Kleptokrati II

Ja, knappt man skrivit lite om Kongo blir det rykande aktuellt. Jag lägger till lite här om kleptokratin under Mobutu.

Redan 1967 hade Mobutu försökt afrikanisera det största gruvbolaget i Kongo, men det blev ett ganska kostsamt misslyckande som mest gynnade de belgiska gruvintressena. 1971 afrikaniserades i princip alla utländska bolag i landet, förutom de amerikanska. För Mobutu var det mycket viktigt att upprätthålla goda förbindelser med USA, Mobutus Zaire sågs som ett bålverk mot kommunism i centrala Afrika, inte minst sedan såväl Kongo-Brazzaville, Tanzania, Zambia och senare Angola slagit in på en socialistiskt inriktad väg.

Företagen som afrikaniserades kom i stor utsträckning att ägas av Mobutu själv, eller hans nära medarbetare. Såväl företagen som landet vansköttes, vilket gjorde att den ekonomiska utvecklingen i landet sjönk. Mobutu såg till att statens inkomster blev hans personliga inkomster. Under Mobutus tid som president beräknas han ha roffat åt sig minst 4 miljarder US$ från statskassan till sin egen förmögenhet.

Infrastrukturen i landet vansköttes starkt och landet utanför huvudstaden var näst intill isolerat. De statsanställda fick inga löner, förut Mobutus elitsoldater. Mobutu klarade att behålla makten genom att, liksom belgarna före honom, spela ut olika folkgrupper mot varandra och korruptionen var omfattande. Mobutu såg till att ingen makthavare kunde komma i en maktposition som kunde hota hans egen makt.

Även om Väst, framför allt USA och Frankrike, gynnades av Mobutus styre så kom alltfler röster mot att man gynnade en sådan despotisk härskare. Styret i Zaire sade bestå av en kleptokrati, ett styre som enbart syftade till att roffa åt sig så mycket av statens egendomar som det var möjligt.

Mot de flesta andra länder i regionen hade Zaire dåliga relationer, det enda undantaget var Rwanda. Mobutu sågs som en de gamla kolonialmakternas bandhund som dessutom hade goda förbindelser med Israel, som var allierat med Sydafrika.

I samband med kalla krigets slut var det inte lika viktigt att ha en stark antikommunistisk regim i Zaire och omvärlden försökte få Mobutu att demokratisera landet. 1990 upphävdes förbudet mot andra partier, men Mobutu hindrade med kraft att några som helst inskränkningar i hans makt skedde. 

Kleptokrati

Lite ur en nästan färdigskriven bok om Centralafrikas moderna historia. Det handlar om en vedervärdig diktator i ett av jordens mest plågade länder; Kongo.

Kleptokratin

Redan 1967 hade Mobutu försökt afrikanisera det största gruvbolaget i Kongo, men det blev ett ganska kostsamt misslyckande som mest gynnade de belgiska gruvintressena. 1971 afrikaniserades i princip alla utländska bolag i landet, förutom de amerikanska. För Mobutu var det mycket viktigt att upprätthålla goda förbindelser med USA, Mobutus Zaire sågs som ett bålverk mot kommunism i centrala Afrika, inte minst sedan såväl Kongo-Brazzaville, Tanzania, Zambia och senare Angola slagit in på en socialistiskt inriktad väg.

Företagen som afrikaniserades kom i stor utsträckning att ägas av Mobutu själv, eller hans nära medarbetare. Såväl företagen som landet vansköttes, vilket gjorde att den ekonomiska utvecklingen i landet sjönk. Mobutu såg till att statens inkomster blev hans personliga inkomster. Under Mobutus tid som president beräknas han ha roffat åt sig minst 4 miljarder US$ från statskassan till sin egen förmögenhet.

Infrastrukturen i landet vansköttes starkt och landet utanför huvudstaden var näst intill isolerat. De statsanställda fick inga löner, förut Mobutus elitsoldater. Mobutu klarade att behålla makten genom att, liksom belgarna före honom, spela ut olika folkgrupper mot varandra och korruptionen var omfattande. Mobutu såg till att ingen makthavare kunde komma i en maktposition som kunde hota hans egen makt.

Även om Väst, framför allt USA och Frankrike, gynnades av Mobutus styre så kom alltfler röster mot att man gynnade en sådan despotisk härskare. Styret i Zaire sade bestå av en kleptokrati, ett styre som enbart syftade till att roffa åt sig så mycket av statens egendomar som det var möjligt.

Mot de flesta andra länder i regionen hade Zaire dåliga relationer, det enda undantaget var Rwanda. Mobutu sågs som en de gamla kolonialmakternas bandhund som dessutom hade goda förbindelser med Israel, som var allierat med Sydafrika.

I samband med kalla krigets slut var det inte lika viktigt att ha en stark antikommunistisk regim i Zaire och omvärlden försökte få Mobutu att demokratisera landet. 1990 upphävdes förbudet mot andra partier, men Mobutu hindrade med kraft att några som helst inskränkningar i hans makt skedde. 

Lite ur religionsboken

Här är ett stycke ur min religionsbok igen, ett avsnitt om Kristendomens ritualer:

Ritualer

Inom kristendomen finns en del ritualer, men de flesta av dem finns enbart inom ett fåtal kyrkor. En del finns inom alla dock. Här presenteras de sju sakramenten som finns inom Katolska kyrkan, men med förklaringar som jämför mellan olika kyrkor. Inom östkyrkorna pratar man inte om sakramenten utan om mysterier. Dessutom tas gudstjänsterna upp.

Dop

Dopet är centralt inom kristendomen. I Matteusevangeliet står det: Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i faderns och Sonens och den heliga Andes namn (Matt 28:19).

Dopet är en ritual med vatten som innebär att den som skall döpas antingen nedsänks i vatten eller öses med vatten.

     Inom Katolska kyrkan, lutherska, anglikanska, metodistiska och en del reformerta kyrkor är i regel barndop som är när barnen är relativt små, och man öser vatten över huvudet. I östkyrkorna brukas barndop också, med där doppas barnet i regel ner helt i vatten. Baptistiska kyrkor (och avläggare som pingströrelsen) brukar troendedop, där den som döpes har uppnått en viss ålder och själv kan ta ställning till dopet, vilket sker genom helt nedsänkande i vatten. 

     Det finns olika uppfattningar om dopet. För de reformerta och baptistiska kyrkorna är dopet en bekännelsehandling, medan det inom de andra har en frälsande effekt.

Eukaristin (nattvarden)

I de tre synoptiska evangelierna berättas om Jesus sista måltid med sina lärjungar.

Medan de åt tog han ett bröd,och efter att ha  läst tackbönen, bröt han det, gav åt sina lärjungar och sade: ”Tag och ät, detta, det är min kropp.” Och han tog en bägare, och efter att ha tackat Gud och gav han den åt dem och sade: ”Drick av den alla. Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse”. (Matt 26:26-28) Gör detta till minne av mig. (Luk 22:19)

Redan i urkyrkan vet vi att man firade gemensamma måltider med börd och vin och detta gör man i än i dag. Hur detta skall tolkas har varit en av de stora stötestenarna mellan olika kyrkor.

     Inom Östkyrkorna och Katolska kyrkan uppfattar man de bokstavligt. Vinet och brödet är Jesu kropp och blod, inte längre vin och bröd. I katolska kyrkan markeras förvandlingen genom att man ringer i en klocka. Det förvandlade är sedan efter detta verkligen Jesu kropp och blod, och skall behandlas utifrån detta. Eukaristin innebär frälsning. I en katolsk kyrka finns ett skåp, arken, där man förvarar det förvandlade brödet och vinet, utanför hänger en lampa som lyser och markerar Guds närvaro. Den är endast släckt under långfredagen och påskaftonen.

     Martin Luther hade delvis en annan uppfattning. För honom, och de lutherska kyrkorna, är det så att det att brödet och vinet blir Jesu sanna kropp och blod genom läsandet av Bibelns ord, men det upphör inte att vara bröd och vin.

     Den schweiziske reformatorn Zwingli ansåg att nattvarden var en ren bekännelsehandling som i sig inte medförde någon frälsning. Jean Calvin som fortsatte Zwinglis tankar hade dock en kompromiss, vinet och brödet är bara vin och bröd, men genom Bibelns ord om instiftandet av nattvarden kommer man ikontakt med Kristi andliga kropp, vilket ger frälsning. Zwinglis och Calvins tankar har olika olika hög grad påverkat de flesta andra kyrkor än de ovan nämnda.

Boten

Att alla människor gör och tänker fel ibland anses allmänt inom kristendomen. Även Jesus trognaste lärjunge Petrus förnekade Jesus vid tre tillfällen för att ta ett exempel. Formerna för att göra bot varierar i hög grad mellan kyrkorna. Inom Katolska kyrkan och östkyrkorna består boten av bikt, ånger och avlösning. Bikten innebär att man bekänner sina synder inför en präst, ånger innebär att man skall ångra sig i sitt hjärta och att det inte bara skall vara en läpparnas bekännelse. Avlösning innebär att prästen förlåter den biktande och säger åt den att göra vissa heliga handlingar för att man skall bli botad från de synder man bekänt. Det är vanligast att be ett antal böner. Inom Katolska kyrkan så finns särskilda biktbås där man kan bekänna sina synder anonymt för prästen.

     Boten var mycket viktig för Martin Luther, men den har ändå kommit i skymundan i de protestantiska kyrkorna. Det Luther reagerade på i den Katolska kyrkans botlära var framför allt avlösningen. Prästen skulle inte förlägga den botande någon handling, det är att lyssna och att Guds namn förlåta.

Konfirmationen

Som en bekräftelse på dopet finns konfirmationen. Inom östkyrkorna sker den omedelbart efter dopet, medan i andra kyrkor som praktiserar barndop så sker den när barnet uppnått en viss ålder, mellan 8-15 år är regel. Inom östkyrkorna innebär konfirmationen att man smörjer den döpte med helig olja och innebär att man kan deltaga i eukaristin.

Inom katolska kyrkan, anglikanska kyrkan samt inom lutherska kyrkor innebär konfirmationen att man lär sig om kristen tro. Själva konfirmationen är en bekräftelse på dopet och sker, inom Katolska och Anglikanska kyrkan av en biskop. Inom de lutherska kyrkorna behövs ingen biskop. Konfirmationen är det som är start för nattvardsgång, men detta har t.ex. inom Svenska kyrkan försvunnit.

     I vissa kyrkor med troendedop har även börjat införa konfirmation som en ytterligare bekräftelse på dopet.

Äktenskapet

Äktenskapet räknas som en helig handling inom östkyrkorna och Katolska kyrkan. Ritualen kan variera mellan olika kulturer. Eftersom det är ett sakrament är det oupplösligt enligt Katolska kyrkan. Separation kan accepteras (och skilsmässa i juridisk mening i nödfall), men det är inte tillåtet att ingå nytt äktenskap medan den man blivit vigd med lever. I ortdoxa kyrkor accepteras skilsmässa, men det finns ett förbud mot mer än tre äktenskap under sin livstid. 

Vigningen

Vigning, eller ordination, till präst och diakon räknas som en helig handling inom Katolska kyrkan och östkyrkorna. Präster ordineras av en biskop genom handpåläggning. Inom dessa kyrkor poängteras den apostoliska successionen, men en kedja av handpåläggningar sedan apostlarnas tid.

Även inom anglikanska, lutherska och en del andra kyrkor finns även där prästvigning som går till på ungefär samma sätt, men det räknas inte där som en helig handling som på samma sätt inom dem Katolska kyrkan och östkyrkorna.

De sjukas smörjelse

Vid allvarliga sjukdomar så kan man få de sjukas smörjelse i hopp om att kunna tillfriskna. Inom ortodoxa kyrkor sker detta med sju närvarande präster, inom katolska kyrkan räcker det med en präst för detta. Den sjuke besmörjes med helig olja i detta sakrament. Det är viktigt att påpeka att det inte heter sista smörjelsen som det ofta benämns. Det är ihop om tillfrisknande som det ges, inte som en förberedelse inför döden. Det sista sakrament som man bör ta som förberedelse inför döden är snarare eukaristin. Detta sakrament saknas helt i de protestantiska kyrkorna.

Gudstjänster

Gudstjänstformerna kan variera mycket inom kristendomen. Inom östkyrkorna följer gudstjänsten samma mönster enligt en bestämd liturgi, där mysteriet med Gud blev människa och eukaristin är i centrum.

     Katolska kyrkans gudstjänster kan utformas på delvis olika sätt, men även här är eukaristin i centrum. Predikan förekommer, och gudstjänsterna utformas delvis på olika sätt beroende på var i kyrkoåret de finns.

    För de protestantiska kyrkorna är eukaristin inte i centrum som på samma sätt som i andra kyrkor. Här är det istället predikan som är det centrala. I anglikanska kyrkan påminner liturgin mycket om den katolska, för lutherska kyrkor är det lite mer skillnad, och en än större skillnad sedan mot reformerta. 

     Framförallt i och med pingströrelsens framväxt har friare gudstjänstformer utarbetats, där ingen liturgi är bestämd. 

Kungariket Bayern idag

Släkten Wittelsbach har styrt i Bayern sedan 1180. Under 1200-talet kom släkten även att styra Pfalz, släkten grenade upp sig i dels en bayersk och dels en pfalzisk gren, där den pfalziska kom att inneha kurfurstevärdighet, men kom även att dela upp sig i mängder med grenar. I samband med 30-åriga kriget kom även den bayerska grenen att inneha kurvärdighet.

Kungariket Bayern

Allt eftersom kom de olika grenarna att dö ut, 1777 dog även den bayerska grenen ut och de bägge kurfurstevärdigheterna samlades hos Karl Theodor av Pfalz-Sulsbach. Men även Karl-Theodor dog utan barn och hans gren dog ut. Ny dubbel kurfurste blev Maximilian Josef av Pfalz-Zweibrücken-Birkenfeld, som 1806 antog titeln kung av Bayern och blev kung Maximilian I.

Bayern var under 1800-talet den tredje största tyska staten, och hade en inte oväsentligt roll i maktspelet mellan Preussen och Österrike.

 Den mest kände kungen är Ludwig II (1864-1886) som gynnade Richard Wagner och byggde luftslott i verkligheten. När han först förklarats sinnesjuk och sedan dött under oklara förhållanden blev hans klart sinnessjuke bror Otto kung. Efter som Otto inte var kapabel att styra var det farbrodern Luitpold som skötte detta fram till sin död 1912, då han avlöstes av sin son Ludwig. Otto blev avsatt 1913 och Ludwig kunde bli kung Ludwig III. Hans regering blev inte lång, två dagar innan kejsar Wilhelms flykt till Nederländerna tvingades Ludwig III att fly München. 12 november undertecknade han ett dokument som sågs som hans abdikation, även om det formellt sett inte var det. De följande åren levde han dels i Bayern, men även i Ungern, Schweiz och Liechtenstein. Han dog i oktober 1921 på sitt slott Nádasdy i Ungern. Han begravdes med en statsbegravning i München samma år.

Kronprins Rupprecht

I Ludwig III:s äktenskap med Maria Theresia av Habsburg-Este föddes 13 barn. Den äldste var kronprins Rupprecht, som var en av de mest framstående tyska generalerna under första världskriget. Rupprecht var den förste tyske befälhavaren som insåg det omöjliga i att vinna kriget och förordade tidigt förhandlingar.

I samband med krigsslutet avsade sig aldrig Rupprecht sina tronanspråk. Efter en kort tid i exil återvände han 1919 till Bayern. När hans far dog tog han över sin fars ställning som pretendent och huvudman för huset Wittelsbach. Han erkände aldrig Weimarrepubliken och arbetade för en återgång till monarkin, men lämnade en del av släkten Wittelsbachs tillgångar till den bayerska staten, däribland Ludwig II:s slott. Kronprinsens första hustru Marie-Gabrielle, dotter till hertigen i Bayern Karl Theodor, hade avlidit 1912. Av deras fem barn blev endast andre sonen Albrecht vuxen. 1921 gifte Rupprecht om sig med den luxemburgska prinsessan Antonia. I detta äktenskap föddes sex barn.

Kronprinsen kom att spela en viktig politisk roll i Weimarrepublikens Bayern. 1932 fanns det planer på att göra honom till Statskommissarie i Bayern med diktatoriska befogenheter, något som stöddes av många partier, däribland socialdemokraterna. Hitler maktövertagande 1933 satte stopp för dessa planer. Rupprecht var tidigt en motståndare till nazismen och blev inte lockad av Ernst Röhms försök att vinna över de gamla furstesläkterna för nazismen.

I början av andra världskriget kom nazisterna att konfiskera många egendomar som ägdes av det bayerska kungahuset, vilket gjorde att kronprins Rupprecht med familj flydde till Italien där de fick asyl hos kung Viktor Emanuel. Rupprecht verkade fortförande för ett återinförande av monarkin i Bayern, han hade olika scenarion där ett var att Bayern och Österrike formade en sydtysk stat, en annan var att släkten Wittelsbach skulle överta kejsarvärdigheten i ett postnazistiskt Tyskland. 1943 lät han uttala offentligt att han önskade att Tyskland skulle förlora kriget.

1944 befann sig hans familj i Ungern. I samband med den tyska ockupationen av Ungern i oktober fängslades Rupprechts maka och barn och fördes till koncentrationslägret Sachsenhausen, från vilket de flyttades i april 1945 då de hamnade i Dachau. Där befriades de av amerikanska trupper. Kronprinsessan Antonia hämtade sig aldrig från fångenskapen och vägrade att bo i Tyskland efter kriget. Hon dog 1954 i Schweiz.

Kronprins Rupprecht själv hade klarat sig undan fängslandet. Han fortsatte att propagera för återinförandet av monarkin men de amerikanska ockupationsmyndigheterna stödde inte honom i detta. Man beräknar dock att minst 60-70 % av den bayerska befolkningen då var för en restauration av monarkin. Även bland de folkvalda i Freistaat Bayern fanns det stort stöd för monarkin, 1954 deklarerade 70 av 170 ledamöter i det bayerska delstatsparlamentet att de var monarkister. Kronprinsen dog 1955 och fick en statsbegravning.

Hertigar av Bayern

Rupprechts äldste överlevande son Albrecht var nu pretendent till Bayern och chef för huset Wittelsbach. Han antog titeln hertig av Bayern som pretendent. Albrecht var känd för sitt intresse för botanik och natur, han var även en passionerad jägare. Han dog 1996, 91 år gammal.

Albrecht hade i sitt äktenskap med Maria von Trakostjan fyra barn, två döttar och två söner. Det var först 1949 som äktenskapet erkändes som ickemorganatiskt. Den äldste sonen Franz (född 1933) blev 1996 överhuvud för släkten Wittelsbach och hertig av Bayern. Han studerade företagsamhet och har varit en stor konstsamlare, flera konstverk från hans samlingar är idag utlånade till olika bayerska konstmuseum.

Arvingar

Franz är ogift och hans arvinge är hans yngre bror Max Emanuel (född 1937), hertig i Bayern. Titeln hertig i Bayern är en titel som funnits i en sidogren inom huset Wittelsbach sedan 1799 (ej att förväxla med titeln hertig av Bayern). Då den siste av denna sidogren, Ludwig Wilhelm, dog 1968 utan arvingar lät han adoptera Max Emanuel som sin efterträdare.

Max Emanuel är liksom sin bror Franz engagerad i driften av familjen Wittelbachs egendomar, vilket är flera slott, stora jordegendomar och stora andelar av den bayerska industrin. Han är sedan 1967 gift med den svenska grevinnan Christina Douglas, tillsammans har de fem döttrar, Sophie (1967) gift med arvprins Alois av Liechtenstein, Marie (1969) gift med hertig Wilhelm av Würtemberg, Helene (1972), Elisabet (1973)  gift med Daniel Terberger och slutligen Maria (1975) gift med Klaus Runow. Eftersom Bayern har den saliska lagen som tronföljd kan inte döttrarna ärva, istället är det en syssling och kusin, prins Luitpold, som sedan 2008 är näst i tronföljdsordningen. 

Luitpold är son till prins Ludwig av Bayern och prinsessan Irmingard av Bayern (en dotter till kronprins Rupprecht). Han är född 1951. I samband med sitt äktenskap 1979 med Beatrix Wiegand förklarades detta äktenskap morganatiskt, men 1999 blev det förklarat som giltigt ur dynastiskt synvinkel. I äktenskapet finns fem barn, Auguste (1979), Alice (1981), Ludwig (1982), Heinrich (1986) och Karl (1987). Prins Luitpold är VD för bryggeriet König Ludwig GmbH & Co. Schlossbrauerei Kaltenberg. Han är även initiativtagare och drivande kraft bakom de årliga tornerspelen vid slottet Kaltenberg.  Hans äldste son, prins Ludwig, studerar ekonomi, historia och juridik vid Ludwig Maximilianuniversitetet i München.

Ur "En himla fin religionsbok"

Här är ett stycke ur min egenhändigt skrivna religionsbok "En himla fin religionsbok". Kapitelnamn: Judendom. Underrubrik: Högtider under året. Judiska högtider är underbara, de ger en så bra balans i livet.

Högtider under året

Den judiska kalendern bygger både på månåret och på solåret. Man har tolv månader som bygger på månvarven. Då detta år är kortare än solåret och för att de judiska högtiderna är årstidsbundna sätter man in skottmånader så att månaderna stämmer med årstiden. Därför är det omöjligt att generellt översätta en dag i den judiska kalendern med en i den profana.

Alla judiska högtider börjar vid solnedgången och slutar vid solnedgången.

Sabbat

Sabbaten, shabbat, är en vilodag, som firas veckans sista dag, den börjar på fredagskvällen och håller på tills lördagskvällen. Denna dag är arbete förbjudet, med undantag för yrken där det måste finnas folk som arbetar hela tiden, som inom sjukvården. Man skall också låta bli att förflytta sig långa streckor och då man måste skall man helst ta sig fram till fots eller till sjöss.

     Sabbaten är en festdag för familjen. Då man skall umgås, äta gott och diskutera mycket. Man anser inom judendomen att det är viktigt att även barnen får vara med i diskussionerna. Kvinnorna har en viktig roll i hemmets sabbatsfirande, inte minst genom att det är kvinnorna som skall välsigna sabbatsljusen.

     Sabbaten firas också i synagogan, med veckan huvudgudstjänst då veckans avsnitt ur Torah läses ur synagogans torahrullar. Det kan också förekomma predikan av en rabbin.

     En del moderna judar ser sabbaten som en plikt när mycket är förbjudet, men så ser inte man på det traditionellt, där är det en fest med befrielse från vardagen.

Nyåret, Rosh Ha-shana

Det judiska nyåret firas i september-oktober och varar i två dagar. Enligt tradition blåser man i shofar, som är horn av en vädur. Rosh ha-shana är en dag för eftertanke och inleder den botgöringtid som pågår till försoningsdagen. Men det är också en tid för hopp inför det nya året. Man äter för första gången de nyskördade frukterna.

Försoningsdagen, Yom Kippur

10 dagar efter rosh ha-shana äger försoningsdagen Yom Kippur rum. Det är året heligaste dag, den enda dag som översteprästen under templets tid gick in i det allra heligaste och uttalade Guds namn högt.

Yom Kippur är en fastedag, då man från solnedgång till solnedgång inte skall äta eller dricka något. Detta gäller såväl vuxna män som kvinnor, med undantag för de fall då det kan skada hälsan. Många som aldrig går i synagogan annars gör det denna dag.

Lövhyddohögtiden, sukkot

Fem dagar efter försoningsdagen börjar sukkot- lövhyddohögtiden. Man bygger en ”hydda” under bar himmel med löv. I denna hydda äter man alla måltider under en veckas tid, männen bör också sova i den, men det är inget tvång. Sukkot firas dels som en skördefest, dels firar man Torah, det är nu man läser slutet på femte mosebok och början av första. Sukkot var en av de tre vallfärdshögtiderna under templets tid.

Invigningsfesten, chanukka

Till minne av att men renade templet efter mackabéernas lyckade uppror firas tempelinvigningfesten chanukka i november-december. Då det sägs att man skulle tända menorah, den sjuarmade ljusstaken i templet, som alltid skulle vara brinnande, fanns endast olja för en enda dag, men genom ett mirakel räckte detta i åtta dagar tills man skaffat ny olja.

Man har i hemmet och synagogan en åttaarmad ljusstake som man tänder ett ljus varje dag under åtta dagars tid för att minnas detta. Man firar hela veckan med fester och bjudningar. I kristna länder har chanukka ofta blivit en slags judisk jul, där man ger varandra presenter och skickar chanukkakort till varandra.

Purim

I februari-mars firas purim till minne av att judarna räddades undan en förföljselse i perserriket av den judiska drottningen Ester, vilket det står om i Esters bok. Högtiden är dels en barnens högtid när de klär ut sig och när man läser ur Esters bok så skall man alltid försöka skrika när ”skurken” Hamans namn nämns. Dels ser man purim som en fest som är motsatsen till Yom Kippur, högtiderna ligger med ett halvårs mellanrum. Det är en plikt för religiösa judar att dricka så mycket alkohol att de inte kan skilja på orden ”välsignad vare Mordekaj” och ”Förbannad vare Haman”.

Pesach

Näst efter Yom Kippur är Pesach den viktigaste högtiden inom judendomen. Den äger rum i mars-april och firas till minne av uttåget ur Egypten. Den varar i sju-åtta dagar (beroende på vilken riktning man tillhör och om man befinner sig i landet Israel eller inte). Under templets tid var detta en vallfärdshögtid där man offrade ett lamm. Sedan templets tid förekommer dock inga offer inom judendomen.

      Pesach är det osyrade brödets högtid, till minne av att man åt ojäst bröd under brådskan vid uttåget. Man rensar därför hemmet på jästa varor, det får inte finnas hemma. När det gäller vin är vissa druvor förbjudna.

     Festveckan inleds med en traditionell festmåltid, sedermåltiden, där vissa ingredienser är obligatoriska; ett kokt ägg som symboliserar offret i templet och sorgen över att det inte finns ett tempel, ett bränt ben som minner om offret av lammet, salt vatten som minner om tårarna i Egypten, gröna örter (ofta persilja) som minner om vägen genom Sävhavet, bittra örter som påminner om lidandet i Egypten och en fruktblandning som symboliserar murbruket de använde som slavar i Egypten. Man skall under måltiden också dricka minst tre glas vin.

Man läser under måltiden ur Aggada, en berättelse om uttåget. Det yngsta barnet har som uppgift att fråga varför denna natten inte är som andra nätter. Detta leder till diskussioner kring uttåget som ofta varar långt in på småtimmarna.

Shavout

Den tredje vallfärdshögtiden är shavout som är 50 dagar efter Pesach. Den är en skördefest, men firas även för att minnas Guds uppenbarelse för Moses.

Tisha b´Av

Den nionde dagen i månaden av (juli-augusti) minns man de bägge templens förstörelse som skall ha skett denna dag. Många andra ting skall ha skett denna sorgedag, fördrivningen från Spanien 1492, krossandet av Warszawas ghetto 1944. Ortodoxa brukar ha denna dag som en fastedag. 

Utdrag ur "På Gränsen"

Här kommer ett utdrag från inledningen av min historiska roman "På Gränsen". 

Vinden var ganska svag denna dag, den sjuttonde juli året 1649 efter Frälsarens födelse. Mycket folk hade samlats vid tinget i Vare, tingsplatsen i det nyupprättade Virestads friherrskap som av drottning Kerstin givits åt greven och fältherren Lennart Torstensson. Det var tydligt att greven ville ha ut något av sitt friherrskap så ovanligt många personer hade ställts inför rätta. Det ingick i hans rättigheter för friherrskapet, han skulle få alla böter som annars skulle tillfalla kronan. Just denna dag var det varmt, solen sken från en blå himmel på vilken det syntes bara några enstaka moln, den grunda Virestadsnäsasjön, som man skymtade en bit bort, låg nästan helt stilla nedanför tingsplatsen. Men stilla det var det inte vid tinget. Det verkade vara som om hela friherrskapet som hade kommit dit. Efter alla krig var det något fler kvinnor än män, men många män också. Virestads och Stenbrohults socknar, som utgjorde friherrskapet, hade talrikt med små gårdar. De flesta som var vid tinget hade, precis som vid kyrkobesöken, tagit på sig sina finaste kläder som alla liknade varandra även om inga var exakt likadana. Kvinnornas korta kjol, som var blå, satt ihop med det röda livstycket och de hade en röd list hängande runt magen. Eftersom kjolen slutade redan vid vaden syntes deras röda strumpor tydligt. En vit skjorta och en stickad krage gjorde att där kvinnorna höll till var det ett hav och rött, blått och vitt. En del av kvinnorna hade en blå kappa, men i värmen hade de flesta tagit av den. Männen hade gula byxor och en randig eller röd väst över skjortan, en del hade en blå jacka på sig. De fattigare, inte minst de från de trakterna av friherrskapet som låg närmast gränsen, hade sina vanliga kläder, inte alls lika färgglada som de rikare. De flesta av kvinnorna därifrån hade livkjolar av ofärgat ylle och en särk av linne, männen hade på samma sätt byxor av ylle. De flesta männen bar hatt, de gifta kvinnorna hade en vit klut som de bundit ihop i nacken, de ogifta nöjde sig med band kring det uppflätade håret. Här och var såg man en man som försökt härma de rika männens vanor och rakat kinderna och halsen så att man fått hakskägget, men de flesta vuxna män hade helskägg.

En del lyssnade till tingsförhandlingarna, medan andra passade på att umgås lite otvunget med folk. Barnen lekte och man såg man ungdomar som vänslades med varandra. Men alla var på spänn, snart kom det alla väntade på.