Upprorens frånvaro

När man hör nyheter från världen är det ofta uppror och liknande som finns med, t.ex. nu från Syrien. Sedan läser man historia och det är mycket uppror och revolutioner. Men det finns ett undantag. Under svenskt 1600-tal förekom inget väpnat uppror, inga bonderevolter, inga inbördeskrig. Det är inte så att det inte fanns anledning till det, det fanns det verkligen. Höga skatter, 10 000-tals unga pojkar sändes ut i krig, det var hårda straff för saker som inte ses som ett brott idag, det var gott om uppror runt om i Europa.

Varför blev det inga uppror i Sverige på 1600-talet? Frågan anser jag vara av mycket stor vikt även ur ett internationellt perspektiv. Av allt jag läst om 1600-talet (det är en hel del) finner jag följande faktorer som viktiga:

1.       Gemensam ideologi för alla, i form av den evangelisk-lutherska kyrkan.

2.       Ståndscirkulation. De som hade begåvning kunde göra karriär inom kyrkan, militären eller förvaltningen.

3.       Man klev aldrig från myndigheternas sida över gränsen för hur mycket man kunde få ut av befolkningen.

4.       Rättvisan gällde för alla.

Jag tror den sista punkten är allra viktigast, men alla punkterna är viktiga. Även om straffen var hårda och kunde utkrävas för småsaker (enligt dagens sätt att se) visste alla att lagarna fanns för  alla, även adelsmän kunde bli dömda. Det var inga godtyckliga domar och bygdens folk fanns med i domstolarna. Häradsdomarna dömde ofta enligt lagens bokstav, medan sedan hovrätterna oftast lindrade brotten. Ta t.ex. enkelt hor (ett otrohetsfall där ena parten var ogift och den andra gift). Lagen sade att det var dödstraff för detta brott och häradsrätterna dömde det horande paret till döden. Alla dödsdomar behövde bekräftas av hovrätterna och då mildrades det till böter eller spöslitning istället. Få personer avrättades pga. enkelt hor i Sverige. Häradsrätterna var bygdens folk, det är också viktigt att betänka.

Sedan kan vi se den andra punkten där vi har Axel Oxenstiernas ord om hur man skulle behandla folket. ”Att böja, inte bräcka”. Det avslutar dagens betraktelse.

En 10-årings frustation

Jag minns mycket väl när mitt intresse för historia föddes. Det var när jag gick i tredje klass på lågstadiet. Satte mig och tittade på TV och fastnade vid ett program om Stockholms blodbad. Fick veta en hel del om släkten Sture, Kristian II och Gustav Vasa. 

Det som ganska typiskt för mig då och nu är att om jag fastnar för något – jag vill veta allt. Jag började med vad som stod i Bra Böckers Lexikon och fick mina föräldrar att leta reda på deras gamla skolböcker i historia. Snart kunde jag innehållet i dessa. 

Jag började läsa lexikon för skoj skull, två saker älskade jag, släktträd och historiska kartor. En karta kom snart att göra mig extra intresserad, en över Tyskland 1648. Vad jag fann det spännande att se en mängd småstater, olika dynastier i olika grenar spridda i olika antal enklaver. Jag blev frustrerad när jag insåg att lexikonet, som jag älskade, inte innehöll alla fakta som jag ville åt. Varför fanns inte uppslagsord som Pfalz-Simmern t.ex?

När jag började högstadiet fanns det äldre uppslagsböcker där, det stillade en del frågor, men nya kom. Jag insåg att även dessa var ofullkomliga. Det dröjde ytterligare 15 år innan jag fann en del svar, när det gäller olika furstesläkter i Europa har man det fina flerbandsverket ”Europäische Stammtafeln”.

Idag finns allt man kan tänka sig på nätet. Lyckliga de 10-åringar idag som börjar undra efter hur släktträdet för släkten Wittelsbach-Pfalz-Simmern såg ut, och hur landets geografi såg ut. Allt går att finna!

Tvåspråkighet II

Det här med att familjen har två språk kan ha sina sidor. Eftersom mina kunskaper i ungerska är ytterst begränsade är det ju svenskan som dominerar. Men vissa ungerska ord använder vi (av olika anledningar) istället för de svenska. Ordet för (fisk-)mås är ett sådant, vi använder sirály (uttal ungefär: shiraj). Sedan är det några matord, givetvis på rätter som inte har svenska namn men även på vissa andra ord som torma (pepparrot) och en sak som t.o.m. är viktigare än paprika i det ungerska köket (eller ungefär lika viktigt som lingonsylt i Sverige är kanske en bättre jämförelse) nämligen tejföl(gräddfil).  Det är intressant vilka ord som för oss blir språköverskridande. Sedan när man förgäves letar efter tejföl i mejerihyllan när man handlar och måste tänka efter vad det heter på sitt modersmål, det är en annan sak.

Kleptokrati III

Fortsätter med lite kongolesisk historia:

Mobutus fall

Det var efterdyningarna till folkmordet i Rwanda som blev början till Mobutus fall. När tutsigerillan FPR besegrat den rwandiska armén sommaren 1994 flydde över 1 miljon hutuflyktingar över gränsen till Zaire, bland dessa fanns resterna av den rwandiska armén och hutumilisen Interahamwe som låg bakom folkmordet. Deras hat mot tutsierna i Rwanda kom att utvecklas till att förföljde tutsiminoriteten banyamulenge i östra Zaire, med visst stöd från Mobutu. I oktober 1996 förklarades det att banyamulenge inte hade rätt att vistas i landet. Detta ledde till att Uganda och Rwanda invaderade Zaire tillsammans med den gamla gerillaledaren Laurent-Désiré Kabila 1996 i en allians kallad l'Alliance des Forces Démocratiques pour la Libération du Congo-Zaïre (AFDL). Även Angola kom att hjälpa till i kampen mot Mobutu, som stött UNITA-gerillan i Angola.

Samtidigt hamnade Mobutu på sjukhus utomlands. Eftersom allt var eftersatt i Zaire så kom AFDL snabbt att avancera mot Kinshasa. I spåren av detta kom majoriteten av hutuflyktingarna från Rwanda att återvända till hemlandet, medan Interahamwe fortsatte att kämpa mot AFDL. Medlingsförsök gjordes av bland annat Sydafrika, men det blev allt tydligare att Mobutus dagar var räknade. 17 april 1997 tågade Kabila in i Kinshasa och utropade sig till president. Han förklarade att landet åter igen skulle heta Demokratiska republiken Kongo och utlovade fria val.

Mobutu tog sin tillflykt till Marocko, där han avled ett månader senare. På begäran från Kongos nya regering så hade en del av hans tillgångar utomlands spärrats, men resultatet av kleptokratin var förödande. 

Kleptokrati II

Ja, knappt man skrivit lite om Kongo blir det rykande aktuellt. Jag lägger till lite här om kleptokratin under Mobutu.

Redan 1967 hade Mobutu försökt afrikanisera det största gruvbolaget i Kongo, men det blev ett ganska kostsamt misslyckande som mest gynnade de belgiska gruvintressena. 1971 afrikaniserades i princip alla utländska bolag i landet, förutom de amerikanska. För Mobutu var det mycket viktigt att upprätthålla goda förbindelser med USA, Mobutus Zaire sågs som ett bålverk mot kommunism i centrala Afrika, inte minst sedan såväl Kongo-Brazzaville, Tanzania, Zambia och senare Angola slagit in på en socialistiskt inriktad väg.

Företagen som afrikaniserades kom i stor utsträckning att ägas av Mobutu själv, eller hans nära medarbetare. Såväl företagen som landet vansköttes, vilket gjorde att den ekonomiska utvecklingen i landet sjönk. Mobutu såg till att statens inkomster blev hans personliga inkomster. Under Mobutus tid som president beräknas han ha roffat åt sig minst 4 miljarder US$ från statskassan till sin egen förmögenhet.

Infrastrukturen i landet vansköttes starkt och landet utanför huvudstaden var näst intill isolerat. De statsanställda fick inga löner, förut Mobutus elitsoldater. Mobutu klarade att behålla makten genom att, liksom belgarna före honom, spela ut olika folkgrupper mot varandra och korruptionen var omfattande. Mobutu såg till att ingen makthavare kunde komma i en maktposition som kunde hota hans egen makt.

Även om Väst, framför allt USA och Frankrike, gynnades av Mobutus styre så kom alltfler röster mot att man gynnade en sådan despotisk härskare. Styret i Zaire sade bestå av en kleptokrati, ett styre som enbart syftade till att roffa åt sig så mycket av statens egendomar som det var möjligt.

Mot de flesta andra länder i regionen hade Zaire dåliga relationer, det enda undantaget var Rwanda. Mobutu sågs som en de gamla kolonialmakternas bandhund som dessutom hade goda förbindelser med Israel, som var allierat med Sydafrika.

I samband med kalla krigets slut var det inte lika viktigt att ha en stark antikommunistisk regim i Zaire och omvärlden försökte få Mobutu att demokratisera landet. 1990 upphävdes förbudet mot andra partier, men Mobutu hindrade med kraft att några som helst inskränkningar i hans makt skedde. 

Kleptokrati

Lite ur en nästan färdigskriven bok om Centralafrikas moderna historia. Det handlar om en vedervärdig diktator i ett av jordens mest plågade länder; Kongo.

Kleptokratin

Redan 1967 hade Mobutu försökt afrikanisera det största gruvbolaget i Kongo, men det blev ett ganska kostsamt misslyckande som mest gynnade de belgiska gruvintressena. 1971 afrikaniserades i princip alla utländska bolag i landet, förutom de amerikanska. För Mobutu var det mycket viktigt att upprätthålla goda förbindelser med USA, Mobutus Zaire sågs som ett bålverk mot kommunism i centrala Afrika, inte minst sedan såväl Kongo-Brazzaville, Tanzania, Zambia och senare Angola slagit in på en socialistiskt inriktad väg.

Företagen som afrikaniserades kom i stor utsträckning att ägas av Mobutu själv, eller hans nära medarbetare. Såväl företagen som landet vansköttes, vilket gjorde att den ekonomiska utvecklingen i landet sjönk. Mobutu såg till att statens inkomster blev hans personliga inkomster. Under Mobutus tid som president beräknas han ha roffat åt sig minst 4 miljarder US$ från statskassan till sin egen förmögenhet.

Infrastrukturen i landet vansköttes starkt och landet utanför huvudstaden var näst intill isolerat. De statsanställda fick inga löner, förut Mobutus elitsoldater. Mobutu klarade att behålla makten genom att, liksom belgarna före honom, spela ut olika folkgrupper mot varandra och korruptionen var omfattande. Mobutu såg till att ingen makthavare kunde komma i en maktposition som kunde hota hans egen makt.

Även om Väst, framför allt USA och Frankrike, gynnades av Mobutus styre så kom alltfler röster mot att man gynnade en sådan despotisk härskare. Styret i Zaire sade bestå av en kleptokrati, ett styre som enbart syftade till att roffa åt sig så mycket av statens egendomar som det var möjligt.

Mot de flesta andra länder i regionen hade Zaire dåliga relationer, det enda undantaget var Rwanda. Mobutu sågs som en de gamla kolonialmakternas bandhund som dessutom hade goda förbindelser med Israel, som var allierat med Sydafrika.

I samband med kalla krigets slut var det inte lika viktigt att ha en stark antikommunistisk regim i Zaire och omvärlden försökte få Mobutu att demokratisera landet. 1990 upphävdes förbudet mot andra partier, men Mobutu hindrade med kraft att några som helst inskränkningar i hans makt skedde. 

Folkmordet i Rwanda och jag

Sommaren 2005 var jag på en studieresa till Tanzania med ett antal andra lärare för att studera religion i Afrika. Det var en underbar resa, med många intressanta besök. Det var besök i en massajby (inte turistmassajer utan i en by där endast inbjudna mzungu (vitingar) kom). Det var skolbesök, besök i kyrkor, barnhem och blindskolor m.m. Till detta ett par timmar vid Arushatribunalen. Sedan ett par nationalparker (Tarangire och Lake Manyara) och en dags vandring på Kilimanjaro. En dag på Zanzibar får man inte heller glömma. Det var två fullmatade veckor med mängder med intryck. 

Ett stort intryck var besöket vid Arushatribunalen. Jag har varit i en rättegångssal under pågående rättegång två gånger under mitt liv, första gången när jag gick på gymnasiet, då handlade rättegången om rattfylla på Ulriksbergspromenaden i Växjö andra gången var det då folkmord i Rwanda. Den här dagen var det förhör av ett försvarsvittne, den åtalade var en kapten i rwandiska armén och vittnet var en av hans soldater. Jag kan fortfarande tydligt måla fram miljön framför mig, på åskådarplatserna bakom skottsäkert (?) glas, tolkningssnäckan i örat (jag valde engelska, min franska är dålig och kunskaperna i kinyarwanda än värre), den mycket drivna engelskspråkiga åklagaren, de tre domarna (från Norge, Fiji och Ryssland), den franskspråkiga försvarsadvokaten och skynket som dolde vittnet från åskådarna. 

Men mest av allt minns jag känslan av att vara med i historien. Jag vet att jag efteråt beskrev känslan som att jag har undervisat mycket om historia, men nu är jag i historien. Det är ju inte var dag man är på en rättegång som handlar om dödandet av ofattbart många människor. I min favorit bland tv-serier, CSI, yttrades när de gripit en av förövarna från Rwanda ett citat (som jag fritt ur minnet återger) ”Nu har vi gripit en som mördat fler personer än alla andra vi gripit tillsammans). Alla som sett CSI förstår vad det handlar om.

När jag kom hem från Tanzania började jag läsa på mer om folkmordet. Som många andra noterade jag detta summariskt när det pågick. Det var något långt borta, folk man inte kände som såg annorlunda ut. När man började läsa på skämdes man för dessa tankar.

I samband med detta kom jag att se filmen ”Hotel Rwanda”, och som många andra blev jag gripen av vad som hänt. Sedan finns det ju två andra spelfilmer om detta folkmord, ”Sometimes in April” och ”Shooting dogs”, av dessa är ”Sometimes in April” den bästa tycker jag. Vansinnet i folkmord går aldrig att försvaras och svårt att förstå. Mina minnesbilder av rättegångssalen i Arusha lär alltid finnas med mig.