Upprorens frånvaro

När man hör nyheter från världen är det ofta uppror och liknande som finns med, t.ex. nu från Syrien. Sedan läser man historia och det är mycket uppror och revolutioner. Men det finns ett undantag. Under svenskt 1600-tal förekom inget väpnat uppror, inga bonderevolter, inga inbördeskrig. Det är inte så att det inte fanns anledning till det, det fanns det verkligen. Höga skatter, 10 000-tals unga pojkar sändes ut i krig, det var hårda straff för saker som inte ses som ett brott idag, det var gott om uppror runt om i Europa.

Varför blev det inga uppror i Sverige på 1600-talet? Frågan anser jag vara av mycket stor vikt även ur ett internationellt perspektiv. Av allt jag läst om 1600-talet (det är en hel del) finner jag följande faktorer som viktiga:

1.       Gemensam ideologi för alla, i form av den evangelisk-lutherska kyrkan.

2.       Ståndscirkulation. De som hade begåvning kunde göra karriär inom kyrkan, militären eller förvaltningen.

3.       Man klev aldrig från myndigheternas sida över gränsen för hur mycket man kunde få ut av befolkningen.

4.       Rättvisan gällde för alla.

Jag tror den sista punkten är allra viktigast, men alla punkterna är viktiga. Även om straffen var hårda och kunde utkrävas för småsaker (enligt dagens sätt att se) visste alla att lagarna fanns för  alla, även adelsmän kunde bli dömda. Det var inga godtyckliga domar och bygdens folk fanns med i domstolarna. Häradsdomarna dömde ofta enligt lagens bokstav, medan sedan hovrätterna oftast lindrade brotten. Ta t.ex. enkelt hor (ett otrohetsfall där ena parten var ogift och den andra gift). Lagen sade att det var dödstraff för detta brott och häradsrätterna dömde det horande paret till döden. Alla dödsdomar behövde bekräftas av hovrätterna och då mildrades det till böter eller spöslitning istället. Få personer avrättades pga. enkelt hor i Sverige. Häradsrätterna var bygdens folk, det är också viktigt att betänka.

Sedan kan vi se den andra punkten där vi har Axel Oxenstiernas ord om hur man skulle behandla folket. ”Att böja, inte bräcka”. Det avslutar dagens betraktelse.

En 10-årings frustation

Jag minns mycket väl när mitt intresse för historia föddes. Det var när jag gick i tredje klass på lågstadiet. Satte mig och tittade på TV och fastnade vid ett program om Stockholms blodbad. Fick veta en hel del om släkten Sture, Kristian II och Gustav Vasa. 

Det som ganska typiskt för mig då och nu är att om jag fastnar för något – jag vill veta allt. Jag började med vad som stod i Bra Böckers Lexikon och fick mina föräldrar att leta reda på deras gamla skolböcker i historia. Snart kunde jag innehållet i dessa. 

Jag började läsa lexikon för skoj skull, två saker älskade jag, släktträd och historiska kartor. En karta kom snart att göra mig extra intresserad, en över Tyskland 1648. Vad jag fann det spännande att se en mängd småstater, olika dynastier i olika grenar spridda i olika antal enklaver. Jag blev frustrerad när jag insåg att lexikonet, som jag älskade, inte innehöll alla fakta som jag ville åt. Varför fanns inte uppslagsord som Pfalz-Simmern t.ex?

När jag började högstadiet fanns det äldre uppslagsböcker där, det stillade en del frågor, men nya kom. Jag insåg att även dessa var ofullkomliga. Det dröjde ytterligare 15 år innan jag fann en del svar, när det gäller olika furstesläkter i Europa har man det fina flerbandsverket ”Europäische Stammtafeln”.

Idag finns allt man kan tänka sig på nätet. Lyckliga de 10-åringar idag som börjar undra efter hur släktträdet för släkten Wittelsbach-Pfalz-Simmern såg ut, och hur landets geografi såg ut. Allt går att finna!

Tvåspråkighet II

Det här med att familjen har två språk kan ha sina sidor. Eftersom mina kunskaper i ungerska är ytterst begränsade är det ju svenskan som dominerar. Men vissa ungerska ord använder vi (av olika anledningar) istället för de svenska. Ordet för (fisk-)mås är ett sådant, vi använder sirály (uttal ungefär: shiraj). Sedan är det några matord, givetvis på rätter som inte har svenska namn men även på vissa andra ord som torma (pepparrot) och en sak som t.o.m. är viktigare än paprika i det ungerska köket (eller ungefär lika viktigt som lingonsylt i Sverige är kanske en bättre jämförelse) nämligen tejföl(gräddfil).  Det är intressant vilka ord som för oss blir språköverskridande. Sedan när man förgäves letar efter tejföl i mejerihyllan när man handlar och måste tänka efter vad det heter på sitt modersmål, det är en annan sak.

Kleptokrati III

Fortsätter med lite kongolesisk historia:

Mobutus fall

Det var efterdyningarna till folkmordet i Rwanda som blev början till Mobutus fall. När tutsigerillan FPR besegrat den rwandiska armén sommaren 1994 flydde över 1 miljon hutuflyktingar över gränsen till Zaire, bland dessa fanns resterna av den rwandiska armén och hutumilisen Interahamwe som låg bakom folkmordet. Deras hat mot tutsierna i Rwanda kom att utvecklas till att förföljde tutsiminoriteten banyamulenge i östra Zaire, med visst stöd från Mobutu. I oktober 1996 förklarades det att banyamulenge inte hade rätt att vistas i landet. Detta ledde till att Uganda och Rwanda invaderade Zaire tillsammans med den gamla gerillaledaren Laurent-Désiré Kabila 1996 i en allians kallad l'Alliance des Forces Démocratiques pour la Libération du Congo-Zaïre (AFDL). Även Angola kom att hjälpa till i kampen mot Mobutu, som stött UNITA-gerillan i Angola.

Samtidigt hamnade Mobutu på sjukhus utomlands. Eftersom allt var eftersatt i Zaire så kom AFDL snabbt att avancera mot Kinshasa. I spåren av detta kom majoriteten av hutuflyktingarna från Rwanda att återvända till hemlandet, medan Interahamwe fortsatte att kämpa mot AFDL. Medlingsförsök gjordes av bland annat Sydafrika, men det blev allt tydligare att Mobutus dagar var räknade. 17 april 1997 tågade Kabila in i Kinshasa och utropade sig till president. Han förklarade att landet åter igen skulle heta Demokratiska republiken Kongo och utlovade fria val.

Mobutu tog sin tillflykt till Marocko, där han avled ett månader senare. På begäran från Kongos nya regering så hade en del av hans tillgångar utomlands spärrats, men resultatet av kleptokratin var förödande. 

Kleptokrati II

Ja, knappt man skrivit lite om Kongo blir det rykande aktuellt. Jag lägger till lite här om kleptokratin under Mobutu.

Redan 1967 hade Mobutu försökt afrikanisera det största gruvbolaget i Kongo, men det blev ett ganska kostsamt misslyckande som mest gynnade de belgiska gruvintressena. 1971 afrikaniserades i princip alla utländska bolag i landet, förutom de amerikanska. För Mobutu var det mycket viktigt att upprätthålla goda förbindelser med USA, Mobutus Zaire sågs som ett bålverk mot kommunism i centrala Afrika, inte minst sedan såväl Kongo-Brazzaville, Tanzania, Zambia och senare Angola slagit in på en socialistiskt inriktad väg.

Företagen som afrikaniserades kom i stor utsträckning att ägas av Mobutu själv, eller hans nära medarbetare. Såväl företagen som landet vansköttes, vilket gjorde att den ekonomiska utvecklingen i landet sjönk. Mobutu såg till att statens inkomster blev hans personliga inkomster. Under Mobutus tid som president beräknas han ha roffat åt sig minst 4 miljarder US$ från statskassan till sin egen förmögenhet.

Infrastrukturen i landet vansköttes starkt och landet utanför huvudstaden var näst intill isolerat. De statsanställda fick inga löner, förut Mobutus elitsoldater. Mobutu klarade att behålla makten genom att, liksom belgarna före honom, spela ut olika folkgrupper mot varandra och korruptionen var omfattande. Mobutu såg till att ingen makthavare kunde komma i en maktposition som kunde hota hans egen makt.

Även om Väst, framför allt USA och Frankrike, gynnades av Mobutus styre så kom alltfler röster mot att man gynnade en sådan despotisk härskare. Styret i Zaire sade bestå av en kleptokrati, ett styre som enbart syftade till att roffa åt sig så mycket av statens egendomar som det var möjligt.

Mot de flesta andra länder i regionen hade Zaire dåliga relationer, det enda undantaget var Rwanda. Mobutu sågs som en de gamla kolonialmakternas bandhund som dessutom hade goda förbindelser med Israel, som var allierat med Sydafrika.

I samband med kalla krigets slut var det inte lika viktigt att ha en stark antikommunistisk regim i Zaire och omvärlden försökte få Mobutu att demokratisera landet. 1990 upphävdes förbudet mot andra partier, men Mobutu hindrade med kraft att några som helst inskränkningar i hans makt skedde. 

Kleptokrati

Lite ur en nästan färdigskriven bok om Centralafrikas moderna historia. Det handlar om en vedervärdig diktator i ett av jordens mest plågade länder; Kongo.

Kleptokratin

Redan 1967 hade Mobutu försökt afrikanisera det största gruvbolaget i Kongo, men det blev ett ganska kostsamt misslyckande som mest gynnade de belgiska gruvintressena. 1971 afrikaniserades i princip alla utländska bolag i landet, förutom de amerikanska. För Mobutu var det mycket viktigt att upprätthålla goda förbindelser med USA, Mobutus Zaire sågs som ett bålverk mot kommunism i centrala Afrika, inte minst sedan såväl Kongo-Brazzaville, Tanzania, Zambia och senare Angola slagit in på en socialistiskt inriktad väg.

Företagen som afrikaniserades kom i stor utsträckning att ägas av Mobutu själv, eller hans nära medarbetare. Såväl företagen som landet vansköttes, vilket gjorde att den ekonomiska utvecklingen i landet sjönk. Mobutu såg till att statens inkomster blev hans personliga inkomster. Under Mobutus tid som president beräknas han ha roffat åt sig minst 4 miljarder US$ från statskassan till sin egen förmögenhet.

Infrastrukturen i landet vansköttes starkt och landet utanför huvudstaden var näst intill isolerat. De statsanställda fick inga löner, förut Mobutus elitsoldater. Mobutu klarade att behålla makten genom att, liksom belgarna före honom, spela ut olika folkgrupper mot varandra och korruptionen var omfattande. Mobutu såg till att ingen makthavare kunde komma i en maktposition som kunde hota hans egen makt.

Även om Väst, framför allt USA och Frankrike, gynnades av Mobutus styre så kom alltfler röster mot att man gynnade en sådan despotisk härskare. Styret i Zaire sade bestå av en kleptokrati, ett styre som enbart syftade till att roffa åt sig så mycket av statens egendomar som det var möjligt.

Mot de flesta andra länder i regionen hade Zaire dåliga relationer, det enda undantaget var Rwanda. Mobutu sågs som en de gamla kolonialmakternas bandhund som dessutom hade goda förbindelser med Israel, som var allierat med Sydafrika.

I samband med kalla krigets slut var det inte lika viktigt att ha en stark antikommunistisk regim i Zaire och omvärlden försökte få Mobutu att demokratisera landet. 1990 upphävdes förbudet mot andra partier, men Mobutu hindrade med kraft att några som helst inskränkningar i hans makt skedde. 

Folkmordet i Rwanda och jag

Sommaren 2005 var jag på en studieresa till Tanzania med ett antal andra lärare för att studera religion i Afrika. Det var en underbar resa, med många intressanta besök. Det var besök i en massajby (inte turistmassajer utan i en by där endast inbjudna mzungu (vitingar) kom). Det var skolbesök, besök i kyrkor, barnhem och blindskolor m.m. Till detta ett par timmar vid Arushatribunalen. Sedan ett par nationalparker (Tarangire och Lake Manyara) och en dags vandring på Kilimanjaro. En dag på Zanzibar får man inte heller glömma. Det var två fullmatade veckor med mängder med intryck. 

Ett stort intryck var besöket vid Arushatribunalen. Jag har varit i en rättegångssal under pågående rättegång två gånger under mitt liv, första gången när jag gick på gymnasiet, då handlade rättegången om rattfylla på Ulriksbergspromenaden i Växjö andra gången var det då folkmord i Rwanda. Den här dagen var det förhör av ett försvarsvittne, den åtalade var en kapten i rwandiska armén och vittnet var en av hans soldater. Jag kan fortfarande tydligt måla fram miljön framför mig, på åskådarplatserna bakom skottsäkert (?) glas, tolkningssnäckan i örat (jag valde engelska, min franska är dålig och kunskaperna i kinyarwanda än värre), den mycket drivna engelskspråkiga åklagaren, de tre domarna (från Norge, Fiji och Ryssland), den franskspråkiga försvarsadvokaten och skynket som dolde vittnet från åskådarna. 

Men mest av allt minns jag känslan av att vara med i historien. Jag vet att jag efteråt beskrev känslan som att jag har undervisat mycket om historia, men nu är jag i historien. Det är ju inte var dag man är på en rättegång som handlar om dödandet av ofattbart många människor. I min favorit bland tv-serier, CSI, yttrades när de gripit en av förövarna från Rwanda ett citat (som jag fritt ur minnet återger) ”Nu har vi gripit en som mördat fler personer än alla andra vi gripit tillsammans). Alla som sett CSI förstår vad det handlar om.

När jag kom hem från Tanzania började jag läsa på mer om folkmordet. Som många andra noterade jag detta summariskt när det pågick. Det var något långt borta, folk man inte kände som såg annorlunda ut. När man började läsa på skämdes man för dessa tankar.

I samband med detta kom jag att se filmen ”Hotel Rwanda”, och som många andra blev jag gripen av vad som hänt. Sedan finns det ju två andra spelfilmer om detta folkmord, ”Sometimes in April” och ”Shooting dogs”, av dessa är ”Sometimes in April” den bästa tycker jag. Vansinnet i folkmord går aldrig att försvaras och svårt att förstå. Mina minnesbilder av rättegångssalen i Arusha lär alltid finnas med mig. 

Ett gott liv

Vad gör ett liv bra? Frågan kan diskuteras i all evighet, men kanske kan man finna några gemensamma nämnare. För mig blev det mycket funderande för 12 år sedan när jag brände ut mig. Tack och lov kom jag över denna, men för att undvika att hamna i samma situation igen ansträngde jag mig för att finna en plan som passade. Det jag kom fram till var att se till att man blev mer ”människa” genom att tre faktorer skulle uppfyllas.

1.       Intellektuell sysselsättning i någon form.

2.       Någon fysisk aktivitet.

3.       Något skapande

För mig var det första kravet redan uppfyllt, den (för mig i alla fall) väsentliga delen av jobbet är intellektuellt. Den fysiska aktiviteten var att jag började träna karate. Det skapande blev att jag återupptog miniatyrmålandet som jag hållit på med tidigare. Senare har jag lagt till en punkt till

4.       Något lekfullt

Och detta har jag mycket i mitt liv, så det behövde jag inte börja med något nytt. Det har funkat bra för mig denna mix, vilket givetvis inte säger att det funkar för alla, även om jag tror att det gör det för många,

I senast numret  (46-2012) av Läkartidningen (som min kära hustru får) finns en debattartikel av Anders Jeppsson som hävdar att läkare i de flesta fall inte skall vara så ingenjörslika i sitt arbete utan se till att livet ges mening för patienterna. Att förvägra patienter vissa önskningar är, menar Jeppsson, att tro att människan är odödlig och att döden är ett misslyckande. Han utgår från en bok ”The top five regrets of dying” av den australiensiska författaren och musikern Bronnie Ware. Ware har i den boken summerat vad döende människor ångrar mest i sitt liv. Det sammanfattas i fem punkter:

1.       Att man inte varit sig själv tillräckligt mycket, utan försökt vara som alla andra.

2.       Att man arbetat för hårt.

3.       Att man inte haft mod att uttrycka sina känslor.

4.       Att man inte haft kontakt med vännerna.

5.       Att man inte hade tillåtit sig att vara lyckligare.

Det finns mycket att tänka på här. Vad kommer jag att ångra när jag är döende? Eller är vi inte alla döende, som Jeppsson mycket riktigt skriver. 

En ny bok att läsa

Ett litet boktips/recension...

Svensk historia av Olle Larsson och Andreas Marklund

Varning! Detta kan vara tendensiös eftersom den ena författaren är min vän och kollega.

Översiktsverk är en vansklig sak. Man skall undvika för mycket irrelevant och få med allt relevant, ofta i en mycket bestämd textmängd. I den nyutkomna boken ”Svensk historia” av Olle Larsson och Andreas Marklund skildras Sveriges historia från 1520 till våra dagar. Man gör det mycket bra, jag ser inget stort som missats (förutom min favorit Hogenskild Bielkes insatser i svensk historia såklart)och inte heller snöar man in sig i för speciella områden. För mig som är ganska väl beläst i svensk historia var det inga stora överraskningar (mer än antalet ryska soldater som fanns i Stockholm i början 1740-talet), men boken är en utmärkt översikt. De bägge författarna skriver på ett sätt som gör att den känns som en helhet, inte två distinkta delar. Boken förtjänar defintivt att översättas så att folk utan kunskaper i svenska lätt kan lära sig svensk historia. 

Lite ur religionsboken

Här är ett stycke ur min religionsbok igen, ett avsnitt om Kristendomens ritualer:

Ritualer

Inom kristendomen finns en del ritualer, men de flesta av dem finns enbart inom ett fåtal kyrkor. En del finns inom alla dock. Här presenteras de sju sakramenten som finns inom Katolska kyrkan, men med förklaringar som jämför mellan olika kyrkor. Inom östkyrkorna pratar man inte om sakramenten utan om mysterier. Dessutom tas gudstjänsterna upp.

Dop

Dopet är centralt inom kristendomen. I Matteusevangeliet står det: Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i faderns och Sonens och den heliga Andes namn (Matt 28:19).

Dopet är en ritual med vatten som innebär att den som skall döpas antingen nedsänks i vatten eller öses med vatten.

     Inom Katolska kyrkan, lutherska, anglikanska, metodistiska och en del reformerta kyrkor är i regel barndop som är när barnen är relativt små, och man öser vatten över huvudet. I östkyrkorna brukas barndop också, med där doppas barnet i regel ner helt i vatten. Baptistiska kyrkor (och avläggare som pingströrelsen) brukar troendedop, där den som döpes har uppnått en viss ålder och själv kan ta ställning till dopet, vilket sker genom helt nedsänkande i vatten. 

     Det finns olika uppfattningar om dopet. För de reformerta och baptistiska kyrkorna är dopet en bekännelsehandling, medan det inom de andra har en frälsande effekt.

Eukaristin (nattvarden)

I de tre synoptiska evangelierna berättas om Jesus sista måltid med sina lärjungar.

Medan de åt tog han ett bröd,och efter att ha  läst tackbönen, bröt han det, gav åt sina lärjungar och sade: ”Tag och ät, detta, det är min kropp.” Och han tog en bägare, och efter att ha tackat Gud och gav han den åt dem och sade: ”Drick av den alla. Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse”. (Matt 26:26-28) Gör detta till minne av mig. (Luk 22:19)

Redan i urkyrkan vet vi att man firade gemensamma måltider med börd och vin och detta gör man i än i dag. Hur detta skall tolkas har varit en av de stora stötestenarna mellan olika kyrkor.

     Inom Östkyrkorna och Katolska kyrkan uppfattar man de bokstavligt. Vinet och brödet är Jesu kropp och blod, inte längre vin och bröd. I katolska kyrkan markeras förvandlingen genom att man ringer i en klocka. Det förvandlade är sedan efter detta verkligen Jesu kropp och blod, och skall behandlas utifrån detta. Eukaristin innebär frälsning. I en katolsk kyrka finns ett skåp, arken, där man förvarar det förvandlade brödet och vinet, utanför hänger en lampa som lyser och markerar Guds närvaro. Den är endast släckt under långfredagen och påskaftonen.

     Martin Luther hade delvis en annan uppfattning. För honom, och de lutherska kyrkorna, är det så att det att brödet och vinet blir Jesu sanna kropp och blod genom läsandet av Bibelns ord, men det upphör inte att vara bröd och vin.

     Den schweiziske reformatorn Zwingli ansåg att nattvarden var en ren bekännelsehandling som i sig inte medförde någon frälsning. Jean Calvin som fortsatte Zwinglis tankar hade dock en kompromiss, vinet och brödet är bara vin och bröd, men genom Bibelns ord om instiftandet av nattvarden kommer man ikontakt med Kristi andliga kropp, vilket ger frälsning. Zwinglis och Calvins tankar har olika olika hög grad påverkat de flesta andra kyrkor än de ovan nämnda.

Boten

Att alla människor gör och tänker fel ibland anses allmänt inom kristendomen. Även Jesus trognaste lärjunge Petrus förnekade Jesus vid tre tillfällen för att ta ett exempel. Formerna för att göra bot varierar i hög grad mellan kyrkorna. Inom Katolska kyrkan och östkyrkorna består boten av bikt, ånger och avlösning. Bikten innebär att man bekänner sina synder inför en präst, ånger innebär att man skall ångra sig i sitt hjärta och att det inte bara skall vara en läpparnas bekännelse. Avlösning innebär att prästen förlåter den biktande och säger åt den att göra vissa heliga handlingar för att man skall bli botad från de synder man bekänt. Det är vanligast att be ett antal böner. Inom Katolska kyrkan så finns särskilda biktbås där man kan bekänna sina synder anonymt för prästen.

     Boten var mycket viktig för Martin Luther, men den har ändå kommit i skymundan i de protestantiska kyrkorna. Det Luther reagerade på i den Katolska kyrkans botlära var framför allt avlösningen. Prästen skulle inte förlägga den botande någon handling, det är att lyssna och att Guds namn förlåta.

Konfirmationen

Som en bekräftelse på dopet finns konfirmationen. Inom östkyrkorna sker den omedelbart efter dopet, medan i andra kyrkor som praktiserar barndop så sker den när barnet uppnått en viss ålder, mellan 8-15 år är regel. Inom östkyrkorna innebär konfirmationen att man smörjer den döpte med helig olja och innebär att man kan deltaga i eukaristin.

Inom katolska kyrkan, anglikanska kyrkan samt inom lutherska kyrkor innebär konfirmationen att man lär sig om kristen tro. Själva konfirmationen är en bekräftelse på dopet och sker, inom Katolska och Anglikanska kyrkan av en biskop. Inom de lutherska kyrkorna behövs ingen biskop. Konfirmationen är det som är start för nattvardsgång, men detta har t.ex. inom Svenska kyrkan försvunnit.

     I vissa kyrkor med troendedop har även börjat införa konfirmation som en ytterligare bekräftelse på dopet.

Äktenskapet

Äktenskapet räknas som en helig handling inom östkyrkorna och Katolska kyrkan. Ritualen kan variera mellan olika kulturer. Eftersom det är ett sakrament är det oupplösligt enligt Katolska kyrkan. Separation kan accepteras (och skilsmässa i juridisk mening i nödfall), men det är inte tillåtet att ingå nytt äktenskap medan den man blivit vigd med lever. I ortdoxa kyrkor accepteras skilsmässa, men det finns ett förbud mot mer än tre äktenskap under sin livstid. 

Vigningen

Vigning, eller ordination, till präst och diakon räknas som en helig handling inom Katolska kyrkan och östkyrkorna. Präster ordineras av en biskop genom handpåläggning. Inom dessa kyrkor poängteras den apostoliska successionen, men en kedja av handpåläggningar sedan apostlarnas tid.

Även inom anglikanska, lutherska och en del andra kyrkor finns även där prästvigning som går till på ungefär samma sätt, men det räknas inte där som en helig handling som på samma sätt inom dem Katolska kyrkan och östkyrkorna.

De sjukas smörjelse

Vid allvarliga sjukdomar så kan man få de sjukas smörjelse i hopp om att kunna tillfriskna. Inom ortodoxa kyrkor sker detta med sju närvarande präster, inom katolska kyrkan räcker det med en präst för detta. Den sjuke besmörjes med helig olja i detta sakrament. Det är viktigt att påpeka att det inte heter sista smörjelsen som det ofta benämns. Det är ihop om tillfrisknande som det ges, inte som en förberedelse inför döden. Det sista sakrament som man bör ta som förberedelse inför döden är snarare eukaristin. Detta sakrament saknas helt i de protestantiska kyrkorna.

Gudstjänster

Gudstjänstformerna kan variera mycket inom kristendomen. Inom östkyrkorna följer gudstjänsten samma mönster enligt en bestämd liturgi, där mysteriet med Gud blev människa och eukaristin är i centrum.

     Katolska kyrkans gudstjänster kan utformas på delvis olika sätt, men även här är eukaristin i centrum. Predikan förekommer, och gudstjänsterna utformas delvis på olika sätt beroende på var i kyrkoåret de finns.

    För de protestantiska kyrkorna är eukaristin inte i centrum som på samma sätt som i andra kyrkor. Här är det istället predikan som är det centrala. I anglikanska kyrkan påminner liturgin mycket om den katolska, för lutherska kyrkor är det lite mer skillnad, och en än större skillnad sedan mot reformerta. 

     Framförallt i och med pingströrelsens framväxt har friare gudstjänstformer utarbetats, där ingen liturgi är bestämd. 

Kungariket Bayern idag

Släkten Wittelsbach har styrt i Bayern sedan 1180. Under 1200-talet kom släkten även att styra Pfalz, släkten grenade upp sig i dels en bayersk och dels en pfalzisk gren, där den pfalziska kom att inneha kurfurstevärdighet, men kom även att dela upp sig i mängder med grenar. I samband med 30-åriga kriget kom även den bayerska grenen att inneha kurvärdighet.

Kungariket Bayern

Allt eftersom kom de olika grenarna att dö ut, 1777 dog även den bayerska grenen ut och de bägge kurfurstevärdigheterna samlades hos Karl Theodor av Pfalz-Sulsbach. Men även Karl-Theodor dog utan barn och hans gren dog ut. Ny dubbel kurfurste blev Maximilian Josef av Pfalz-Zweibrücken-Birkenfeld, som 1806 antog titeln kung av Bayern och blev kung Maximilian I.

Bayern var under 1800-talet den tredje största tyska staten, och hade en inte oväsentligt roll i maktspelet mellan Preussen och Österrike.

 Den mest kände kungen är Ludwig II (1864-1886) som gynnade Richard Wagner och byggde luftslott i verkligheten. När han först förklarats sinnesjuk och sedan dött under oklara förhållanden blev hans klart sinnessjuke bror Otto kung. Efter som Otto inte var kapabel att styra var det farbrodern Luitpold som skötte detta fram till sin död 1912, då han avlöstes av sin son Ludwig. Otto blev avsatt 1913 och Ludwig kunde bli kung Ludwig III. Hans regering blev inte lång, två dagar innan kejsar Wilhelms flykt till Nederländerna tvingades Ludwig III att fly München. 12 november undertecknade han ett dokument som sågs som hans abdikation, även om det formellt sett inte var det. De följande åren levde han dels i Bayern, men även i Ungern, Schweiz och Liechtenstein. Han dog i oktober 1921 på sitt slott Nádasdy i Ungern. Han begravdes med en statsbegravning i München samma år.

Kronprins Rupprecht

I Ludwig III:s äktenskap med Maria Theresia av Habsburg-Este föddes 13 barn. Den äldste var kronprins Rupprecht, som var en av de mest framstående tyska generalerna under första världskriget. Rupprecht var den förste tyske befälhavaren som insåg det omöjliga i att vinna kriget och förordade tidigt förhandlingar.

I samband med krigsslutet avsade sig aldrig Rupprecht sina tronanspråk. Efter en kort tid i exil återvände han 1919 till Bayern. När hans far dog tog han över sin fars ställning som pretendent och huvudman för huset Wittelsbach. Han erkände aldrig Weimarrepubliken och arbetade för en återgång till monarkin, men lämnade en del av släkten Wittelsbachs tillgångar till den bayerska staten, däribland Ludwig II:s slott. Kronprinsens första hustru Marie-Gabrielle, dotter till hertigen i Bayern Karl Theodor, hade avlidit 1912. Av deras fem barn blev endast andre sonen Albrecht vuxen. 1921 gifte Rupprecht om sig med den luxemburgska prinsessan Antonia. I detta äktenskap föddes sex barn.

Kronprinsen kom att spela en viktig politisk roll i Weimarrepublikens Bayern. 1932 fanns det planer på att göra honom till Statskommissarie i Bayern med diktatoriska befogenheter, något som stöddes av många partier, däribland socialdemokraterna. Hitler maktövertagande 1933 satte stopp för dessa planer. Rupprecht var tidigt en motståndare till nazismen och blev inte lockad av Ernst Röhms försök att vinna över de gamla furstesläkterna för nazismen.

I början av andra världskriget kom nazisterna att konfiskera många egendomar som ägdes av det bayerska kungahuset, vilket gjorde att kronprins Rupprecht med familj flydde till Italien där de fick asyl hos kung Viktor Emanuel. Rupprecht verkade fortförande för ett återinförande av monarkin i Bayern, han hade olika scenarion där ett var att Bayern och Österrike formade en sydtysk stat, en annan var att släkten Wittelsbach skulle överta kejsarvärdigheten i ett postnazistiskt Tyskland. 1943 lät han uttala offentligt att han önskade att Tyskland skulle förlora kriget.

1944 befann sig hans familj i Ungern. I samband med den tyska ockupationen av Ungern i oktober fängslades Rupprechts maka och barn och fördes till koncentrationslägret Sachsenhausen, från vilket de flyttades i april 1945 då de hamnade i Dachau. Där befriades de av amerikanska trupper. Kronprinsessan Antonia hämtade sig aldrig från fångenskapen och vägrade att bo i Tyskland efter kriget. Hon dog 1954 i Schweiz.

Kronprins Rupprecht själv hade klarat sig undan fängslandet. Han fortsatte att propagera för återinförandet av monarkin men de amerikanska ockupationsmyndigheterna stödde inte honom i detta. Man beräknar dock att minst 60-70 % av den bayerska befolkningen då var för en restauration av monarkin. Även bland de folkvalda i Freistaat Bayern fanns det stort stöd för monarkin, 1954 deklarerade 70 av 170 ledamöter i det bayerska delstatsparlamentet att de var monarkister. Kronprinsen dog 1955 och fick en statsbegravning.

Hertigar av Bayern

Rupprechts äldste överlevande son Albrecht var nu pretendent till Bayern och chef för huset Wittelsbach. Han antog titeln hertig av Bayern som pretendent. Albrecht var känd för sitt intresse för botanik och natur, han var även en passionerad jägare. Han dog 1996, 91 år gammal.

Albrecht hade i sitt äktenskap med Maria von Trakostjan fyra barn, två döttar och två söner. Det var först 1949 som äktenskapet erkändes som ickemorganatiskt. Den äldste sonen Franz (född 1933) blev 1996 överhuvud för släkten Wittelsbach och hertig av Bayern. Han studerade företagsamhet och har varit en stor konstsamlare, flera konstverk från hans samlingar är idag utlånade till olika bayerska konstmuseum.

Arvingar

Franz är ogift och hans arvinge är hans yngre bror Max Emanuel (född 1937), hertig i Bayern. Titeln hertig i Bayern är en titel som funnits i en sidogren inom huset Wittelsbach sedan 1799 (ej att förväxla med titeln hertig av Bayern). Då den siste av denna sidogren, Ludwig Wilhelm, dog 1968 utan arvingar lät han adoptera Max Emanuel som sin efterträdare.

Max Emanuel är liksom sin bror Franz engagerad i driften av familjen Wittelbachs egendomar, vilket är flera slott, stora jordegendomar och stora andelar av den bayerska industrin. Han är sedan 1967 gift med den svenska grevinnan Christina Douglas, tillsammans har de fem döttrar, Sophie (1967) gift med arvprins Alois av Liechtenstein, Marie (1969) gift med hertig Wilhelm av Würtemberg, Helene (1972), Elisabet (1973)  gift med Daniel Terberger och slutligen Maria (1975) gift med Klaus Runow. Eftersom Bayern har den saliska lagen som tronföljd kan inte döttrarna ärva, istället är det en syssling och kusin, prins Luitpold, som sedan 2008 är näst i tronföljdsordningen. 

Luitpold är son till prins Ludwig av Bayern och prinsessan Irmingard av Bayern (en dotter till kronprins Rupprecht). Han är född 1951. I samband med sitt äktenskap 1979 med Beatrix Wiegand förklarades detta äktenskap morganatiskt, men 1999 blev det förklarat som giltigt ur dynastiskt synvinkel. I äktenskapet finns fem barn, Auguste (1979), Alice (1981), Ludwig (1982), Heinrich (1986) och Karl (1987). Prins Luitpold är VD för bryggeriet König Ludwig GmbH & Co. Schlossbrauerei Kaltenberg. Han är även initiativtagare och drivande kraft bakom de årliga tornerspelen vid slottet Kaltenberg.  Hans äldste son, prins Ludwig, studerar ekonomi, historia och juridik vid Ludwig Maximilianuniversitetet i München.

Tvåspråkighet

Hemma igen sedan en vecka. Ungern var fint och trevligt som vanligt. Problemet för mig är språkligt, min ungerska vokabulär består främst i artighetsfraser, matord, djur och några fula ord. Men det är spännande med språket, inte minst genom att se att ens döttrar blir tvåspråkiga. Den ”stora” pratar på ganska bra på svenska, hon förstår ungerska och börjar använda fler och fler ungerska ord. Det skall bli spännande att se hur bra hon kommer att bli, svenskan kommer ju att bli hennes första språk. Hur går det att skilja språken åt? Kommer jag att bli isolerad när alla andra i familjen har ett ”hemligt” språk?