Den moderna Världen XIII

Funkis runt om i Sverige

En milstolpe i senfunkisen runt om i Sverige är kulturhuset i Eslöv. Arkitekten Hans Asplund (son till Gunnar Asplund) vann en pristävling 1947 och 1955 invigdes kulturhuset. Hela kulturhuset, in i minsta detalj är designad av Asplund, som inte sparade på dyrbara material. Asplund kom senare att kraftfullt vända sig mot modernismen i boken Farväl till funktionalismen (1980).

Kulturhuset i Eslöv. Hans Asplund (1955)

Ett annat viktigt senfunktionalistiskt verk var Åke E. Lindqvists Katedralskolan i Växjö. Lindqvist ritade främst skolor och Katedralskolan blev hans främsta verk, även om stora förändringar skett.

Katedralskolan (Växjö). Åke E. Lindqvist (1958)

Miljonprogrammet

Sverige hade efter andra världskriget ett stort bostadsunderskott. De s.k. rekordåren från krigets slut till 1973-74 gav Sverige en mycket stark ekonomisk position. Även om många hus byggdes fram till 1960 så var trångboddheten stor. År 1965 fattades ett riksdagsbeslut som skulle skapa en miljon nya bostäder 1965-1974. Kommunerna fick möjlighet att köpa upp landområden och förmånliga lånevillkor mot att de byggde storskaligt. Eftersom de funktionalistiska stadsplanerna dominerade så blev miljonprogrammets områden oftast byggda i egna bostadszoner.

Rinkeby i västra Stockholm. Ett område som tillsammans med Hammarkullen i Göteborg och Rosengård i Malmö ofta exemplifierar miljonprogrammet.

I Stockholm och Göteborg kom kranskommunerna att bygga mycket, då de även lockades med tunnelbana/spårvagnstrafik till dessa ytterområden.

Miljonprogrammets hus var såväl som höghus, lägre hyreshus samt småhus.

I början av 1970-talet började det på många orter bli svårt att hyra ut lägenheterna, speciellt de dyrare. Befolkningsökningen hade avstannat, den höga inflationen gjorde att många byggde villor, de nya bostadsområdena i miljonprogrammet skapade olustkänslor. Bostadsbristen hade ändrats till ett överskott på bostäder. På flera håll kom man att riva hyreshus som saknade hyresgäster. I många fall kom miljonprogrammets område att befolkas av nysvenskar.

Bildförteckning:

Kulturhuset i Eslöv
Foto: David Castor 2009
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Medborgarhuset-1.jpg
Katedralskolan
Foto: Bengt Oberger 2009
https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85ke_E._Lindqvist#/media/File:Katedralskolan_i_Vaxjo_1.JPG
Rinkeby
Foto Holger Ellgaard 1988
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Rinkeby_mot_nordost_1988.jpg

Den moderna världen XII

Norrmalmsregleringen

Under lång tid hade man i Stockholm diskuterat en omdaning av Norrmalm som i stor del var . 1933 utlöste man en tävling om hur stadsdelen skulle utvecklas. Bland över 350 olika förslag fanns förslag från Alvar Aalto och Le Corbusier (den senares förslag innebar att man skulle riva inte bara större delen av Norrmalm utan även Gamla Stan och delar av Södermalm för att bygga höghus). Inget av förslagen kom att realiseras, även om priser utdelades.

Sven Markelius 1954 med modell av Nedre Norrmalm.

”Hötorgsskraporna”. Helldén, Tengblom, Markelius, Lallerstedt, Backström & Reinius (1960-66)

År 1945 kom man att anta ett principförslag om Norrmalms omformning. Norrmalm skulle bli en zon för administration, handel, kontor, shopping och kultur helt i linje med CIAM:s tankar från Charter d’Athénes. Året efter, 1946, togs skisser fram för de fem höghusen vid Hötorget. 1953 antogs en lag som skulle det göra enkel att expropriera tomter på Norrmalm. 1952 på börjades rivningar på Norrmalm som fortsatte fram till 1970-talet. Över 700 hus revs, däribland många 1600-talshus.  

År 1962 och 1967 antogs nya planer som skulle göra Stockholms centrum tillgängligt för bilismen.

Till en början hade förnyelsen folkligt stöd, men när rivningarna eskalerade på 1960-talet började protesterna, hos olika grupper som vänsterradikala, konservativa och miljövänner. År 1971, när almar i Kungsträdgården skulle sågas ner hindrade aktivister detta. Efter denna händelse avstannade Norrmalmsregleringen, som hade planerats för ett större område, endast två av de fem planerade faserna i City 67 genomfördes.  I nästa stadsplan, Cityplan 1977, hade planer på vidare rivningar skrotats och bilismen fick anpassa sig till de vägar som fanns.

I andra städer i Sverige skedde liknande rivningar under 50–70-talen. Inte minst för att ge plats åt de nya varuhusen EPA och Domus revs mycket gammal bebyggelse. Till en början var Domushusen ritade för att passa in, men sedan blev det endast ekonomiska faktorer som påverkade.

Domusvaruhuset i Kristianstad. Jan Lunding (1965)

Bildförteckning

Sven Markelius
Foto: okänd
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Markelius_1954.jpg

”Hötorgskraporna”
Foto: Holger Ellgaard 2007
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Hoghus_1-5_2007a.jpg
Domus
Foto: Väsk 2005
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Domus_i_Kristianstad.jpg

Den moderna Världen XI

Funkisen- funktionalismen i Sverige

I slutet av 1920-talet kom modernismen till Sverige, först blev den rejält motarbetad, men kom sedan att få ett segertåg. Man brukar räkna Stockholmsutställningen 1930 som funktionalismens genombrott i Sverige, oftast känd under smeknamnet funkis.

Vid Stockholmsutställningen presenterades en svensk, mer kompromissvillig, funktionalism som kunde anpassa sig till tidigare arkitektur. Men Le Corbusiers tankar om platta tak och horisontella fönsterband återfanns vid många av de byggnader som hade ritats och uppförts till utställningen. Utställningsarkitekt var Gunnar Asplund som tidigare hade ritat Stockholms stadsbibliotek och Skogskyrkogården, båda i nordisk klassisk stil.

Restaurang Paradiset, Stockholmsutställningen. Gunnar Asplund (1930)

Året efter Stockholmsutställningen, 1931, utgav Gunnar Asplund, Uno Åhrén, Sven Markelius, Gregor Paulsson, Eskil Sundahl och Wolter Gahn skriften acceptera där de pläderade för att göra funktionalismen till en livsåskådning. Omslaget pryds av inledningsorden i boken:

acceptera den föreliggande verkligheten - endast därigenom har vi utsikt att behärska den, att rå på den för att förändra den och skapa kultur som är ett smidigt redskap för livet. Vi har inte behov av en gammal kulturs urvuxna former för att uppehålla vår självaktning. Vi kan inte smyga oss ur vår egen tid bakåt. Vi kan inte heller hoppa förbi något som är besvärligt och oklart in i en utopisk framtid. Vi kan inte annat än att se verkligheten i ögonen och acceptera den för att behärska den. Vad som är medel och vad som är mål i våra dagars kulturliv har det aldrig varit någon tvekan om. Det är de trötta och pessimistiska, som påstår att vi håller på att skapa en maskinkultur, som är sitt eget ändamål.

I acceptera pläderade författarna för en historielöshet (även om det finns exempel på motsatsen i skriften), funktionen skulle inte döljas av en historisk fernissa. Eftersom kvinnorna i större utsträckning förvärvsarbetade måste bostaden förändras, då barnen skulle vara på daghem eller i skolan. Köken skulle göras mycket mindre eftersom nya tillagningsmetoder och halvfabrikat skulle underlätta köksarbetet. Det fanns önskemål om kollektivboende där barnomsorg och restaurang fanns, för att underlätta i den nya moderna tiden. Central uppvärmning och sopnedkast var självklara hjälpmedel i den nya tiden. 

Genom att socialdemokraterna kom till makten i Stockholm 1931 och i hela Sverige 1932 kunde många av funkisens idéer förverkligas, då flera ledande socialdemokrater (t.ex. makarna Gunnar och Alva Myrdal) kom att inspireras av funkisens ideal för att bygga ett folkhem. 1931 byggdes det av Uno Åhrén ritade radhusområdet Norra Ängby i Stockholm och 1933 planlades grannområdet Södra Ängby i funktionalistisk stil.

 

Radhus i Norra Ängby. Uno Åhrén (1931)                                   

Södra Ängby.

Sven Markelius, som mer än någon annan kom att vara funkisens ansikte i Sverige. Han lade fram en plan på kollektivhus, som i förminskad skala (57 lägenheter mot ursprungsförslag på flera hundra) byggdes på John Ericsongatan i Stockholm. Här fanns en restaurang (med mathissar till lägenheterna) och det fanns barnpassning både dag och natt. 31 personer var anställda i kollektivhuset. Varje lägenhet var utformad så maximal mängd solljus skulle komma in i husen.

Kollektivhuset John Ericsongatan. Sven Markelius (1935)

Markelius kom att rita många byggnader runt om i Sverige, och han kom även att vara stadsplanechef 1944-1954 i Stockholm, och kom att vara med att skapa planerna kring ombyggnaden av Nedre Norrmalm.

Konserthuset (Helsingborg). Sven Markelius (1932)

Bildkällor:

Restaurang Paradiset
Foto: Okänd 1930
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Stockh_1930_Paradiset.jpg
acceptera
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Acceptera_1931b.jpg
Norra Ängby
Foto: Holger Ellgaard 2007
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Uno_Ahren_2007_2.jpg
Södra Ängby
Foto: Okänd 1930-tal
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:%C3%84ngbyh%C3%B6jden_20_mid_1900s.jpg
Kollektivhuset
Foto: Okänd 1936
https://sv.wikipedia.org/wiki/Kollektivhuset,_John_Ericssonsgatan#/media/File:Kollektivhus_Markelius_3.jpg
Konserthuset Helsingborg
Foto: Jesper 2009
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Helsingborgs_konserthus_4.jpg

Den moderna världen X

Postmodernismen

På 1960-talet och än mer senare under 1970- och 80-talen ökade kritiken mot modernismen. Utopin om ett kollektivt, funktionellt samhälle föll och istället började arkitekter åter inspireras av arkitekturhistorien, framför allt de äldre fasaderna och den historiska staden. Resultatet blev en mer varierad arkitektur. Denna riktning kallas ofta för postmodernismen.

Inom postmodernismen finns en teori om byggnaden som en bärare av betydelser, symbolspråket utvecklades med inspiration från naturen, reklamen och konsten, men allra främst från äldre arkitektur.

  

      

Portland Buildning. Michael Graves (1982)

En annan central teori var om byggnadens dialog med platsen, arkitekturhistorien och den historiska staden.

Piazza d’Italia (New Orleans). Charles Moore (2003)

New Urbanism

I USA uppstod å 1980-talet en motrörelse mot den modernistiska staden, New Urbanism eller nyurbanism. I denna rörelse vill man i stället för storskalighet och zonering av staden eftersträva, med inspiration från de förindustriella europeiska städerna, småskalighet där man till fots skulle kunna ta sig i en estetisk och varierad stadsmiljö. Bilens betydelse för staden skulle minimeras och kollektivtrafiken skulle gynnas. Man har ofta valt historisk arkitektur.

Kritiken mot nyurbanismen är att den anses vara bakåtsträvande, nostalgisk och oekonomisk.

Jakriborg (Hjärup). (1999-)

Nyfunktionalismen

I slutet av 1990-talet började åter funktionalismens formspråk återkomma inom arkitekturen. Nu utan funktionalismens sociala program. Frågan är om nyfunktionalismen skall ses som en återgång till funktionalismen eller om den är en variant av postmodernismen.

Bildförteckning:

Portland Building
Foto: Steve Morgan 1982
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Portland_Building_1982.jpg
Piazza d’Italia
Foto: okänd 1990
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:PiazzaDItalia1990.jpg
Jakriborg
Foto: Johan Magnus 2004
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Jakriborg_(61a-I).jpg

 

Den moderna världen IX

Modernistiska städer

Funktionalisterna fick ett par möjligheter att skapa helt nya städer. Chandigarh i Indien och Brasilia i Brasilien är de mest kända.

I samband med att Indien hade blivit självständigt och delats i Indien och Pakistan hade delstaten Punjab också blivit delad. I den del som kom att tillhöra Pakistan låg huvudstaden Lahore. Det indiska Punjab behövde en ny huvudstad.

Den indiske premiärministern Nehru ville ha en modern stad för det nya moderna Indien. I detta lät han Le Corbusier planlägga och rita den nya staden Chandigarh. Staden blev, helt i CIAM:s tankar, uppdelad i zoner för olika ändamål.

Palace of Assembly (Chandigarh, Indien). Le Corbusier (1953).

Den öppna handen. Le Corbuiser (1964). Denna skulptur är Chandigarhs symbol

I Brasilien hade man redan 1891 tagit ett beslut om att skapa en ny huvudstad i inlandet. På 1950-talet anordnade man en tävling hur den nya staden skulle utformas, och 1957 vann Lúcio Costa (1902-1996) tävlingen med sitt förslag där staden ordnades efter en öst-västlig axel med officiella byggnader och en lätt böjd nord-sydlig axel med bostadsområden. Tillsammans bildar de bägge axlarna formen av ett flygplan.

Satellitbild över Brasilia

Den främste arkitekten i Brasilia var den brasilianske arkitekten Oscar Niemeyer (1907-2012) som ritade de flesta officiella byggnaderna.

Brasilien Nationalkongress (Brasilia). Oscar Niemeyer (1960)

Brasilia byggdes i en kompromiss modernism helt i Le Corbusiers efterföljd. Det har framkommit problem med att i det varma klimatet bygga i glas och betong. Likaså har staden, som byggts för 500 000 invånare idag (2016) fem gånger så många, vilket orsakat en stor slum. 

Bildförteckning:
Palace of Assembly
Foto: duncid 2006
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Palace_of_Assembly_Chandigarh_2006.jpg
Öppna handsmonumentet
Foto: Ravjot Singh 2008
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Open_Hand_Monument_in_Chandigarh.jpg
Brasilia
Foto: NASA 2008
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Vista_do_espa%C3%A7o_de_Bras%C3%ADlia_e_arredores_(2).jpg
Nationalkongressen
Foto: Mario Roberto Duran Ortiz
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Brasilia_Congresso_Nacional_05_2007_221.jpg

Den moderna världen VIII

Nybrutalismen

Le Corbusiers sena verk och de av honom inspirerade byggnader, framför allt i Storbritannien, kallas ofta för nybrutalism. Begreppet skall ha myntats av den svenske arkitekten Hans Asplund om Villa Göth i Uppsala 1950, men spred sig snabbt till Storbritannien. Framför allt utmärks ”stilen” av att man använt obehandlat betong och använt strukturen som dekoration.

Den brittiske arkitekturhistorikern Reyner Banham definierade nybrutalism som följande:

1.       Minnesvärdhet som en bild

2.       Strukturen visas tydligt

3.       Uppskattning av materialet som fond.

Nybrutalismen kom att få stor spridning över världen. Inte minst i delar av Östeuropa kom den att bli stark. I t.ex. Tjeckoslovakien såg man stilen som en ny nationell stil som skulle manifestera den moderna socialismen.

Villa Delin (Djursholm). Léonie Geisendorf (1966-70)

.               

         

Tricorn Centre (Portsmoth).                               

Owen Luder/Rodney Gordon (1966)

 Boston City Hall. Kallman/McKinnell (1969)

Nybrutalismen har fått mycket kritik, dels av estetiska kvalitéer, men också för att man byggt i material som inte passar till alla klimat. 

Bildförteckning:

Villa Delin
Foto: Holger Ellgaard 2013
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Villa_Delin_2013.jpg
Tricorn Centre
Foto: Okänd 2006
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Tricorn17.jpg
Boston City Hall
Foto: Antonello Musina 2004
https://commons.wikimedia.org/wiki/Category:Boston_City_Hall#/media/File:Boston_City_Hall_2004.jpg

Le Corbusier

När man talar om Le Corbusier är det svårt att vara neutral. Han var både en i många fall fantastisk arkitekt, men han var också en förfärlig inspiratör och teoretiker. Vi måste se på hans enskilda verk och kunna bedöma dem utan att se på hans stadsplaner och ideologi (han var fascist, vilket han lyckades dölja bra efter kriget).

Den svenske arkitekten Hans Asplund uttryckte Le Corbusiers betydelse mycket bra i sin stora uppgörelse med funktionalismen.

”Le Corbusier är död, men hans verk lever – kanske tyvärr. Hans effekt på ett halvt sekels arkitektur och stadsbyggnad både försvaras och försvåras av det faktum att han var en gudabenådad konstnär, en av arkitekturhistoriens största. På tre sätt har emellertid hans effekt varit ödesgirig.

För det första var Le Corbusier snarare konstnär och skulptör än arkitekt; han ville placera ut sina verk glest, så man kunde röra sig fritt omkring dem ungefär som på en skulpturutställning; detta är en bakgrund till funktionalismens kanske farligaste misstag – den upplösta staden.

För det andra introducerade han en fullständigt ny arkitekturstil, som var så personlig, speciell och krävande att han själv nästan var den ende som helt kunde behärska den.

För det tredje var han en ytterligt skicklig propagandist och reklamerade med en bedövande poetisk teknik för sina egna verk och för sina egna teser. Genom sin ständiga växling mellan projektering och propaganda erhöll han allt större inflytande. Hans samlade verk står på arkitekternas bokhyllor runtom i världen. Hans idéer har anammats direkt eller indirekt av varje arkitekt idag, som står där hjälplös, förlorad, förledd. På Le Corbusier kan man verkligen tillämpas Francis Picabias yttrande: enda sättet att få efterföljare är att springa fortare än andra.

Kanske skulle det varit bättre om Le Corbusier icke skrivit , endast ritat. Kanske skulle det ha varit allra bäst om hans verk upptäckts efter århundraden i djungeln som Machu Picchu eller Angkor Vat, föremål för beundran men ej för efterapning- Världens arkitekter har dock gjort allt för att efterapa Le Corbusiers arkitektur, stadsbyggande, arbetsmetoder och propagandaverksamhet. ”

(Hans Asplund, Farväl till funktionalismen, 1980, s17)

Jag kan bara hålla med Asplund. Jag uppskattar verkligen många av hans enskilda verk, kanske allra mest Villa Savoye, men flera andra verk också. Men den upplösta staden (och den funktionsseparerade staden, som han också var far till) är ett misstag utan dess like. Det faktum att ytterst få arkitekter är i stånd att rita vackra modernistiska byggnader är ju också en sak.

Villa Savoye 

Att sedan funktionalismens byggnader är billigare att producera än mer traditionalistiska har ju också påverkat byggherrar att se till att arkitekter ritar hus som de egentligen inte behärskar att rita, får också läggas till det hela. 

Bildförteckning:

Le Corbusier i Stockholm

Foto: Okänd 1933, 

https://en.wikipedia.org/wiki/Le_Corbusier#/media/File:Le_Corbusier_1933.JPG

Villa Savoye
Foto: Valueyou
https://en.wikipedia.org/wiki/File:VillaSavoye.jpg

Vanderland

Då var den fullbordad! Erik Granströms krönika om den femte konfluxen har nu i dagarna fullbordats då den fjärde och sista delen, Vanderland, har kommit ut. Den sista delen är ett verk på närmare 600 sidor. Liksom många andra har jag väntat länge på att den skall komma ut och troget följt Eriks författande på hans blogg ( http://erik-granstrom.blogspot.se/ ).

En kort beskrivning av boken, utan (för stora) spoilers.

I den fjärde delen är vi tillbaka på isön Marjura igen, där stor del av den första boken i serien, Svavelvinter, utspelade sig. Nu samlas (nästan) alla personer som man följt i de tidigare tre böckerna för att förbereda för konfluxen på den lilla ön Clusta Noba. Granström sätter sig verkligen i varje enskild persons drivkrafter och tar dem på allvar. Det är ytterst få personer som känns som schabloner utan var och en är levande personer, oavsett vem de är.

I princip varje kapitel innehåller överraskningar av rang, detta trots att boken i stort följer Drakar och demoner supplementet ”Den femte konfluxen” (som jag lusläst otaliga gånger). Många scener är obetalbara, inte minst gillar jag det som är en underbar version av en rockkonsert. Slutet på boken är både överraskande och helt logiskt.

Finns det något som man skulle önska sig mer av i Vanderland? Kanske skulle det vara bra om något fler än tre kapitel utspelade sig i huvudstaden Tricilve? Efter alla politiska vändningar i tredje delen Vredesverk så kanske man skulle en närmare bild av kejsaren? Nu är boken lång nog ändå, men om något saknas så är det detta. Det skulle nog vara intressant att som spin-off göra en ”Gregorius” och skriva historien utifrån kejsarens perspektiv.

Känner ni att ni inte har något att läsa, nu finns hela krönikan om den femte konfluxen redo att läsa, med över 2000 sidors spänning, magi, filosofi, historia, religion, samhällskritik, musik- och litteraturreferenser och fantasi. Till detta en språkbehandling som jag riktigt älskar.  Jag rekommenderar definitivt läsning av verket!

Bokens omslagsbild.

Den moderna världen VII

Lite grann om korpskytten.

Le Corbusier och funktionalismen

Den schweiziskfödde Charles-Édouard Jeanneret (1887-1965), som blivit känd under sin pseudonym Le Corbusier, var en av de mest inflytelserika arkitekterna under 1900-talet. Han kom från 1917 att verka i Paris.

Han kom att få en del inspiration från futurismen och han ansåg att hus var maskiner att bo i, machines à habiter, där funktionen var överordnad formen. Den nya armerade betongen inspirerade honom att bygga på nytt sätt. Förutom en viss vurm för antiken förkastade Le Corbusier äldre byggnadsstilar och stadsplaner. Han kom att formulera fem punkter om hur hus borde skapas:

1.       Betongpelare, utan kapitäler, som bär upp huset.

2.       En öppen planlösning utan bärande väggar

3.       En fri fasad som inte bär upp huset

4.       Fönsterrader som skulle släppa in mycket ljus

5.       Platt tak, som även skulle fungera som terrass.

 

Villa Savoye. Le Corbusier (1929-31)

Det uppburna huset gav plats för att parkera bilen under, bilen och flygmaskinen var för Le Corbusier framtiden, och han såg maskinerna som något enbart gott för mänskligheten.

Även om Le Corbusier ansåg att funktionen går före formen betydde det inte att de estetiska värdena negligerades, de underordnandes endast funktionen. I sina senare skapelser kom det gyllene snittet att få en stor betydelse för Le Corbusier.

Den stil som växte fram via de ryska konstruktivisterna, Bauhaus och Le Corbusier och som betonar funktionen, samhällsnyttan och som tar bort gränserna mellan arkitektur och formgivning kallas oftast för funktionalism, oftast funkis, i de skandinaviska länderna och Tyskland (i tysksprkiga länder även die Neue Sachlichkeit), i andra delar av världen är den ofta känd som International Style.

Funktionalismen hade en plan att förändra världen, från heminredningar, via arkitektur till samhällsplanering. Genom rationella lösningar skulle husen och städerna gå från att vara kungens, kyrkans och borgerskapets till att bli människans. Husen skulle byggas smala för att släppa in mycket ljus.

                   

FN:s högkvarter. Le Corbusier/Niemeyer/Harrison& Abramovitz (1948-52)

CIAM och Charte d’Athènes

År 1928 grundades organisationen CIAM (Congrès Internationaux d’Architecture Moderne) av Le Corbusier och en del andra modernistiska arkitekter. I samband med CIAM:s fjärde kongress (i Aten), som hade som den funktionella staden som tema, antogs ett program som Le Corbusier var främste författare till – Charte d’Athènes. I detta program analyserades problem i den befintliga staden som att i den inre historiska stadsmiljön bodde för mycket folk och att detta var ett problem som ökade avståndet till naturen och orsakade ohälsa.

 De viktigaste åtgärderna var att dela upp staden i zoner. I stadskärnan skulle det finnas zon för administration, handel, kontor, shopping och kultur. Runt om detta skulle det finnas separerade zoner med bostäder, industrier och hantverk. Längst ut finns rena bostadsområden i förorter. Allt sammanbundet med stora biltrafikleder.

I bostadszonerna skulle husen vara höga och glest placerade i ett parklandskap.

Charte d’Athènes kom att få ett enormt inflytande över stadsplanläggandet i Västeuropa och Nordamerika, framför allt efter andra världskriget, men samtidigt kom en reaktion från yngre arkitekter mot stadsplanerandet inom CIAM som gjorde att organisationen upplöstes 1959.

Bildförteckning:
Villa Savoye
Foto: Valueyou
https://en.wikipedia.org/wiki/File:VillaSavoye.jpg
FN-skrapan
Foto: Padraic Ryan 2007
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:UN_Headquarters_2.jpg

Den moderna världen VI

Vita staden i Tel Aviv

Nazisternas judeförföljelser gjorde att många judiska arkitekter lämnade Tyskland. Flera av den emigrerade till det brittiska mandatet Palestina. I uppbyggnaden av den nya staden Tel Aviv kom dessa arkitekter att utforma en stor del av staden i modernistisk stil, med anpassningar för klimatet. Resultatet blev den s.k. Vita staden, med 4 000 hus i Bauhaus-stil.

”Termometern”. Yehuda Liolka (1935-36)

Lägenheter. Sima/Glik (1935)

Bildförteckning:
”Termometern”
Foto: Deror avi 2006
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Thermometter_House_Tel_Aviv_2006-11.jpg
Lägenheter Tel Aviv
Foto: Elekhh 2011
https://sv.wikipedia.org/wiki/Vita_staden,_Tel_Aviv#/media/File:Rehov_Hatavor.JPG

Den moderna världen V

Tyskland

Tyskland var det stora förlorarlandet efter det första världskriget. Landet hade förutom att det förlorade stora landarealer och fick betungande krigsskadestånd förbjudits ha en mer än minimal krigsmakt och stämplats som den enda ansvariga för världskriget. Kejsaren hade abdikerat och kvar av det Tyskland som funnits innan kriget var den lilla krigsmakten, som paradoxalt nog fick en större makt, då den var den enda maktfaktorn som var i kontinuitet.

I det vakuum som uppstått efter kriget kom modernismen att blomstra tillsammans med andra kulturyttringar. Berlin blev under 1920-talet ett internationellt kulturcentrum. Det fanns en stor tilltro till framtiden. Den tyska filmen var i topp, den tyska teaterscenen var världsledande och inom arkitekturen och designens område kom Bauhausskolan att vara trendsättande.

Vid Hitler maktövertagande 1933 kom mycket av den tyska kulturen att tystas. Modernismen förhånades och man hade utställningar med urartad konst. Bauhausskolan stängdes och funktionalismens inflytande begränsades till trafiklösningar, industrier och liknande. Nazismens kultur var i många fall olik den italienska fascismen, inte minst i förhållande till tekniken och modernismen.

Walter Gropius och Bauhaus

Arkitekten Walter Gropius (1883-1969) kom 1919 att skapa Bauhausskolan då två konstskolor i Weimar slogs samman. Målet med Bauhaus var att överbrygga skillnaderna mellan arkitektur, bildkonst, skulptur och design och samtidigt överbrygga skillnaderna mellan s.k. finkultur och konsthantverk. Modernismen kom att få ett avgörande inflytande över skapandet.

          

Bauhaus logga, skapad av Oskar Schlemmer. 

Skolan i Dessau, Walter Gropius (1925)

Gropius skrev i Bauhaus-manifestet att konsten och tekniken skulle samverka till helheten, och att man strävade efter en estetisk helhetssyn där hantverkssynen var väsentlig. Det sociala ansvaret var viktigt. Den ideala byggnaden sågs som målet. Men skolan hade även mycket stor betydelse för grafisk design och typsnitt, inte minst genom den ungerska konstnären och formgivaren László Moholy-Nagy.

År 1925 flyttade Bauhaus till Dessau, och 1932 till Berlin efter att nazisterna fått makten i Dessau. Gropius hade 1928 avgått som rektor. Skolan upplöstes av nazisterna 1933.

Gropius kom att verka som arkitekt i Tyskland efter kriget. Ett stort projekt, som namngavs efter arkitekten efter hans död, Gropiusstadt, var en stadsdel i Västberlin.

Barcelona-fåtöljen. Ludwig Mies van der Rohe (1929)

Den tyske arkitekten och formgivaren Ludwig Mies van der Rohe (1886-1969) var en annan tongivande inom Bauhaus. Hans stålrörsmöbler blev mycket kända. Han var rektor för Bauhaus 1930-1933. 1937 emigrerade han till USA efter att nazisterna klassat hans verk som otyska. Han fortsatte sin karriär där. 

Bildförteckning

Bauhaus-loggan
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Bauhaus-Signet.svg
Bauhausskolan i Dessau
Foto: Detlef Mewes 2003
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Bauhaus.JPG
Barcelona-fåtöljen
Foto: Pawel T Jochym 2004
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Barcelonachair.jpg

Den moderna världen IV

Ryssland – futurism och sovjetiskt avståndstagande från modernismen

Ryssland var vid 1900-talets början ett bondeland i snabb industrialisering. I tsarens huvudstad S:t Petersburg hade en sällan skådad blomstring av kulturen skett. Den ryska litteraturen spreds över världen, de ryska kompositörerna hade en storhetstid och den ryska baletten var den främsta i världen. Men det var en i stort borgerlig och aristokratisk kulturmiljö. I detta dök modernismen upp.

Ryssland kom modernismen redan tidigt att präglas av futurismen, som framför allt ville provocera. Framför allt var litteraturen futurismens område, poeten Majakovskij var en förgrundsgestalt. I samband med oktoberrevolutionen kom en stor del av futuristerna att hylla den nybildade Sovjetunionen. Kärleken var dock inte besvarad, bolsjevikernas kulturpolitik var till en början av det traditionella slaget. Men en ny riktning, konstruktivismen, växte fram. Konstruktivismen eftersträvade en samhällsnyttig konst, där bildkonst, arkitektur, mode, design och scenografi växte samman. Konstruktivismen kom att sprida sig från Sovjetunionen.

Zuevs arbetarklubb, Moskva. Ilya Golosov (1926-1928)

Under 20-talet fanns en pluralistisk kulturpolitik där såväl modernister som traditionell kultur levde sida vid sida. År 1928 startade en modernistisk kulturkamp, med bas i det kommunistiska ungdomsförbundet, med syfte att tränga ut den borgerliga kulturen. Det var dock inte på order av partiledningen som detta skedde.

År 1932 kom SKP (Sovjetunionens kommunistiska parti) att ta kontroll över kulturlivet, två år senare organiserades alla kulturarbetare i olika förbund. SKP:s ståndpunkt blev att kulturen skulle vara socialistisk realistisk, realistisk till formen och med ett socialistiskt budskap. Formen kom så att bli klassisk och traditionell, modernismen övergavs. 

Bildförteckning:

Zuevs arbetarklubb
Foto: Alex Fedorov 2016
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Zuev_Workers%27_Club_in_MSK.jpg

Den moderna världen III

Italien- futurism och fascism

I Italien hade Filippo Tommaso Marinetti år 1909 publicerat det futuristiska manifestet, en krigsförklaring mot all traditionell konst. Man ville riva historiska byggnader, museum och biblioteken. Den nya estetiken präglades av fart, kamp och aggressivitet, men även av folkmassorna.  Manifestet hyllade kriget och föraktade feminism och moralism. Marinetti vidareutvecklade sina tankar i olika tekniska manualer om hur framtidens litteratur, musik och konst skulle vara.

Efter första världskriget kom många italienska futurister, däribland Marinetti, att bli medlemmar i den nya fascistiska rörelsen, ledd av Benito Mussolini. Det är svårt att säga exakt vad som kännetecknade denna rörelse, men från futurismen kom tanken på att man var på ”historiens sida”, hyllandet av tekniken och den moderna konsten och kriget som ett mål och inget medel. Även tilliten till det kollektiva kan man spåra hos futurismen. Till detta kom en aggressiv nationalism, ett hat mot socialism, kungahuset och katolska kyrkan (när Mussolini fick makten kom han att negligera de två sista). En stark kropps- och idrottskultur utvecklades. Man ville rena människan och skapa något nytt i stället för det samhälle som man ansåg var sjukt. Allt fogades samman med den starka härskarkulten ”Mussolini har alltid rätt”, där en stark handlingskraft var det centrala och olika ideologiska ståndpunkter kunde förändras snabbt.

Casa del Fascio (Como). Giuseppe Terragni (1932-36)

 

EUR

En världsutställning planerades genomföras i Rom 1942. Till denna byggdes E42, eller senare EUR (Esposizione Universale di Roma), en stadsdel i Rom byggt med fascismens formspråk.  Chefsarkitekt var Marcello Piacentini och arbetet startades 1938, men kom att avstanna 1942 pga. andra världskriget. Först 1951 återupptogs arbetet. EUR har inspiration från det romerska imperiet, men framförallt från modernismen och funktionalismen i synnerhet.

EUR. Palazzo della Civilá Italiana (”det kvadratiska Colusseum”).  Giovanni Guerrini, Ernesto Lapadula och Mario Romano (1938-1943)

EUR. Palazzo dei Ricevimenti e Congressi. Adalberto Libera (1938-1954)

Bildförteckning

Casa del Fascio

foto: Sailko 2012

https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Como,_ex_casa_del_fascio_04.JPG

Palazzo della Civilá Italiana

foto: BlackCat

https://en.wikipedia.org/wiki/File:Roma_Palazzo_della_Civilt%C3%A0_Italiana_BW_-_from_Commons.jpg

Palazzo dei Ricevimenti e Congressi 

Foto: Alberti1492

https://en.wikipedia.org/wiki/EUR,_Rome#/media/File:Palazzo_dei_Congressi_a_EUR_Roma.jpg

Insändaren i helhet

Idag fick jag in en insändare i Smålandsposten. En del hade de strukit, lite synd, men här kommer den i sin helhet. En länk till det som fanns i tidningen finns längst ner.

Mot den funktionsseparerade staden

På en båtresa mellan Marseilles och Piréus 1933 till den fjärde kongressen för CIAM (Congrès Internationaux d'Architecture Moderne), skissade den schweizisk-franske arkitekten Le Corbusier fram en plan för hur framtidens städer skulle se ut. Le Corbusier såg bilen som framtiden, den framtida staden skulle vara byggd på bilistens villkor. I planen, som kallas Charte d’Athènes, staden bli funktionsseparerad. Varje del av staden skulle ha sin egen funktion, boende, rekreation, handel, industri, administration osv. Invånarna i staden skulle bo i hus som skulle vara funktionella och effektiva.

I stor utsträckning kom tankarna från Charte d’Athènes att påverka den svenska planeringspolitiken. Vi kan ta fram många exempel på hur stadsdelar och hela städer i stora delar förintades skoningslöst på det moloksaltare som CIAM skapat.

Visst kan den funktionsseparerade staden ha sina fördelar, inte minst på pappret. Det som man dock bortser från är estetiska och psykologiska behov hos människorna som lever i staden. Det är inte konstigt att de välplanerade områdena som byggts för endast en funktion ofta blivit centrum för utanförskap. Kan man bo någon annanstans så gör man det. Stadskärnorna som drabbats av detta har blivit betongöknar som dör efter stängningstid.

På ett sätt klarade sig Växjö bra under de värsta åren, eftersom man inte tillät för höga hus. Men centrum omvandlades till att bli en mer funktionsbaserad del i staden, ett centrum för handel och kontor. Boendet i stadens centrum har minskat. På 1930-talet (staden omfattade då dagens Centrum och Söder) hade Växjö omkring 10 000 invånare, vid valet 2014 fanns det i Centrum 1571 till kommunfullmäktige röstberättigade invånare (strax över 2000 till om man räknar med distrikten Lasarettet och Söder).

Le Corbusier såg ju bilen som framtiden och han var inte ensam om det. Idag ser vi alla problemen med en stor privatbilism, men även om vi gör det är vi i stort beroende av bilen för att leva i en funktionsseparerad stad. Vi vill gärna ha bilfria centrum, men är ändå beroende av bilen för att ta oss dit (busspriserna är i många fall högre än kostnaden för bränsle och parkering), istället väljer vi köpcentrum i stadens utkanter. Ekvationen är svårlöst.

De flesta vill nog att vi skall ha ett levande Centrum. För detta krävs mer folk som bor i staden. Det räcker inte med att göra om kommunhuset i Växjö till bostäder och bygga nya hus i utkanten av Centrum, det behövs att vi gör upp med den funktionsseparerade staden. Riv några fula modernistiska kontorshus, omvandla dem till flerfunktionshus med butiker och restauranger i botten och bostäder över detta, gärna med vackra innegårdar (mitt eget förslag är att börja med kvarteret Unaman, och mot Stortorget bygga ett hus som harmoniserar med övriga hus). Låt människor få bo vackert utan att behöva se ändlösa fönsterband (även det ett av Le Corbusiers påfund).

Se till att tillgängligheten med kollektivtrafiken ökar, mitt förslag är att i första hand gör det gratis för pensionärer att åka kollektivt i staden. Möjligen skulle man kunna tänka sig att några busslinjer t.ex. 2/6, 4 och 5 ersätts av spårvagnar. Skapa parkeringsplatser för de boende i stadskärnan samt för besökare, på ett sådant sätt att det kan både vara rimligt avstånd och inte förfula staden (en byggnad som på utsidan ser ut som ett barockpalats och som på insidan är ett parkeringshus vore en intressant tanke).

Försök bygg flerfunktionellt i alla stadsdelar och underlätta för den enskilde invånaren att låta bilen stå. Använd någon gång piskan, men oftare moroten. Detta kommer att kosta, men vi måste ta en hel del kostnader om vi vill ha en levande stad som utvecklas. Besluten om den funktionsseparerade staden togs oftast i politiskt samförstånd, låt oss hoppas att vi kan korrigera dessa felbeslut i samma samförståndsanda. Låt Växjö blir en föregångare i Sverige, något som kommer att ge mer positiv publicitet till oss än hur många ikoncentrum, världshandelscentraler och solbergshus man än vill smälla upp. 

http://www.smp.se/opinion/skapa-ett-levande-centrum/

Den moderna världen II

Fortsättningen:

USA- rötter

Den stora branden i Chicago gjorde att staden behövdes byggas upp på nytt. Konstruktioner av gjutjärn var inte aktuella efter branden, istället byggdes nya höga hus med stomme av stål, skyskrapor, med stora fönster och mycket lite utsmyckningar. Inom den s.k. Chicagoskolan byggdes hus i denna stil, framför allt fram till 1893 då intresset avtog.

Reliance Building (Chicago). Burnham/Root/Atwood (1895)

En av de främsta arkitekterna i denna skola var Louis Sullivan (1856-1924). Sullivan myntade det för framtiden så betydelsefulla citatet ”Form follows function”. För det har han kallats för ”modernismens fader”, men även ”skyskrapans fader” har han blivit kallad.

Wainwright Building (St. Louis). Louis Sullivan (1891)

Bildförteckning:
Reliance Building
foto: Arthur Sehn 2006
https://sv.wikipedia.org/wiki/Reliance_Building#/media/File:Reliance_building.jpg
Wainwright Building
foto: Jack Boucher 1986
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Wainwright_building_st_louis_USA.jpg