Språkvetenskap som politisk dynamit

Ibland kan språkforskning vara politisk dynamit. Vi som i Sverige ofta tänker att kunskap om utdöda språk är onödigt och ointressant (jag gör det definitivt inte) kan ha svårt att förstå hur språkvetenskapliga rön kan orsaka starka känslor som kan hota stabiliteten i områden. Oftast handlar det om hur en folkgrupps egenskrivna historia vänds upp och ner, och ”rätten” till ett landområde faller för att man kanske inte var där först. I Sverige finns faktiskt lite av detta, i Tornedalen där samiska och kväniska ungdomar rykt ihop om vilken grupp som är Tornedalens urinnevånare.

För några dagar sedan läste jag något intressant, det handlar om språken rumänska och albanska. Rumänskan är ett romanskt språk, omgivet av slavisk- och ungersktalande folk. Enligt Rumäniens officiella historia härstammar rumänerna från dakerna, en folkgrupp som levde i området under antiken. Under c:a 160 års tid, från början av 100-talet till c:a 270 var Dacia en provins under Rom, tills att romarna lämnade området norr om Donau. Under denna tid skall folket ha anammat latin som sitt språk. Rumänerna har således bott i området sedan antiken. Rumänerna är ursprungsfolket i regionen.  Tilläggas skall att det finns rumänsktalande grupper på annat håll på Balkanhalvön. I Istrien, den del som tillhör dagens Kroatien, finns en liten spillra (1000 talare) av istrorumänskan, i gränstrakterna mellan Albanien, Grekland och Makedonien finns c:a 40 000 arumäner.

Albanskan är ett eget språk på den indoeuropeiska språkkartan och anses av albanerna härstamma från illyriskan. Precis som dakerna var illyrierna ett folkslag under antiken, och Illyrien motsvarar till stor del dagens Albanien. Ordet alban är bildat efter en illyrisk stam, albanoi. Problemet är att första gången albaner nämns är först efter år 1000. Vad som hänt mellan antiken och denna tid är höljt i dunkel. Att albaner härstammar från illyrier kan vara sannolikt, men det går inte att bevisa, det illyriska språket är i princip okänt, precis som dakiskan.

Det som jag läste om handlar om rumänskans ord som inte är av latinskt ursprung eller senare låneord. Det är inget stor grupp ord, ungefär 120st. Många är ord som handlar om herdar och vallning av djur. Det intressanta är att dessa ord visar mycket stor likhet med albanskan, så stor att det inte bara kan vara en slump. Vilka slutsatser kan man dra av denna språkvetenskapliga upptäckt? 

En skulle vara att rumänerna inte alls härstammar från dakerna utan har kommit från ett område söderut på Balkan, ett område som var längre tid under Rom och vars folk tog till sig latinet. Detta skulle kunna förklara de rumänska språköarna, som istrorumänskan och arumänskan. Rumänernas ursprungliga språk var kanske illyriska?

En annan slutsats kan vara att det är albanerna som kommit till området senare. En tredje skulle kunna vara både rumäner och albaner kan komma från helt annat område. En fjärde är att det är arumänerna som tagit till sig albanska ord som spridit sig till den stora rumänska gruppen norrut. Detta anses, så vitt jag förstått det, som den förklaring som man vill ha i Rumänien, men jag ser det som den minst sannolika.

Frågan om hur rumänskan är ett romanskt språk i en egen ”språkö”, är spännande. Jag anser det ganska osannolikt att just dakerna tog till sig latinet så snabbt, och dessutom behöll det. Rumänerna är säkert senare invandrare i detta område. Det är inget som minskar rumänernas rätt att finnas och styra i Rumänien, men däremot kan en sådan historisk förklaring förhindra att man med ”dakiska argument” förtrycker ungrare och tyskar i Transsylvanien, de som enligt den dakiska teorin är sentida inkräktare.

Här är ett exempel på hur språkvetenskap kan vara politisk dynamit.