Folkmordet i Rwanda och jag

Sommaren 2005 var jag på en studieresa till Tanzania med ett antal andra lärare för att studera religion i Afrika. Det var en underbar resa, med många intressanta besök. Det var besök i en massajby (inte turistmassajer utan i en by där endast inbjudna mzungu (vitingar) kom). Det var skolbesök, besök i kyrkor, barnhem och blindskolor m.m. Till detta ett par timmar vid Arushatribunalen. Sedan ett par nationalparker (Tarangire och Lake Manyara) och en dags vandring på Kilimanjaro. En dag på Zanzibar får man inte heller glömma. Det var två fullmatade veckor med mängder med intryck. 

Ett stort intryck var besöket vid Arushatribunalen. Jag har varit i en rättegångssal under pågående rättegång två gånger under mitt liv, första gången när jag gick på gymnasiet, då handlade rättegången om rattfylla på Ulriksbergspromenaden i Växjö andra gången var det då folkmord i Rwanda. Den här dagen var det förhör av ett försvarsvittne, den åtalade var en kapten i rwandiska armén och vittnet var en av hans soldater. Jag kan fortfarande tydligt måla fram miljön framför mig, på åskådarplatserna bakom skottsäkert (?) glas, tolkningssnäckan i örat (jag valde engelska, min franska är dålig och kunskaperna i kinyarwanda än värre), den mycket drivna engelskspråkiga åklagaren, de tre domarna (från Norge, Fiji och Ryssland), den franskspråkiga försvarsadvokaten och skynket som dolde vittnet från åskådarna. 

Men mest av allt minns jag känslan av att vara med i historien. Jag vet att jag efteråt beskrev känslan som att jag har undervisat mycket om historia, men nu är jag i historien. Det är ju inte var dag man är på en rättegång som handlar om dödandet av ofattbart många människor. I min favorit bland tv-serier, CSI, yttrades när de gripit en av förövarna från Rwanda ett citat (som jag fritt ur minnet återger) ”Nu har vi gripit en som mördat fler personer än alla andra vi gripit tillsammans). Alla som sett CSI förstår vad det handlar om.

När jag kom hem från Tanzania började jag läsa på mer om folkmordet. Som många andra noterade jag detta summariskt när det pågick. Det var något långt borta, folk man inte kände som såg annorlunda ut. När man började läsa på skämdes man för dessa tankar.

I samband med detta kom jag att se filmen ”Hotel Rwanda”, och som många andra blev jag gripen av vad som hänt. Sedan finns det ju två andra spelfilmer om detta folkmord, ”Sometimes in April” och ”Shooting dogs”, av dessa är ”Sometimes in April” den bästa tycker jag. Vansinnet i folkmord går aldrig att försvaras och svårt att förstå. Mina minnesbilder av rättegångssalen i Arusha lär alltid finnas med mig.