Europa III: Ukraina

Den amerikanske antropologen Benedict Anderson utkom 1983 med boken Imagined Communities, som gav ett helt nytt sätt att se på nationernas födelse. Att nationerna var ett modernt påfund var inte Andersons idé, det hade Kedourie, Gellner och andra sagt tidigare, men perspektivet var nytt, nationen var enligt honom en förställd påhittad gemenskap (liksom all  annan gemenskap utanför den lilla byn) påfunnen av folkräkningar, administrativa gränser och inte minst den tryckta tidningen.

Andersons inflytande har blivit oerhört stort. Eric Hobsbawm fortsatte på Andersons väg- i Nations and Nationalism since 1780 (1990) hävdande han att nationen är en eliternas projekt som massorna tagit till sig. Hobsbawm menar att nationalismen är på döende sedan 1950, den nationalism som finns idag är dödsryckningar.

Kritik mot Anderson och Hobsbawm finns givetvis. Adrian Hastings bok the Construction of Nationhood (1997) hävdar han att nationerna har medeltida ursprung, det är ingen modern skapelse.  Men den mest inflytelserika kritikern är Anthony D. Smith, i vars magnum opus The Ethnic Origins of Nations (1987) och i senare böcker, för han fram tanken på att nationerna har ett ursprung i en etnisk grupp och myten om ett gemensamt ursprung. När en etnisk grupps ”isolering” bryts kan den omvandlas till att bli en nation. Det är inte bara så att eliter skapar nationerna från ingenting, det måste finnas någonting de kan bygga på från en etnisk grupp. Nationerna och nationerna är inte med nödvändighet knutna till den moderna epoken utan kan uppstå vid vilken tid i historien som helst, bara villkoren är uppfyllda.

I Ukraina har vi nyligen bevittnat våldsamma protester mellan EU-vänliga och vad de uppfattar som en ryssvänlig regering. Frågan är vad Ukraina är? Hur har Ukraina och den ukrainska nationalismen skapats?

I Kiev uppstod på 880-900-talen en statsbildning, Rus. Rus kan sägas vara ursprunget till alla östslaviska statsbildningar, Ukraina, Vitryssland och Ryssland.  Rus kom att bli kristnade från Bysans, därför kom de att bli ortodoxa. Kievriket gick under vid mongolstormen på 1200-talet och delades upp mellan mongoler, polacker och litauer. På 1400-talet gjorde sig storfurstendömet Moskva självständigt från de sista resterna av mongolväldet, från denna statsbildning har dagens Ryssland kommit.

 I slutet av 1300-talet förenades Polen och Litauen i en union. Större delen av det som är dagens Vitryssland och Ukraina hamnade i det polsk-litauiska samväldet. Under kung Sigismund III (även kung av Sverige 1592-99) skedde unionen i Brest, där de ortodoxa kyrkorna i samväldet erkände påvens överhöghet samtidigt som de fick behålla sin ortodoxa liturgi, prästäktenskap osv. I de östliga delarna av samväldet var dock motståndet stort.

År 1648 gjorde ukrainare uppror mot den polske kungen, och 1654 valde de östra delarna av Ukraina att ställa sig under den moskovitiske (ryske) tsarens överhöghet. Om det var en förening mellan Ryssland och Ukraina eller om det var en återförening är idag föremål för hätska angrepp mellan ukrainska och ryska historiker.

Ukraina hade visst självstyre, men efter att den ukrainske hetmannen Mazepa under det stora nordiska kriget ställde sig på Sveriges sida minskades denna rejält, för att helt försvinna under Katarina II:s regeringstid.

Delningen av Polen i slutet av 1700-talet gjorde att de västliga områdena av Ukraina hamnade under huset Habsburg, medan Vitryssland kom under Ryssland. De södra delarna av dagens Polen och de västliga ukrainska områdena kom att bli kungariket Galicien-Lodomerien. Karpato-Rutenien, som har en östslavisk befolkning hade sedan medeltiden tillhört Ungern (och således sedan 1526 släkten Habsburg).

I Galicien-Lodomerien fanns en västlig orientering och när nationalismen började spira i de östslaviska områdena fanns det tre alternativ; en anslutning till det tsarryska området, en förenat självständigt Ukraina samt ett autonomt Rutenien inom Österrike-Ungern. Det sistnämnda alternativet favoriserades av Wien och i folkräkningarna i Österrike-Ungern betecknades östslaverna som rutenare och deras språk som rutenska. Det är här som det ukrainska språket standardiseras, byggt på dialekter som låg närmare den västslaviska polskan.

Efter dubbelmonarkins undergång 1918 kom Galicien-Lodomerien att hamna i det återuppståndna Polen.  Det ryska Ukraina hade fått en kort självständighet innan det hamnade i Sovjetunionen. Karpato-Rutenien kom att hamna i Tjeckoslovakien. Efter andra världskriget förenades Galicien och Karpato-Rutenien med Ukraina inom Sovjetunionen, 1954 lade det helt ryska Krim till Ukraina och 1991 blev Ukraina självständigt.

Mycket av Ukrainas interna problem av idag. De västliga områdena orienterar sig fortfarande västerut. Språkligt talar många ukrainare en blandning av ukrainska och ryska, många är helt ryska. Detta är naturligt av flera orsaker, standardiseringen av språket kom sent och man ville då skilja sig från ryska och valde dialekter som låg långt från ryskan som standard. Ryskan var fram till 1991 det viktigaste språket i Ukraina. Blandäktenskap mellan ryssar och ukrainare är legio.

Ryskan är således inget främmande språk i dagens Ukraina, men framställs gärna så i västliga medier där vi präglas av föreställningen ett land, ett folk, ett språk. Situationen är mer komplex än så.

Skulle man se till Benedict Andersons idéer skulle de ukrainska nationalismen ha sin uppkomst i slutet av 1800-talet. Anthony D. Smith skulle säga att myten om ursprunget är viktigt, här kommer Kievriket, Mazepa och massvälten under Stalins tid vid makten in som viktiga symboler för skapandet av nationen, utan symboler som dessa skulle inget Ukraina finnas.