Europa II: Spanien

Jag fortsätter lite om Europa. Nu vänder jag mig mot Spanien och funderar lite över carlisternas betydelse för dagens Spanien.

När man läser om Spaniens moderna historia startar det oftast med inbördeskriget på 1930-talet, någon gång med Primo de Riveras diktatur på 1920-talet. Men jag vill säga att Spaniens moderna historia börjar med carlisterna och Carlistkrigen.

Spanien var i början av 1800-talet ett föråldrat land i Europas utkant, ett som fallit stort efter sin storhet på 1500-talet. Större delen av dess kolonier hade gjort sig självständiga på 1820-talet. Katolska kyrkans makt var enormt stor. Många provinser hade långtgående självstyre.

Kungen, Ferdinand VII, hade trots tre äktenskap inte fått något barn. I det fjärde äktenskapet, med sin systerdotter, föddes 1830 en prinsessa – Isabella, och två år senare ytterligare en- Luisa. Spanien hade hittills haft den saliska lagen som successionsordning, dvs. att endast manliga led godkändes. Ferdinand VII lät vid den äldsta dotterns födelse ändra den bestämmelsen, och tillät kvinnlig tronföljd.

Detta förargade Ferdinands äldsta bror, don Carlos. Han hade uppmanats av klerikala krafter att göra uppror mot sin bror, men han hade istället tagit sin tillflykt till Portugal.

När Ferdinand VII dog 1833 och Isabella blev drottning reste don Carlos anspråk på att vara kung, Karl V. När regeringen svarade med att konfiskera hans egendomar startade han ett uppror. Det sägs att don Carlos inte önskade att bli kung, men såg det som sin av Gud givna plikt att bli det.  Brorsdottern Isabellas förmyndarregering ville skapa ett centraliserat, liberalt Spanien – något som don Carlos inte kunde tänka sig.

Det första carlistkriget 1833-1840 kom att stå mellan klerikala grupper, konservativa-reaktionära krafter och småbrukare framförallt i Baskien, Galicien och Katalonien på ena sidan och centralistiska, liberala och antiklerikala krafter på den andra. Regeringssidan fick stöd av Storbritannien och Frankrike, medan carlisterna stöddes av Sardinien. Kriget var blodigt och slutade först sedan regeringen lyckats locka över baskerna på sin sida. Don Carlos hade hela tiden avböjt alla kompromissförslag.

Don Carlos avsade sig 1845 sina anspråk till förmån för sin förstfödde son, Carlos – ”Karl VI”. 1846-1849 rasade det andra carlistkriget där denne försökte göra sina anspråk gällande.

Don Carlos dog 1855 och 1861 dog hans bägge söner Carlos och Fernando under mystiska omständigheter. De hade året före försökt igångsätta ytterligare en revolt, tillfångatagits och sedan släppts. Bägge två var barnlösa, carlisternas nye pretendent var den tredje brodern, Juan.  Juan var mer liberal än sin far och sina bröder och således ingen bra carlistpretendent. 1868 abdikerade han från sina anspråk till förmån för sin äldste son Carlos, ”Karl VII”. I samband med att Isabella II avsattes son spansk drottning 1868 och en kortvarig republik samt val av en sardinisk prins till spansk kung gjorde att det tredje carlistkriget bröt ut 1872-1876. Åter kom stödet från Katalonien, men främst från Baskien och Navarra.

 

Efter det tredje carlistkriget skedde inga väpnade revolter, men carlisterna fanns som en ständigt närvarande opposition. Efter att ”Karl VII”:s död 1909 blev hans son Jaime tronpretendent. Efter att den andra spanska republiken utropats 1931 utfärdade Jaime en uppmaning att alla spanska monarkister skulle samlas. Samma år träffade han den avsatte Alfons XIII, men kort efter mötet dog Jaime. Hans farbror Alfonso Carlos blev carlisternas siste gemensamme tronkandidat, han dog av en olyckshändelse 1936. Både Jaime och Alfonso Carlos var ogifta och barnlösa.

Under det spanska inbördeskrigets inledning hade Alfonso Carlos manat sina anhängare till att stödja nationalistsidan. Under inbördeskriget kom därför det starka carlistfästet Navarra att stå på nationalistsidan.

Carlisterna var splittrade efter Alfonso Carlos död. En del höll den avsatte Alfons XIII som sin nye kandidat, andra hittade andra kandidater. Efter Francos död fanns ett visst stöd för carlisterna, men numera är rörelsen försumbar.

Varför är då carlisterna viktiga? Jo för under carlistkrigen möter vi många av de problemställning som är speciella för Spanien och som fortfarande finns kvar. Centralmakt kontra regionerna. Klerikalism kontra antiklerikalism. Konservatism kontra liberalism. Småskaligt jordbruk kontra stordrift. Jag vill säga att förstår man inte carlisterna förstår man inte Spanien. Sedan kan man tycka vad som helst om dem.