självständiga på 1820-talet. Katolska kyrkans makt var enormt stor. Många provinser hade långtgående självstyre.

Kungen, Ferdinand VII, hade trots tre äktenskap inte fått något barn. I det fjärde äktenskapet, med sin systerdotter, föddes 1830 en prinsessa – Isabella, och två år senare ytterligare en- Luisa. Spanien hade hittills haft den saliska lagen som successionsordning, dvs. att endast manliga led godkändes. Ferdinand VII lät vid den äldsta dotterns födelse ändra den bestämmelsen, och tillät kvinnlig tronföljd.

Detta förargade Ferdinands äldsta bror, don Carlos. Han hade uppmanats av klerikala krafter att göra uppror mot sin bror, men han hade istället tagit sin tillflykt till Portugal.

När Ferdinand VII dog 1833 och Isabella blev drottning reste don Carlos anspråk på att vara kung, Karl V. När regeringen svarade med att konfiskera hans egendomar startade han ett uppror. Det sägs att don Carlos inte önskade att bli kung, men såg det som sin av Gud givna plikt att bli det.  Brorsdottern Isabellas förmyndarregering ville skapa ett centraliserat, liberalt Spanien – något som don Carlos inte kunde tänka sig.

Det första carlistkriget 1833-1840 kom att stå mellan klerikala grupper, konservativa-reaktionära krafter och småbrukare framförallt i Baskien, Galicien och Katalonien på ena sidan och centralistiska, liberala och antiklerikala krafter på den andra. Regeringssidan fick stöd av Storbritannien och Frankrike, medan carlisterna stöddes av Sardinien. Kriget var blodigt och slutade först sedan regeringen lyckats locka över baskerna på sin sida. Don Carlos hade hela tiden avböjt alla kompromissförslag.

Don Carlos avsade sig 1845 sina anspråk till förmån för sin förstfödde son, Carlos – ”Karl VI”. 1846-1849 rasade det andra carlistkriget där denne försökte göra sina anspråk gällande.

Don Carlos dog 1855 och 1861 dog hans bägge söner Carlos och Fernando under mystiska omständigheter. De hade året före försökt igångsätta ytterligare en revolt, tillfångatagits och sedan släppts. Bägge två var barnlösa, carlisternas nye pretendent var den tredje brodern, Juan.  Juan var mer liberal än sin far och sina bröder och således ingen bra carlistpretendent. 1868 abdikerade han från sina anspråk till förmån för sin äldste son Carlos, ”Karl VII”. I samband med att Isabella II avsattes son spansk drottning 1868 och en kortvarig republik samt val av en sardinisk prins till spansk kung gjorde att det tredje carlistkriget bröt ut 1872-1876. Åter kom stödet från Katalonien, men främst från Baskien och Navarra.

 

Efter det tredje carlistkriget skedde inga väpnade revolter, men carlisterna fanns som en ständigt närvarande opposition. Efter att ”Karl VII”:s död 1909 blev hans son Jaime tronpretendent. Efter att den andra spanska republiken utropats 1931 utfärdade Jaime en uppmaning att alla spanska monarkister skulle samlas. Samma år träffade han den avsatte Alfons XIII, men kort efter mötet dog Jaime. Hans farbror Alfonso Carlos blev carlisternas siste gemensamme tronkandidat, han dog av en olyckshändelse 1936. Både Jaime och Alfonso Carlos var ogifta och barnlösa.

Under det spanska inbördeskrigets inledning hade Alfonso Carlos manat sina anhängare till att stödja nationalistsidan. Under inbördeskriget kom därför det starka carlistfästet Navarra att stå på nationalistsidan.

Carlisterna var splittrade efter Alfonso Carlos död. En del höll den avsatte Alfons XIII som sin nye kandidat, andra hittade andra kandidater. Efter Francos död fanns ett visst stöd för carlisterna, men numera är rörelsen försumbar.

Varför är då carlisterna viktiga? Jo för under carlistkrigen möter vi många av de problemställning som är speciella för Spanien och som fortfarande finns kvar. Centralmakt kontra regionerna. Klerikalism kontra antiklerikalism. Konservatism kontra liberalism. Småskaligt jordbruk kontra stordrift. Jag vill säga att förstår man inte carlisterna förstår man inte Spanien. Sedan kan man tycka vad som helst om dem.

Europa I : Tjeckien

Jag tänkte skriva något om de olika länderna i Europa, förhoppningsvis utan allt för mycket fördomar. Jag kommer att utgå från någon del i varje lands historia, troligtvis blir det mest ur identitetssynpunkt.

Utanför centralstationen i Prag står den amerikanske presidenten Woodrow Wilson staty. Den stora vägen som går förbi stationen heter Wilsonova. Det är inte speciellt konstigt, utan Wilson skulle det troligtvis inte finnas någon tjeckisk stat på det sätt som finns idag. I sina 14 punkter, som Wilson lade fram som krav för en fred under första världskriget, fanns punkt 10, autonomi för alla folk i Österrike-Ungern, något som blev verklighet när staten Tjeckoslovakien utropades 28 oktober 1918 av Böhmen, Mähren, Österrikiska Schlesien, Övre Ungern (Slovakien) och Rutenien.

Kungariket Böhmen hade under medeltiden blivit en av de viktigaste områdena inom det tysk-romerska riket. Eftersom det inte var tyskt hade härskaren titeln kung, annars var det den tysk-romerske kejsaren som också bar titeln kung av Tyskland.  Kung Karel I blev på 1300-talet kejsar Karl IV av det tysk-romerska riket, liksom t.ex. Sigismund på 1400-talet, han var även kung av Ungern.

Under 1400-talet försvagades Böhmen av svaga kungar och av religiösa strider. 1526 dog den böhmisk-ungerska kungen Ludvik (svenska Ludvig, ungerska Lajos) i strid med turkarna och Böhmen kom att hamna under dennes svåger, Ferdinand av Habsburg.

Böhmen kom att få en viktig plats i habsburgarnas rike. Detta syns bland annat genom att såväl Ferdinand I(som var tysk-romersk kejsare 1556-1564) som hans son Maximilian II (1564-1576) och sonson Rudolf II (1576-1612) ligger begravda i Vituskatedralen i Prag.

Böhmen hade under dessa habsburgare haft en relativt tolerant religiös politik, men under kejsar Mattias (1612-1619) kom de religiösa motsättningarna i dagen, vilket nådde sin höjdpunkt vid defenestreringen i Prag 1618, då Böhmen valde egen kung och det 30-åriga kriget startade. Böhmen kom att bli skådeplats för både början och slutet av detta krig, bland det sista som skedde var att svenskarna plundrade Prags lillsida.

Habsburgarnas välde över Böhmen bestod. I samband med det österrikiska tronföljdskriget 1740-1748 kom större delen av Schlesien, som hört till Böhmen, att erövras av Preussen.

Revolutionsåret 1848 hörsammade tjeckerna inte kallelse till en alltysk riksdag i Frankfurt. Istället samlades en panslavisk konferens i Prag, vilken inte fick någon effekt. 1848 blev Franz Josef ny kejsare av Österrike och han ville inte kröna sig till Böhmens kung i Prag. Förlikningen mellan Österrike och Ungern, Ausgleich, 1867 gjorde att tjeckerna kände sig åsidosatta. Tidigare hade Ungern och Böhmen varit jämställda, nu fick ungrarna en specialställning.

Böhmen och Mähren hade sedan medeltiden haft både en tjeckisk och en tysk befolkning. Eftersom dessa områden kom att tillhöra Cislethanien, ”Österrike”, blev förvaltningsspråket tyska. Konflikter mellan tjecker och tyskar förekom. En ”Ausgleich” jämställde tyska och tjeckiska i Mähren 1905, men i Böhmen var motståndet från tyskspråkigt håll mot en liknande uppgörelse för stark.

Det fanns planer hos tronföljaren Franz Ferdinand att omvandla Österrike-Ungern till en förbundsstat helt uppbyggt efter nationalitetsprincipen, men detta föll med mordet på denne 28 juni 1914.

Under första världskriget kom stora grupper tjecker att slåss på ententens sida och tjeckernas ledare Masaryk, som tidigare velat ha autonomi inom Österrike-Ungern, kom att arbeta för en tjeckisk och slovakisk stat. Att han ville ha med slovakerna var officiellt för att de var närbesläktade folk, fast kulturen i Övre Ungern (Slovakien) var annorlunda jämfört med Böhmen och Mähren. Det kan ju tilläggas att i en stat med Böhmen och Mähren skulle tjeckerna inte vara 2/3 av befolkningen och de tysktalande skulle vara mer än 1/3 av landets befolkning. Med Slovakien skulle tyskarna bli 23 % av befolkningen.

Wilson kom då, troligtvis under påverkan av Masaryk, med sina punkter. Tjeckernas självständighetssträvanden ökade och under hösten 1918 beslöt parlamentet i Wien att de rent tysktalande områdena  i Böhmen skulle införlivas med dagens Österrike. Men segrarmakterna tyckte annorlunda, och så 28 oktober 1918 utropades Tjeckoslovakien. Visserligen dröjde det lång tid innan den nya staten fått kontroll över hela sitt territorium, men staten var en realitet.  Men knappast så att varje folkgrupp hade fått autonomi, som Wilson hade uttryckt det.

Språkvetenskap som politisk dynamit

Ibland kan språkforskning vara politisk dynamit. Vi som i Sverige ofta tänker att kunskap om utdöda språk är onödigt och ointressant (jag gör det definitivt inte) kan ha svårt att förstå hur språkvetenskapliga rön kan orsaka starka känslor som kan hota stabiliteten i områden. Oftast handlar det om hur en folkgrupps egenskrivna historia vänds upp och ner, och ”rätten” till ett landområde faller för att man kanske inte var där först. I Sverige finns faktiskt lite av detta, i Tornedalen där samiska och kväniska ungdomar rykt ihop om vilken grupp som är Tornedalens urinnevånare.

För några dagar sedan läste jag något intressant, det handlar om språken rumänska och albanska. Rumänskan är ett romanskt språk, omgivet av slavisk- och ungersktalande folk. Enligt Rumäniens officiella historia härstammar rumänerna från dakerna, en folkgrupp som levde i området under antiken. Under c:a 160 års tid, från början av 100-talet till c:a 270 var Dacia en provins under Rom, tills att romarna lämnade området norr om Donau. Under denna tid skall folket ha anammat latin som sitt språk. Rumänerna har således bott i området sedan antiken. Rumänerna är ursprungsfolket i regionen.  Tilläggas skall att det finns rumänsktalande grupper på annat håll på Balkanhalvön. I Istrien, den del som tillhör dagens Kroatien, finns en liten spillra (1000 talare) av istrorumänskan, i gränstrakterna mellan Albanien, Grekland och Makedonien finns c:a 40 000 arumäner.

Albanskan är ett eget språk på den indoeuropeiska språkkartan och anses av albanerna härstamma från illyriskan. Precis som dakerna var illyrierna ett folkslag under antiken, och Illyrien motsvarar till stor del dagens Albanien. Ordet alban är bildat efter en illyrisk stam, albanoi. Problemet är att första gången albaner nämns är först efter år 1000. Vad som hänt mellan antiken och denna tid är höljt i dunkel. Att albaner härstammar från illyrier kan vara sannolikt, men det går inte att bevisa, det illyriska språket är i princip okänt, precis som dakiskan.

Det som jag läste om handlar om rumänskans ord som inte är av latinskt ursprung eller senare låneord. Det är inget stor grupp ord, ungefär 120st. Många är ord som handlar om herdar och vallning av djur. Det intressanta är att dessa ord visar mycket stor likhet med albanskan, så stor att det inte bara kan vara en slump. Vilka slutsatser kan man dra av denna språkvetenskapliga upptäckt? 

En skulle vara att rumänerna inte alls härstammar från dakerna utan har kommit från ett område söderut på Balkan, ett område som var längre tid under Rom och vars folk tog till sig latinet. Detta skulle kunna förklara de rumänska språköarna, som istrorumänskan och arumänskan. Rumänernas ursprungliga språk var kanske illyriska?

En annan slutsats kan vara att det är albanerna som kommit till området senare. En tredje skulle kunna vara både rumäner och albaner kan komma från helt annat område. En fjärde är att det är arumänerna som tagit till sig albanska ord som spridit sig till den stora rumänska gruppen norrut. Detta anses, så vitt jag förstått det, som den förklaring som man vill ha i Rumänien, men jag ser det som den minst sannolika.

Frågan om hur rumänskan är ett romanskt språk i en egen ”språkö”, är spännande. Jag anser det ganska osannolikt att just dakerna tog till sig latinet så snabbt, och dessutom behöll det. Rumänerna är säkert senare invandrare i detta område. Det är inget som minskar rumänernas rätt att finnas och styra i Rumänien, men däremot kan en sådan historisk förklaring förhindra att man med ”dakiska argument” förtrycker ungrare och tyskar i Transsylvanien, de som enligt den dakiska teorin är sentida inkräktare.

Här är ett exempel på hur språkvetenskap kan vara politisk dynamit.

Skolan i kris?

Skolan är i kris. Man har hört det förut, men nu är det åter så när Pisa-undersökningens resultat presenterats. Visserligen har det kommit allvarliga tvivel angående denna undersöknings relevans, men något visar den ändå. Experter vill tillsätta kriskommission.

Jag ser ett par-tre saker som är fel med skolan:

1.       *Huvudmannaskapet. Med kommuner eller fristående aktörer som huvudmän blir gärna skolan något man sparar på, antingen för att använda pengarna till andra saker, sänka skatter eller för vinstsyfte. Pengar behövs i skolan. Skulle staten ta över huvudmannaskapet skulle man slippa småpåvarna överallt.

2.     *  Fria skolvalet. Genom det fria skolvalet har vi segregerat samhället på ett oroväckande sätt. För skolans del betyder det att ”röstsvaga” elever samlas och riskerar att inte få den stimulans de behöver.  Detta är viktigt för att fiska upp de begåvningar som finns inom grupper som flyktingar, de med lågutbildade föräldrar osv.  Jag är inte emot ett visst skolval, men det skall inte vara helt fritt, det skall krävas särskilda skäl för att inte gå i den närmaste grundskolan.

3.      * Pedagogerna. Nu menar jag inte lärarna utan fackpedagogerna som fått ett stort inflytande över skolan och lärarutbildningen - på ämneskunskapernas bekostnad.  Jag tillhör dem som ser pedagog som ett skällsord, jag är inte pedagog- jag är lärare. Jag är ämneslärare, det innebär att jag kan mina ämnen. Det har bland vissa pedagoger sagts att bara man är lärare kan man undervisa i allt, ämneskunskaperna är mindre väsentliga. Detta är något jag väjer mig mot å det bestämdaste.

Så är min uppfattning. Sedan finns det ett fel med dagens samhälle (det finns många, men här endast ett som jag tar upp) som påverkar skolan mycket:

1.      * Det frodas i samhället en individualistisk antibildningskultur som är förödande. Bästa exemplet på detta är kanske alla dokusåpor som gör imbecilla, driftstyrda, utseendefixerade och osociala människor till någon form av ideal. Detta är kanske det svåraste problemet för skolan, vi behöver sociala och bildningsintresserade elever, det är inte bara skolan som är ansvarig för att de skall bli detta, det är allt runt omkring i än högre grad. Ett förbud mot Paradise hotel, Big Brother och liknande skulle dock vara svårt att genomföra…