Blind lydnad

Jag är skeptisk till grupper som kräver blind lydnad av sina medlemmar. Oavsett om det idrottsföreningar, religiösa grupper, mc-gäng, politiska grupperingar eller något annat. Det måste finnas ett visst utrymme för tvivel och rätten att framföra dessa. I en alltför styrd tillvaro kan en ledare som är instabil föra gruppen var som helst.

Jag fick en bok ”Avhopparen” av Robert Dam i julklapp av min kära hustru. Den är författarens skildring om hur han upplevt 21år inom Scientologin. En skrämmande berättelse som beskriver hur en idé, som hade goda anslag och inte var helt fel, utvecklas till en organisation för att kontrollera medlemmarna och få ut så mycket pengar som möjligt. Ledaren, L. Ron Hubbard, är karismatisk och skriver logiskt och konsekvent. Problemen är att han bygger på märkliga antaganden och att han är psykopat. De som tar över efter honom är också psykopater.

Dam skriver på ett sätt så att man kan förstå varför han går med, varför han håller fast och avancerar inom gruppen, samt slutligen varför han lämnar den. Jag tror man kan applicera samma typ av tänkande för många olika grupper, många som har en hyggligt fungerande kärna, men som överexploateras och blir absurd.

Det bästa jag sett om detta är en film, ”Idioterna” i regi av Lars von Trier. Det är en av de filmerna som gripit mig mest när jag såg den, kanske för att jag på ett sätt kunde se mig själv i den. Den är ett utmärkt exempel på hur en sekt fungerar. 

Statistiska funderingar

Jag har nu några månader haft en blogg. Man kan fråga sig varför man skriver, och svaret är väl att det är skönt att få tänka högt ett tag. Det ger en del självbekräftelse att se att folk läser ens alster, även om det inte är gigantiska horder.

Det av mina inlägg som varit mest läst intill denna stund har varit ”Förstörarnas ansikte”, säkert för att den var länkad från DN:s hemsida. Eftersom jag älskar statistik så kan man ju se en hel del om vilka som läser (dock inte exakt vilka som läser). De tio vanligaste länderna har varit, i följande ordning; Sverige, USA, Ryssland, Storbritannien, Tyskland, Ungern, Norge, Polen, Belgien och Danmark. Att Ryssland ligger så högt förvånar mig lite, men annars är det inga märkligheter.

Av webläsare är Firefox  vanligast med 26% följt av Chrome med 22% av alla som läst bloggen. Den stora majoriteten, 58 %, har läst den via en dator med Windows, i en iPhone har 19% läst mina inlägg.

Det som saknas är några kommentarer, den enda hittills har jag gjort själv. 

Jobba som religionslärare

Att vara religionslärare är spännande och kul. Man får lära ut vad människor i olika delar av världen tror på, deras kultur och etik. En annan dimension av religionsämnet är det rent teologiska där man verkligen får använda hjärnan för att förstå olika resonemang. Det är olika i hur hög grad man kan komma in på detta i olika klasser. I regel är det stort intresse för ämnet, men en sak får man göra mycket, man får krossa fördomar. Eleverna har fördomar, som är lättförståeliga- de florerar i media på många olika sätt- men likväl fördomar. Mest fördomar finns det om Katolska kyrkan, Pingströrelsen och Islam. Jag undrar varför så många tror att Katolska kyrkan är fundamentalister? Faktum är ju att Katolska kyrkan idag accepterar evolutionen för att ta ett exempel. Likaså är det många som tror att alla muslimer, framför allt profeten Muhammed själv, är extremt kvinnofientliga. Givetvis kan grupper som talibanerna förstärka en sådan bild, men jag brukar ta upp att ingen person under hela historien har ökat kvinnans status mer än just nämnda profet under sin livstid.

Sedan finns det frågan om vad som är en religion och vad är en gud? Martin Luther sade i den stora katekesen att:

”en Gud kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tager sin tillflykt till. Att hava en Gud är alltså ingenting annat än att av hjärtat förtrösta och tro på honom, såsom jag ofta har sagt, att allenast hjärtats förtröstan och tro gör både Gud och avgud. Är tron och förtröstan rättskaffens, så är och din Gud den rätte. Är åter din förtröstan falsk och orätt, så är det icke därvid fråga om den rätte Guden. Ty det tvenne höra samman: tro och Gud. Det, varvid du fäster ditt hjärta och varpå du förlitar dig, är, säger jag, i verkligheten din Gud.”

Enligt Luthers definition är inte frågan om man har en gud eller inte utan vilken gud man har. Detta tål väl att funderas över. Är det rimligt att se det på detta sätt och se allt som möjliga gudar? Så att ”marknaden”, Manchester United, Luther själv, Astrid Lindgren eller Apple kan räknas som gudar? (I det sista fallet kan man verkligen fundera över det när folk vallfärdar till Steve Jobs hem.) Det är hur som helst väl värt att fundera över frågan. Det får mina elever ibland. J

Mångkulturalism

Idag var det politikerbesök på skolan, det var SDU som var på besök, en hel del elever var upprörda kring detta. Jag skall inte gå in i politiska diskussioner här, vare sig för eller emot. Men besöket föranledde ändå att jag funderade på begreppet mångkulturalism och fann åter vilken som är den bästa symbolen som finns för mångkulturalism; en maträtt med både italienska och turkiska rötter. Den har skapats av libaneser i Sverige. Kan det bli bättre? Möjligen skulle varianten med pommes på vara mer mångkulturell.

Filosofins "död"

Kring olika filosofer kan man skoja mycket. En del skämt är ganska tråkiga, men förvånansvärt många är riktigt bra. Jag kommer ihåg ett bra som några elever jag hade i filosofi för ett tiotal år sedan, de hade skapat en drink som hette ”Pierre on the rocks” vilken bestod av ett tomt glas med is i. Poängen var att de fastnat för Sartres exempel på att något frånvarande kan vara mer verkligt än de närvarande, som hans exempel när han väntar på att vännen Pierre skall dyka upp, men inte gör det. Pierres frånvaro blir mer verklig än de andra som är närvarande på kaféet. Drinken Thales var också en bra de hade gjort, den bestod enbart av vatten (Thales var ju som bekant filosofen som hävdade att allt bestod av vatten).

När det gäller filosofskämt har vi ju annars Monty Pythons fotbollsmatch och deras eminenta sång (som kan avnjutas här: http://www.youtube.com/watch?v=s1MgCV6uGuc ) .

En sida som är helt underbar är: http://people.ds.cam.ac.uk/dhm11/deathindex.html som ger olika filosofers sätt arr dö. Begrunda hur Nietzsche, Augustinus, Wittgenstein, Zenon eller just din favoritfilosof har mött sitt öde.

TV-serier och jag

Jag är inte speciellt mycket för att se serier på tv. Jag tycker de binder upp ens tid oerhört mycket, och jag är av den sorten att jag grunnar väldigt mycket om det är någon form av cliff-hanger. (Överlag ser jag väldigt lite på tv, numera blir det mest barnkanalen av någon outgrundlig anledning. )

När jag träffade min fru hade hon en helig tid, det var måndagskvällen, då visades CSI på Femman. Jag hade sett en del CSI innan jag träffade henne, men inte extremt mycket. Men när jag kollade på det blev jag snart fast i det, och det inte för att min frus skull, utan för min egen. Jag köpte henne en box med första säsongens alla avsnitt. Vi kollade igenom dem och snart blev det nya DVD-boxar. När alla avsnitt i Las Vegas var avklarade blev det New York och Miami.

Varför gillar jag CSI då? Ett par faktorer är viktiga. Standardavsnittet är så att man kan se det fristående, men ser man alla avsnitt så får man en extra berättelse, oftast (inte alltid) mycket bra gjort. Karaktärerna känns naturliga och inte krystade (det enda skulle väl vara att det är ovanligt mycket singlar bland dem, och få barn i deras liv, men det är väl ett sätt för manusförfattarna att kunna öppna upp för romanser på ett bra sätt). Man lär sig oftast något om moderna vetenskapliga rön. Sist men inte minst; vad skönt att det finns populära tv-serier där hjältarna är nördar, oftast supernördar. Se bara på Gil Grissom, suveränt spelad av William L. Petersen. En hjälte som är expert på insekter, halvautistiskt beteende, förvarar bevismaterial i personalens kylskåp, gillar att åka berg-och-dalbana och ”pratar” teckenspråk obehindrat. 

Allra mest gillar jag pilotavsnittet, där man presenteras inför alla huvudkaraktärer genom en biroll och snart blir mördad. Underbar inledning!

Och jag och tv-serier? Ja, på brevlådan har jag en skylt som säger: INGEN REKLAM TACK! Samma princip försöker jag ha på tv:n så vi köper DVD-boxar numera istället för att kolla på Femmans reklamavbrott...

Upprorens frånvaro

När man hör nyheter från världen är det ofta uppror och liknande som finns med, t.ex. nu från Syrien. Sedan läser man historia och det är mycket uppror och revolutioner. Men det finns ett undantag. Under svenskt 1600-tal förekom inget väpnat uppror, inga bonderevolter, inga inbördeskrig. Det är inte så att det inte fanns anledning till det, det fanns det verkligen. Höga skatter, 10 000-tals unga pojkar sändes ut i krig, det var hårda straff för saker som inte ses som ett brott idag, det var gott om uppror runt om i Europa.

Varför blev det inga uppror i Sverige på 1600-talet? Frågan anser jag vara av mycket stor vikt även ur ett internationellt perspektiv. Av allt jag läst om 1600-talet (det är en hel del) finner jag följande faktorer som viktiga:

1.       Gemensam ideologi för alla, i form av den evangelisk-lutherska kyrkan.

2.       Ståndscirkulation. De som hade begåvning kunde göra karriär inom kyrkan, militären eller förvaltningen.

3.       Man klev aldrig från myndigheternas sida över gränsen för hur mycket man kunde få ut av befolkningen.

4.       Rättvisan gällde för alla.

Jag tror den sista punkten är allra viktigast, men alla punkterna är viktiga. Även om straffen var hårda och kunde utkrävas för småsaker (enligt dagens sätt att se) visste alla att lagarna fanns för  alla, även adelsmän kunde bli dömda. Det var inga godtyckliga domar och bygdens folk fanns med i domstolarna. Häradsdomarna dömde ofta enligt lagens bokstav, medan sedan hovrätterna oftast lindrade brotten. Ta t.ex. enkelt hor (ett otrohetsfall där ena parten var ogift och den andra gift). Lagen sade att det var dödstraff för detta brott och häradsrätterna dömde det horande paret till döden. Alla dödsdomar behövde bekräftas av hovrätterna och då mildrades det till böter eller spöslitning istället. Få personer avrättades pga. enkelt hor i Sverige. Häradsrätterna var bygdens folk, det är också viktigt att betänka.

Sedan kan vi se den andra punkten där vi har Axel Oxenstiernas ord om hur man skulle behandla folket. ”Att böja, inte bräcka”. Det avslutar dagens betraktelse.

En 10-årings frustation

Jag minns mycket väl när mitt intresse för historia föddes. Det var när jag gick i tredje klass på lågstadiet. Satte mig och tittade på TV och fastnade vid ett program om Stockholms blodbad. Fick veta en hel del om släkten Sture, Kristian II och Gustav Vasa. 

Det som ganska typiskt för mig då och nu är att om jag fastnar för något – jag vill veta allt. Jag började med vad som stod i Bra Böckers Lexikon och fick mina föräldrar att leta reda på deras gamla skolböcker i historia. Snart kunde jag innehållet i dessa. 

Jag började läsa lexikon för skoj skull, två saker älskade jag, släktträd och historiska kartor. En karta kom snart att göra mig extra intresserad, en över Tyskland 1648. Vad jag fann det spännande att se en mängd småstater, olika dynastier i olika grenar spridda i olika antal enklaver. Jag blev frustrerad när jag insåg att lexikonet, som jag älskade, inte innehöll alla fakta som jag ville åt. Varför fanns inte uppslagsord som Pfalz-Simmern t.ex?

När jag började högstadiet fanns det äldre uppslagsböcker där, det stillade en del frågor, men nya kom. Jag insåg att även dessa var ofullkomliga. Det dröjde ytterligare 15 år innan jag fann en del svar, när det gäller olika furstesläkter i Europa har man det fina flerbandsverket ”Europäische Stammtafeln”.

Idag finns allt man kan tänka sig på nätet. Lyckliga de 10-åringar idag som börjar undra efter hur släktträdet för släkten Wittelsbach-Pfalz-Simmern såg ut, och hur landets geografi såg ut. Allt går att finna!

Tvåspråkighet II

Det här med att familjen har två språk kan ha sina sidor. Eftersom mina kunskaper i ungerska är ytterst begränsade är det ju svenskan som dominerar. Men vissa ungerska ord använder vi (av olika anledningar) istället för de svenska. Ordet för (fisk-)mås är ett sådant, vi använder sirály (uttal ungefär: shiraj). Sedan är det några matord, givetvis på rätter som inte har svenska namn men även på vissa andra ord som torma (pepparrot) och en sak som t.o.m. är viktigare än paprika i det ungerska köket (eller ungefär lika viktigt som lingonsylt i Sverige är kanske en bättre jämförelse) nämligen tejföl(gräddfil).  Det är intressant vilka ord som för oss blir språköverskridande. Sedan när man förgäves letar efter tejföl i mejerihyllan när man handlar och måste tänka efter vad det heter på sitt modersmål, det är en annan sak.

Kleptokrati III

Fortsätter med lite kongolesisk historia:

Mobutus fall

Det var efterdyningarna till folkmordet i Rwanda som blev början till Mobutus fall. När tutsigerillan FPR besegrat den rwandiska armén sommaren 1994 flydde över 1 miljon hutuflyktingar över gränsen till Zaire, bland dessa fanns resterna av den rwandiska armén och hutumilisen Interahamwe som låg bakom folkmordet. Deras hat mot tutsierna i Rwanda kom att utvecklas till att förföljde tutsiminoriteten banyamulenge i östra Zaire, med visst stöd från Mobutu. I oktober 1996 förklarades det att banyamulenge inte hade rätt att vistas i landet. Detta ledde till att Uganda och Rwanda invaderade Zaire tillsammans med den gamla gerillaledaren Laurent-Désiré Kabila 1996 i en allians kallad l'Alliance des Forces Démocratiques pour la Libération du Congo-Zaïre (AFDL). Även Angola kom att hjälpa till i kampen mot Mobutu, som stött UNITA-gerillan i Angola.

Samtidigt hamnade Mobutu på sjukhus utomlands. Eftersom allt var eftersatt i Zaire så kom AFDL snabbt att avancera mot Kinshasa. I spåren av detta kom majoriteten av hutuflyktingarna från Rwanda att återvända till hemlandet, medan Interahamwe fortsatte att kämpa mot AFDL. Medlingsförsök gjordes av bland annat Sydafrika, men det blev allt tydligare att Mobutus dagar var räknade. 17 april 1997 tågade Kabila in i Kinshasa och utropade sig till president. Han förklarade att landet åter igen skulle heta Demokratiska republiken Kongo och utlovade fria val.

Mobutu tog sin tillflykt till Marocko, där han avled ett månader senare. På begäran från Kongos nya regering så hade en del av hans tillgångar utomlands spärrats, men resultatet av kleptokratin var förödande. 

Kleptokrati II

Ja, knappt man skrivit lite om Kongo blir det rykande aktuellt. Jag lägger till lite här om kleptokratin under Mobutu.

Redan 1967 hade Mobutu försökt afrikanisera det största gruvbolaget i Kongo, men det blev ett ganska kostsamt misslyckande som mest gynnade de belgiska gruvintressena. 1971 afrikaniserades i princip alla utländska bolag i landet, förutom de amerikanska. För Mobutu var det mycket viktigt att upprätthålla goda förbindelser med USA, Mobutus Zaire sågs som ett bålverk mot kommunism i centrala Afrika, inte minst sedan såväl Kongo-Brazzaville, Tanzania, Zambia och senare Angola slagit in på en socialistiskt inriktad väg.

Företagen som afrikaniserades kom i stor utsträckning att ägas av Mobutu själv, eller hans nära medarbetare. Såväl företagen som landet vansköttes, vilket gjorde att den ekonomiska utvecklingen i landet sjönk. Mobutu såg till att statens inkomster blev hans personliga inkomster. Under Mobutus tid som president beräknas han ha roffat åt sig minst 4 miljarder US$ från statskassan till sin egen förmögenhet.

Infrastrukturen i landet vansköttes starkt och landet utanför huvudstaden var näst intill isolerat. De statsanställda fick inga löner, förut Mobutus elitsoldater. Mobutu klarade att behålla makten genom att, liksom belgarna före honom, spela ut olika folkgrupper mot varandra och korruptionen var omfattande. Mobutu såg till att ingen makthavare kunde komma i en maktposition som kunde hota hans egen makt.

Även om Väst, framför allt USA och Frankrike, gynnades av Mobutus styre så kom alltfler röster mot att man gynnade en sådan despotisk härskare. Styret i Zaire sade bestå av en kleptokrati, ett styre som enbart syftade till att roffa åt sig så mycket av statens egendomar som det var möjligt.

Mot de flesta andra länder i regionen hade Zaire dåliga relationer, det enda undantaget var Rwanda. Mobutu sågs som en de gamla kolonialmakternas bandhund som dessutom hade goda förbindelser med Israel, som var allierat med Sydafrika.

I samband med kalla krigets slut var det inte lika viktigt att ha en stark antikommunistisk regim i Zaire och omvärlden försökte få Mobutu att demokratisera landet. 1990 upphävdes förbudet mot andra partier, men Mobutu hindrade med kraft att några som helst inskränkningar i hans makt skedde. 

Kleptokrati

Lite ur en nästan färdigskriven bok om Centralafrikas moderna historia. Det handlar om en vedervärdig diktator i ett av jordens mest plågade länder; Kongo.

Kleptokratin

Redan 1967 hade Mobutu försökt afrikanisera det största gruvbolaget i Kongo, men det blev ett ganska kostsamt misslyckande som mest gynnade de belgiska gruvintressena. 1971 afrikaniserades i princip alla utländska bolag i landet, förutom de amerikanska. För Mobutu var det mycket viktigt att upprätthålla goda förbindelser med USA, Mobutus Zaire sågs som ett bålverk mot kommunism i centrala Afrika, inte minst sedan såväl Kongo-Brazzaville, Tanzania, Zambia och senare Angola slagit in på en socialistiskt inriktad väg.

Företagen som afrikaniserades kom i stor utsträckning att ägas av Mobutu själv, eller hans nära medarbetare. Såväl företagen som landet vansköttes, vilket gjorde att den ekonomiska utvecklingen i landet sjönk. Mobutu såg till att statens inkomster blev hans personliga inkomster. Under Mobutus tid som president beräknas han ha roffat åt sig minst 4 miljarder US$ från statskassan till sin egen förmögenhet.

Infrastrukturen i landet vansköttes starkt och landet utanför huvudstaden var näst intill isolerat. De statsanställda fick inga löner, förut Mobutus elitsoldater. Mobutu klarade att behålla makten genom att, liksom belgarna före honom, spela ut olika folkgrupper mot varandra och korruptionen var omfattande. Mobutu såg till att ingen makthavare kunde komma i en maktposition som kunde hota hans egen makt.

Även om Väst, framför allt USA och Frankrike, gynnades av Mobutus styre så kom alltfler röster mot att man gynnade en sådan despotisk härskare. Styret i Zaire sade bestå av en kleptokrati, ett styre som enbart syftade till att roffa åt sig så mycket av statens egendomar som det var möjligt.

Mot de flesta andra länder i regionen hade Zaire dåliga relationer, det enda undantaget var Rwanda. Mobutu sågs som en de gamla kolonialmakternas bandhund som dessutom hade goda förbindelser med Israel, som var allierat med Sydafrika.

I samband med kalla krigets slut var det inte lika viktigt att ha en stark antikommunistisk regim i Zaire och omvärlden försökte få Mobutu att demokratisera landet. 1990 upphävdes förbudet mot andra partier, men Mobutu hindrade med kraft att några som helst inskränkningar i hans makt skedde. 

Folkmordet i Rwanda och jag

Sommaren 2005 var jag på en studieresa till Tanzania med ett antal andra lärare för att studera religion i Afrika. Det var en underbar resa, med många intressanta besök. Det var besök i en massajby (inte turistmassajer utan i en by där endast inbjudna mzungu (vitingar) kom). Det var skolbesök, besök i kyrkor, barnhem och blindskolor m.m. Till detta ett par timmar vid Arushatribunalen. Sedan ett par nationalparker (Tarangire och Lake Manyara) och en dags vandring på Kilimanjaro. En dag på Zanzibar får man inte heller glömma. Det var två fullmatade veckor med mängder med intryck. 

Ett stort intryck var besöket vid Arushatribunalen. Jag har varit i en rättegångssal under pågående rättegång två gånger under mitt liv, första gången när jag gick på gymnasiet, då handlade rättegången om rattfylla på Ulriksbergspromenaden i Växjö andra gången var det då folkmord i Rwanda. Den här dagen var det förhör av ett försvarsvittne, den åtalade var en kapten i rwandiska armén och vittnet var en av hans soldater. Jag kan fortfarande tydligt måla fram miljön framför mig, på åskådarplatserna bakom skottsäkert (?) glas, tolkningssnäckan i örat (jag valde engelska, min franska är dålig och kunskaperna i kinyarwanda än värre), den mycket drivna engelskspråkiga åklagaren, de tre domarna (från Norge, Fiji och Ryssland), den franskspråkiga försvarsadvokaten och skynket som dolde vittnet från åskådarna. 

Men mest av allt minns jag känslan av att vara med i historien. Jag vet att jag efteråt beskrev känslan som att jag har undervisat mycket om historia, men nu är jag i historien. Det är ju inte var dag man är på en rättegång som handlar om dödandet av ofattbart många människor. I min favorit bland tv-serier, CSI, yttrades när de gripit en av förövarna från Rwanda ett citat (som jag fritt ur minnet återger) ”Nu har vi gripit en som mördat fler personer än alla andra vi gripit tillsammans). Alla som sett CSI förstår vad det handlar om.

När jag kom hem från Tanzania började jag läsa på mer om folkmordet. Som många andra noterade jag detta summariskt när det pågick. Det var något långt borta, folk man inte kände som såg annorlunda ut. När man började läsa på skämdes man för dessa tankar.

I samband med detta kom jag att se filmen ”Hotel Rwanda”, och som många andra blev jag gripen av vad som hänt. Sedan finns det ju två andra spelfilmer om detta folkmord, ”Sometimes in April” och ”Shooting dogs”, av dessa är ”Sometimes in April” den bästa tycker jag. Vansinnet i folkmord går aldrig att försvaras och svårt att förstå. Mina minnesbilder av rättegångssalen i Arusha lär alltid finnas med mig. 

Ett gott liv

Vad gör ett liv bra? Frågan kan diskuteras i all evighet, men kanske kan man finna några gemensamma nämnare. För mig blev det mycket funderande för 12 år sedan när jag brände ut mig. Tack och lov kom jag över denna, men för att undvika att hamna i samma situation igen ansträngde jag mig för att finna en plan som passade. Det jag kom fram till var att se till att man blev mer ”människa” genom att tre faktorer skulle uppfyllas.

1.       Intellektuell sysselsättning i någon form.

2.       Någon fysisk aktivitet.

3.       Något skapande

För mig var det första kravet redan uppfyllt, den (för mig i alla fall) väsentliga delen av jobbet är intellektuellt. Den fysiska aktiviteten var att jag började träna karate. Det skapande blev att jag återupptog miniatyrmålandet som jag hållit på med tidigare. Senare har jag lagt till en punkt till

4.       Något lekfullt

Och detta har jag mycket i mitt liv, så det behövde jag inte börja med något nytt. Det har funkat bra för mig denna mix, vilket givetvis inte säger att det funkar för alla, även om jag tror att det gör det för många,

I senast numret  (46-2012) av Läkartidningen (som min kära hustru får) finns en debattartikel av Anders Jeppsson som hävdar att läkare i de flesta fall inte skall vara så ingenjörslika i sitt arbete utan se till att livet ges mening för patienterna. Att förvägra patienter vissa önskningar är, menar Jeppsson, att tro att människan är odödlig och att döden är ett misslyckande. Han utgår från en bok ”The top five regrets of dying” av den australiensiska författaren och musikern Bronnie Ware. Ware har i den boken summerat vad döende människor ångrar mest i sitt liv. Det sammanfattas i fem punkter:

1.       Att man inte varit sig själv tillräckligt mycket, utan försökt vara som alla andra.

2.       Att man arbetat för hårt.

3.       Att man inte haft mod att uttrycka sina känslor.

4.       Att man inte haft kontakt med vännerna.

5.       Att man inte hade tillåtit sig att vara lyckligare.

Det finns mycket att tänka på här. Vad kommer jag att ångra när jag är döende? Eller är vi inte alla döende, som Jeppsson mycket riktigt skriver. 

En ny bok att läsa

Ett litet boktips/recension...

Svensk historia av Olle Larsson och Andreas Marklund

Varning! Detta kan vara tendensiös eftersom den ena författaren är min vän och kollega.

Översiktsverk är en vansklig sak. Man skall undvika för mycket irrelevant och få med allt relevant, ofta i en mycket bestämd textmängd. I den nyutkomna boken ”Svensk historia” av Olle Larsson och Andreas Marklund skildras Sveriges historia från 1520 till våra dagar. Man gör det mycket bra, jag ser inget stort som missats (förutom min favorit Hogenskild Bielkes insatser i svensk historia såklart)och inte heller snöar man in sig i för speciella områden. För mig som är ganska väl beläst i svensk historia var det inga stora överraskningar (mer än antalet ryska soldater som fanns i Stockholm i början 1740-talet), men boken är en utmärkt översikt. De bägge författarna skriver på ett sätt som gör att den känns som en helhet, inte två distinkta delar. Boken förtjänar defintivt att översättas så att folk utan kunskaper i svenska lätt kan lära sig svensk historia. 

Lite ur religionsboken

Här är ett stycke ur min religionsbok igen, ett avsnitt om Kristendomens ritualer:

Ritualer

Inom kristendomen finns en del ritualer, men de flesta av dem finns enbart inom ett fåtal kyrkor. En del finns inom alla dock. Här presenteras de sju sakramenten som finns inom Katolska kyrkan, men med förklaringar som jämför mellan olika kyrkor. Inom östkyrkorna pratar man inte om sakramenten utan om mysterier. Dessutom tas gudstjänsterna upp.

Dop

Dopet är centralt inom kristendomen. I Matteusevangeliet står det: Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i faderns och Sonens och den heliga Andes namn (Matt 28:19).

Dopet är en ritual med vatten som innebär att den som skall döpas antingen nedsänks i vatten eller öses med vatten.

     Inom Katolska kyrkan, lutherska, anglikanska, metodistiska och en del reformerta kyrkor är i regel barndop som är när barnen är relativt små, och man öser vatten över huvudet. I östkyrkorna brukas barndop också, med där doppas barnet i regel ner helt i vatten. Baptistiska kyrkor (och avläggare som pingströrelsen) brukar troendedop, där den som döpes har uppnått en viss ålder och själv kan ta ställning till dopet, vilket sker genom helt nedsänkande i vatten. 

     Det finns olika uppfattningar om dopet. För de reformerta och baptistiska kyrkorna är dopet en bekännelsehandling, medan det inom de andra har en frälsande effekt.

Eukaristin (nattvarden)

I de tre synoptiska evangelierna berättas om Jesus sista måltid med sina lärjungar.

Medan de åt tog han ett bröd,och efter att ha  läst tackbönen, bröt han det, gav åt sina lärjungar och sade: ”Tag och ät, detta, det är min kropp.” Och han tog en bägare, och efter att ha tackat Gud och gav han den åt dem och sade: ”Drick av den alla. Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse”. (Matt 26:26-28) Gör detta till minne av mig. (Luk 22:19)

Redan i urkyrkan vet vi att man firade gemensamma måltider med börd och vin och detta gör man i än i dag. Hur detta skall tolkas har varit en av de stora stötestenarna mellan olika kyrkor.

     Inom Östkyrkorna och Katolska kyrkan uppfattar man de bokstavligt. Vinet och brödet är Jesu kropp och blod, inte längre vin och bröd. I katolska kyrkan markeras förvandlingen genom att man ringer i en klocka. Det förvandlade är sedan efter detta verkligen Jesu kropp och blod, och skall behandlas utifrån detta. Eukaristin innebär frälsning. I en katolsk kyrka finns ett skåp, arken, där man förvarar det förvandlade brödet och vinet, utanför hänger en lampa som lyser och markerar Guds närvaro. Den är endast släckt under långfredagen och påskaftonen.

     Martin Luther hade delvis en annan uppfattning. För honom, och de lutherska kyrkorna, är det så att det att brödet och vinet blir Jesu sanna kropp och blod genom läsandet av Bibelns ord, men det upphör inte att vara bröd och vin.

     Den schweiziske reformatorn Zwingli ansåg att nattvarden var en ren bekännelsehandling som i sig inte medförde någon frälsning. Jean Calvin som fortsatte Zwinglis tankar hade dock en kompromiss, vinet och brödet är bara vin och bröd, men genom Bibelns ord om instiftandet av nattvarden kommer man ikontakt med Kristi andliga kropp, vilket ger frälsning. Zwinglis och Calvins tankar har olika olika hög grad påverkat de flesta andra kyrkor än de ovan nämnda.

Boten

Att alla människor gör och tänker fel ibland anses allmänt inom kristendomen. Även Jesus trognaste lärjunge Petrus förnekade Jesus vid tre tillfällen för att ta ett exempel. Formerna för att göra bot varierar i hög grad mellan kyrkorna. Inom Katolska kyrkan och östkyrkorna består boten av bikt, ånger och avlösning. Bikten innebär att man bekänner sina synder inför en präst, ånger innebär att man skall ångra sig i sitt hjärta och att det inte bara skall vara en läpparnas bekännelse. Avlösning innebär att prästen förlåter den biktande och säger åt den att göra vissa heliga handlingar för att man skall bli botad från de synder man bekänt. Det är vanligast att be ett antal böner. Inom Katolska kyrkan så finns särskilda biktbås där man kan bekänna sina synder anonymt för prästen.

     Boten var mycket viktig för Martin Luther, men den har ändå kommit i skymundan i de protestantiska kyrkorna. Det Luther reagerade på i den Katolska kyrkans botlära var framför allt avlösningen. Prästen skulle inte förlägga den botande någon handling, det är att lyssna och att Guds namn förlåta.

Konfirmationen

Som en bekräftelse på dopet finns konfirmationen. Inom östkyrkorna sker den omedelbart efter dopet, medan i andra kyrkor som praktiserar barndop så sker den när barnet uppnått en viss ålder, mellan 8-15 år är regel. Inom östkyrkorna innebär konfirmationen att man smörjer den döpte med helig olja och innebär att man kan deltaga i eukaristin.

Inom katolska kyrkan, anglikanska kyrkan samt inom lutherska kyrkor innebär konfirmationen att man lär sig om kristen tro. Själva konfirmationen är en bekräftelse på dopet och sker, inom Katolska och Anglikanska kyrkan av en biskop. Inom de lutherska kyrkorna behövs ingen biskop. Konfirmationen är det som är start för nattvardsgång, men detta har t.ex. inom Svenska kyrkan försvunnit.

     I vissa kyrkor med troendedop har även börjat införa konfirmation som en ytterligare bekräftelse på dopet.

Äktenskapet

Äktenskapet räknas som en helig handling inom östkyrkorna och Katolska kyrkan. Ritualen kan variera mellan olika kulturer. Eftersom det är ett sakrament är det oupplösligt enligt Katolska kyrkan. Separation kan accepteras (och skilsmässa i juridisk mening i nödfall), men det är inte tillåtet att ingå nytt äktenskap medan den man blivit vigd med lever. I ortdoxa kyrkor accepteras skilsmässa, men det finns ett förbud mot mer än tre äktenskap under sin livstid. 

Vigningen

Vigning, eller ordination, till präst och diakon räknas som en helig handling inom Katolska kyrkan och östkyrkorna. Präster ordineras av en biskop genom handpåläggning. Inom dessa kyrkor poängteras den apostoliska successionen, men en kedja av handpåläggningar sedan apostlarnas tid.

Även inom anglikanska, lutherska och en del andra kyrkor finns även där prästvigning som går till på ungefär samma sätt, men det räknas inte där som en helig handling som på samma sätt inom dem Katolska kyrkan och östkyrkorna.

De sjukas smörjelse

Vid allvarliga sjukdomar så kan man få de sjukas smörjelse i hopp om att kunna tillfriskna. Inom ortodoxa kyrkor sker detta med sju närvarande präster, inom katolska kyrkan räcker det med en präst för detta. Den sjuke besmörjes med helig olja i detta sakrament. Det är viktigt att påpeka att det inte heter sista smörjelsen som det ofta benämns. Det är ihop om tillfrisknande som det ges, inte som en förberedelse inför döden. Det sista sakrament som man bör ta som förberedelse inför döden är snarare eukaristin. Detta sakrament saknas helt i de protestantiska kyrkorna.

Gudstjänster

Gudstjänstformerna kan variera mycket inom kristendomen. Inom östkyrkorna följer gudstjänsten samma mönster enligt en bestämd liturgi, där mysteriet med Gud blev människa och eukaristin är i centrum.

     Katolska kyrkans gudstjänster kan utformas på delvis olika sätt, men även här är eukaristin i centrum. Predikan förekommer, och gudstjänsterna utformas delvis på olika sätt beroende på var i kyrkoåret de finns.

    För de protestantiska kyrkorna är eukaristin inte i centrum som på samma sätt som i andra kyrkor. Här är det istället predikan som är det centrala. I anglikanska kyrkan påminner liturgin mycket om den katolska, för lutherska kyrkor är det lite mer skillnad, och en än större skillnad sedan mot reformerta. 

     Framförallt i och med pingströrelsens framväxt har friare gudstjänstformer utarbetats, där ingen liturgi är bestämd. 

Kungariket Bayern idag

Släkten Wittelsbach har styrt i Bayern sedan 1180. Under 1200-talet kom släkten även att styra Pfalz, släkten grenade upp sig i dels en bayersk och dels en pfalzisk gren, där den pfalziska kom att inneha kurfurstevärdighet, men kom även att dela upp sig i mängder med grenar. I samband med 30-åriga kriget kom även den bayerska grenen att inneha kurvärdighet.

Kungariket Bayern

Allt eftersom kom de olika grenarna att dö ut, 1777 dog även den bayerska grenen ut och de bägge kurfurstevärdigheterna samlades hos Karl Theodor av Pfalz-Sulsbach. Men även Karl-Theodor dog utan barn och hans gren dog ut. Ny dubbel kurfurste blev Maximilian Josef av Pfalz-Zweibrücken-Birkenfeld, som 1806 antog titeln kung av Bayern och blev kung Maximilian I.

Bayern var under 1800-talet den tredje största tyska staten, och hade en inte oväsentligt roll i maktspelet mellan Preussen och Österrike.

 Den mest kände kungen är Ludwig II (1864-1886) som gynnade Richard Wagner och byggde luftslott i verkligheten. När han först förklarats sinnesjuk och sedan dött under oklara förhållanden blev hans klart sinnessjuke bror Otto kung. Efter som Otto inte var kapabel att styra var det farbrodern Luitpold som skötte detta fram till sin död 1912, då han avlöstes av sin son Ludwig. Otto blev avsatt 1913 och Ludwig kunde bli kung Ludwig III. Hans regering blev inte lång, två dagar innan kejsar Wilhelms flykt till Nederländerna tvingades Ludwig III att fly München. 12 november undertecknade han ett dokument som sågs som hans abdikation, även om det formellt sett inte var det. De följande åren levde han dels i Bayern, men även i Ungern, Schweiz och Liechtenstein. Han dog i oktober 1921 på sitt slott Nádasdy i Ungern. Han begravdes med en statsbegravning i München samma år.

Kronprins Rupprecht

I Ludwig III:s äktenskap med Maria Theresia av Habsburg-Este föddes 13 barn. Den äldste var kronprins Rupprecht, som var en av de mest framstående tyska generalerna under första världskriget. Rupprecht var den förste tyske befälhavaren som insåg det omöjliga i att vinna kriget och förordade tidigt förhandlingar.

I samband med krigsslutet avsade sig aldrig Rupprecht sina tronanspråk. Efter en kort tid i exil återvände han 1919 till Bayern. När hans far dog tog han över sin fars ställning som pretendent och huvudman för huset Wittelsbach. Han erkände aldrig Weimarrepubliken och arbetade för en återgång till monarkin, men lämnade en del av släkten Wittelsbachs tillgångar till den bayerska staten, däribland Ludwig II:s slott. Kronprinsens första hustru Marie-Gabrielle, dotter till hertigen i Bayern Karl Theodor, hade avlidit 1912. Av deras fem barn blev endast andre sonen Albrecht vuxen. 1921 gifte Rupprecht om sig med den luxemburgska prinsessan Antonia. I detta äktenskap föddes sex barn.

Kronprinsen kom att spela en viktig politisk roll i Weimarrepublikens Bayern. 1932 fanns det planer på att göra honom till Statskommissarie i Bayern med diktatoriska befogenheter, något som stöddes av många partier, däribland socialdemokraterna. Hitler maktövertagande 1933 satte stopp för dessa planer. Rupprecht var tidigt en motståndare till nazismen och blev inte lockad av Ernst Röhms försök att vinna över de gamla furstesläkterna för nazismen.

I början av andra världskriget kom nazisterna att konfiskera många egendomar som ägdes av det bayerska kungahuset, vilket gjorde att kronprins Rupprecht med familj flydde till Italien där de fick asyl hos kung Viktor Emanuel. Rupprecht verkade fortförande för ett återinförande av monarkin i Bayern, han hade olika scenarion där ett var att Bayern och Österrike formade en sydtysk stat, en annan var att släkten Wittelsbach skulle överta kejsarvärdigheten i ett postnazistiskt Tyskland. 1943 lät han uttala offentligt att han önskade att Tyskland skulle förlora kriget.

1944 befann sig hans familj i Ungern. I samband med den tyska ockupationen av Ungern i oktober fängslades Rupprechts maka och barn och fördes till koncentrationslägret Sachsenhausen, från vilket de flyttades i april 1945 då de hamnade i Dachau. Där befriades de av amerikanska trupper. Kronprinsessan Antonia hämtade sig aldrig från fångenskapen och vägrade att bo i Tyskland efter kriget. Hon dog 1954 i Schweiz.

Kronprins Rupprecht själv hade klarat sig undan fängslandet. Han fortsatte att propagera för återinförandet av monarkin men de amerikanska ockupationsmyndigheterna stödde inte honom i detta. Man beräknar dock att minst 60-70 % av den bayerska befolkningen då var för en restauration av monarkin. Även bland de folkvalda i Freistaat Bayern fanns det stort stöd för monarkin, 1954 deklarerade 70 av 170 ledamöter i det bayerska delstatsparlamentet att de var monarkister. Kronprinsen dog 1955 och fick en statsbegravning.

Hertigar av Bayern

Rupprechts äldste överlevande son Albrecht var nu pretendent till Bayern och chef för huset Wittelsbach. Han antog titeln hertig av Bayern som pretendent. Albrecht var känd för sitt intresse för botanik och natur, han var även en passionerad jägare. Han dog 1996, 91 år gammal.

Albrecht hade i sitt äktenskap med Maria von Trakostjan fyra barn, två döttar och två söner. Det var först 1949 som äktenskapet erkändes som ickemorganatiskt. Den äldste sonen Franz (född 1933) blev 1996 överhuvud för släkten Wittelsbach och hertig av Bayern. Han studerade företagsamhet och har varit en stor konstsamlare, flera konstverk från hans samlingar är idag utlånade till olika bayerska konstmuseum.

Arvingar

Franz är ogift och hans arvinge är hans yngre bror Max Emanuel (född 1937), hertig i Bayern. Titeln hertig i Bayern är en titel som funnits i en sidogren inom huset Wittelsbach sedan 1799 (ej att förväxla med titeln hertig av Bayern). Då den siste av denna sidogren, Ludwig Wilhelm, dog 1968 utan arvingar lät han adoptera Max Emanuel som sin efterträdare.

Max Emanuel är liksom sin bror Franz engagerad i driften av familjen Wittelbachs egendomar, vilket är flera slott, stora jordegendomar och stora andelar av den bayerska industrin. Han är sedan 1967 gift med den svenska grevinnan Christina Douglas, tillsammans har de fem döttrar, Sophie (1967) gift med arvprins Alois av Liechtenstein, Marie (1969) gift med hertig Wilhelm av Würtemberg, Helene (1972), Elisabet (1973)  gift med Daniel Terberger och slutligen Maria (1975) gift med Klaus Runow. Eftersom Bayern har den saliska lagen som tronföljd kan inte döttrarna ärva, istället är det en syssling och kusin, prins Luitpold, som sedan 2008 är näst i tronföljdsordningen. 

Luitpold är son till prins Ludwig av Bayern och prinsessan Irmingard av Bayern (en dotter till kronprins Rupprecht). Han är född 1951. I samband med sitt äktenskap 1979 med Beatrix Wiegand förklarades detta äktenskap morganatiskt, men 1999 blev det förklarat som giltigt ur dynastiskt synvinkel. I äktenskapet finns fem barn, Auguste (1979), Alice (1981), Ludwig (1982), Heinrich (1986) och Karl (1987). Prins Luitpold är VD för bryggeriet König Ludwig GmbH & Co. Schlossbrauerei Kaltenberg. Han är även initiativtagare och drivande kraft bakom de årliga tornerspelen vid slottet Kaltenberg.  Hans äldste son, prins Ludwig, studerar ekonomi, historia och juridik vid Ludwig Maximilianuniversitetet i München.

Tvåspråkighet

Hemma igen sedan en vecka. Ungern var fint och trevligt som vanligt. Problemet för mig är språkligt, min ungerska vokabulär består främst i artighetsfraser, matord, djur och några fula ord. Men det är spännande med språket, inte minst genom att se att ens döttrar blir tvåspråkiga. Den ”stora” pratar på ganska bra på svenska, hon förstår ungerska och börjar använda fler och fler ungerska ord. Det skall bli spännande att se hur bra hon kommer att bli, svenskan kommer ju att bli hennes första språk. Hur går det att skilja språken åt? Kommer jag att bli isolerad när alla andra i familjen har ett ”hemligt” språk? 

Dombok

"Sammedagh Tingfördeß een gammall förrymbder Soldat beuißligh Tiuff, wåldzuerkare och Mordare Oluff Mannasson i Jdekulla som wed paß Aderton Åhr hafuer hollet wed skogen och gånget för sina Skielmachtige bedreff flychtigh, först bleff han een laghschrefuen knecht och waer tuenne gånger på Togh, När han sidste gångh heemkom och åther galt till Togz rymbde han sin koes och alldrigh sedan Någon Tiänst giorde, likuäll när han så gich bedrogh han een Annor laghschrefuen knecht mz sigh till skogz Jngemar persson be:dh i Jdekulla förnembligst till att fortßettia sina bofue och Tiufuestycher, dhet dhe och tillsammans wechta flitigt giorde hafuandeß åthskillige pertzeler i förrådh som dhe stulet och rånt hafua weet ingen huru dhe om samlaget och byteßmåhlet blefue sams."

Kulturell jämförelse

Likhet och skillnader mellan kulturer är spännande. Nu är man i Ungern, hos svärmor, och det finns mycket spännande likheter och skillnader mellan svensk och ungersk kultur. Likheterna är spännande, vad beror de på? En allmän europeisk kristen kultur samt stor tysk kulturpåverkan på bägge länderna är självklara svar där. Skillnaderna är många och svårare att förklara enkelt. Sverige har aldrig varit ockuperat. Ungern hade konstant utländska trupper i landet i närmare 400år, från 1500-tal till 1920-tal. Sveriges landförluster har vi lagt bakom oss, här i Ungern sälj dekaler som visar Ungern före Trianonfreden. Nu är det skillnad i ålder mellan 1809 och 1920, men ändå.

I tisdags var jag på ceremoni i samband med årsdagen av Ungernrevolten 1956. Även om inte förstod särskilt mycket av talen som hölls så var det intressant. Militärmusik, flaggor, tal, kransnedläggelse.

Det finns mycket spännande att se och det finns mycket som man vill veta mer om hela tiden. 

Störsändare

Enligt DN vill polisen få rätt att använda störsändare för att slå ut radio- och mobiltrafik. http://www.dn.se/nyheter/sverige/polisen-vill-kunna-sla-ut-mobiltrafik Detta anser jag personligen att även lärare skulle få rätt att använda, så många mobilmissbrukare som finns idag så skall bör vi se till att de inte använder lektionstid till sitt missbruk.

Vem är god?

”Wer ist gut?”, ”vem är god?” frågar sig den unge mannen som skjutit svanen i första akten av Wagners opera Parsifal, samme yngling som i andra akten får veta att han är Parsifal, den rene dåren.

Frågan om vem som är god är intressant, liksom vem som är ond. Begreppen gott och ont sägs komma från religionsstiftaren Zarathustra, vilket förövrigt gjorde att Friedrich Nietzsche använde Zarathustra som huvudperson i sitt verk ”Also sprach Zarathustra”, den som fört in begreppen gott och ont skulle också ta bort dem.

Frågan om vem som är god kan diskuteras i många fall. I vår egen värld är det svårt att hitta någon helt ond eller helt god person. I genrer som fantasy eller science-fiction är det lättare. Kejsaren i Star Wars, Saurun eller Voldemort har ingen av dem något direkt gott, utan kan sägas vara genomonda. Men de intressanta i sammanhanget finner man där också, Darth Vader, Sauruman, Gollum och professor Snape är verkligen spännande personer. Det är svårt att säga om de är goda eller onda. Det var det som gjorde mig besviken när man såg filmatiseringen av LotR, att det dubbla förräderiet som Sauruman gör sig skyldig till endast blir ett ”enkelt förräderi”, han blir Saurun trogen och konspirerar inte mot honom också. Däremot lyckades man utomordentligt med Gollum.

Parsifals fråga kvarstår. Om man nu inte nöjer sig med svaret som Gurnemanz ger honom:  ”Deine Mutter, der du entlaufen, und die um dich sich nun härmt und grämt”

Kritik mot nobelpriset i litteratur

Mo Yan får 2012 års nobelpris i litteratur. Jag har inte läst något av honom, som så många andra. Jag vet inte heller om jag kommer att läsa något av honom. Det finns så mycket man skall hinna med och läsa och som småbarnsförälder är tiden liten. Men det verkar vara en spännande författare. Däremot reagerar jag en del på kinesiska dissidenter som kritiserar utnämningen pga. att han enligt dem lovsjungit Mao (http://www.dn.se/nyheter/varlden/ai-weiwei-nobelpriset-har-nu-urartat). Det skall enligt dem vara den värsta skandalen i litteraturprisets historia.

Men vad nu? Nobelpriset i litteratur har ofta kritiserats för att vara politiskt. Nu kritiserar man priset på politiska grunder, jag såg inte ett enda ord om att Mo Yans konstnärliga kvalitéer var dåliga. Skall man kritisera priset skall det vara på konstnärlig basis. Man kan tycka vad man vill om en persons politiska tankar men ändå uppskatta konstnärskapet. Ta t.ex. Knut Hamsuns mästerliga ”På igengrodda stigar”, skriven efter andra världskriget där han öppet stött den tyska ockupationen. Ta Beatles ”Lucy in the Sky with Diamonds” som är mycket bra fast jag inte tycker den inställning till droger som fanns hos dem. Eller varför inte min stora musikaliska ”idol” Richard Wagner som definitivt hade en del skumma tankar. De tankarna förminskar inte på något sätt storheten i hans verk. När det gäller konstnärlig bedömning av en persons verk skall i första hand inte politiska hänsyn tas, och i nobelprisets fall är detta solklart. Inget säger att en bestämd politisk uppfattning med automatik är en bra författare eller konstnär. Därför känns de kinesiska dissidenternas ord enbart fåniga. 

Förstörarnas ansikte

Det finns något som jag verkligen tycker illa om, det är aggressiv historieförstörelse. Det finns många exempel från såväl historien som från samtiden. Vi kan se skövlingen av klosterbibliotek under kungar som Gustav Vasa eller Henrik VIII, vi ser plundringen av de franska kungagravarna under franska revolutionen, förstörelsen av det bosniska nationalbiblioteket under Bosnien-kriget, talibanernas sprängande av Buddha-statyer och senast förstörandet av helgongravar i Mali. Nu kommer ytterligare ett exempel på detta, något som förhoppningsvis aldrig kommer att ske, men där historiehatet åter igen visar sitt fula tryne.  Exemplet är givetvis de två riksdagsledamöter som på allvar föreslagit att man skall förvisa Gustav II Adolf och Karl XII till historiens skräpkammare genom att flytta deras statyer i Stockholm (http://www.dn.se/sthlm/flytta-karl-xii-till-en-undanskymd-plats).

Alla dessa exempel visar på att folk inte vill veta om någon annan historia än vad de själva anser vara den väsentliga. De är som Chi Hoang Ti i Evert Taubes dikt Muren och böckerna.

Det var kungen av Tsin, Chi-Huang-Ti
Som lät bränna gula kejsardömets böcker
Changs o Konfutses o Laotses böcker
Kinas historia ska börja med mej, präntade Chi-Huang-Ti
Det var tretusen åras kinesisk pränt
Som Chi-Huang-Ti lät bränna på bålet
För att historien skulle börja med honom
Var och en som gömt någon bok
Blev märkt med glödgat järn
Den som blivit märkt med glödgat järn
Blev sänd till den kinesiska muren
Fick bära sten och mura stenar på muren
Var och en som gömt undan en skrift
Blev slav på Chi-Huang-Tis mur

Tronpretendenter

Jag är mycket fascinerad över tonpretendenter, och tomma kungatroner. Hur släkter i bland i århundraden håller fast vid sina krav på troner i länder som i många fall inte haft någon monark sedan många generationer. Men än mer på alla som stöder dessa pretendenter. En undersökning för inte allt för länge sedan (2007) visade att nästan var femte fransman helst såg landet som en monarki, och då hade Frankrike varit republik sedan 1870, och inte haft en kung sedan 1848. Frankrike har för övrigt tre tonpretendenter, en legitimistisk (som hävdar att överhuvudet för släkten Capet skall vara kung av Frankrike), en orléanistisk-unionistisk (som menar att grenen som härstammar från Filip V av Spanien avsade sig sina franska anspråk) och slutligen en bonapartistisk (som lyfter fram Napoleons släkt).

Jag har påbörjat en katalogisering av Europas pretendenter som vi får se när den blir färdig. Som så ofta börjar jag med något och gör det nästan klart.

Här kommer ett smakprov som handlar om storhertigdömena Mecklenburg-Schwerin och Mecklenburg-Strelitz.

Mecklenburg

I Mecklenburg härskade sedan urminnes tider obrotriternas ätt, en urgammal slavisk härskarätt som under medeltiden förtyskades. 1171 blev de tysk-romerska herrar av Mecklenburg, 1348 blev de hertigar. Hertigarna av Mecklenburg var under lång tid en maktfaktor i nordeuropeisk politik, under åren 1364-1389 var hertigen Albrekt III kung av Sverige, och under lång tid därefter hade de mecklenburgska hertigarna pretendentskap på den svenska tronen som ättlingar till Magnus Ladulås.

Mecklenburg kom under, liksom många andra tyska stater, att delas i mindre delar. När hertigsläkten i Mecklenburg-Güstrow dog ut 1695 kom det att bli en konflikt mellan hertig Fredrik Vilhelm av Mecklenburg-Schwerin och hans farbror Adolf Fredrik som var gift med en dotter till den avlidne hertigen. 1701 löste det sig så att Adolf Fredrik blev tilldelas hertigdömt Mecklenburg-Strelitz som sitt eget land med rätt att liksom sin brorson kalla sig hertig. Dessa två mecklenburgska hertigdömen kom att bestå, vid Wienkongressen 1815 erkändes bägge två som storhertigdömen.

Mecklenburg-Strelitz

Det minsta av de bägge storhertigdömena, Mecklenburg-Strelitz, hade varit duktiga på att producera drottningar i andra länder, prinsessor från Mecklenburg-Strelitz blev drottningar i Storbritannien, Danmark och Preussen (den ytterst populära Luise), men släkten var inte stor. 

När storhertig Adolf Fredrik V dog 1914 fanns det endast två manliga dynastiska medlemmar av släkten, den nye storhertigen Adolf Fredrik VI och hans fars kusin Karl Michael, som var bosatt i Ryssland och detta år sade upp sitt mecklenburgska medborgarskap. När Adolf Fredrik VI i februari 1918 begick självmord resulterade det i en konstitutionell kris. Storhertig Fredrik Frans IV av Mecklenburg-Schwerin gick in som regent i maktvakuumet som uppstått. Karl Michael sände ett brev från Ryssland där han konfirmerade att han ville avsäga sig sina rättigheter, men detta ankom först i januari 1919, då hade redan de tyska monarkierna fallit.

Mecklenburg-Schwerin

Det större storhertigdömet var inte heller något anmärkningsvärt land i Tyskland, förutom hertig Fredrik Frans III som dog under mystiska omständigheter i Italien 1897 endast 46 år gammal, om det var självmord eller en olycka är oklart. Den siste hertigen av Mecklenburg-Schwerin var Fredrik Frans IV som blott 15 år gammal fick ta över storhertigtiteln efter sin far. Fredrik Frans IV fick som ovan även ta över regentskapet över Mecklenburg-Strelitz under 1918, men 14 november samma år var han tvungen att abdikera.Han kom att leva som privatperson. Under flykt undan Röda armén dog han 1945. Hans äldste son, Friedrich Franz dog 2001 barnlös. Eftersom den andre sonen, Christian Ludwig, kom 1945 till den brittiskt ockuperade zonen, men återvände till den sovjetiska zonen där han fängslades och dömdes till 25års fängelse. 1953 blev han frisläppt efter ingripande av förbundskanslern Conrad Adenauer. Han dog 1996 utan söner, han hade två döttrar, Donata (1956) och Edwina (1960), så slöts släkten Mecklenburg-Schwerin på svärdssidan vid Christian Ludwigs död.

Huset Mecklenburg-Strelitz idag

1918 var endast Karl Michael manlig medlem av det storhertigliga huset i Mecklenburg-Strelitz. Han kom efter att flytt Ryssland till Frankrike och sedan Danmark. Från 1930 var han bosatt i Mecklenburg. Han adopterade sin brors morganatiske son Georg som efterträdare som överhuvud för släkten. Georg kom att bo i släktens slott Remplin, tills det brändes ner 1940. 1944 arresterades han av Gestapo och sattes i koncentrationslägret Sachsenhausen tills han befriades därifrån i februari 1945. Han kom att flytta till Sigmaringen. Hans anspråk på Mecklenburg-Strelitz godkändes 1950 av familjen Mecklenburg-Schwerin. Hertig Georg dog 1963 av hjärtattack.

Som efterträdare fanns sonen Georg Alexander. Han kom att ägna sig åt olika företag, tidvis bodde han på Irland. I samband med Berlinmurens fall kom han 1990 att åter flytta tillbaka till Mecklenburg, han fick en lägenhet i det forna storhertigliga residensen Mirow. Han dog där 1996. I sitt äktenskap med ärkehertigen Ilona av Österrike födde fyra barn, tre döttrar; Elisabeth Christine (1947), Maria Katharina (1949), Irene (1952, och en son, Borwin (1956).

Dagens överhuvud för släkten är hertig Borwin. Han är stormästare för riddarorden ”der Greiff”. Han har tillsammans med prins Georg Friedrich av Preussen återinvigt slottet Hohenzieritz, det slott som var drottning Luise av Preussens eget. Borwin är gift med Alice Wagner sedan 1985. De har en dotter, Olga (1988) och två söner; Alexander (1991) och Michael (1994).

En del tyska monarkister hävdar, med stöd i ett fördrag mellan Mecklenburg och Brandenburg från 1442 att sedan 2001 är prins Georg Friedrich av Preussen även hertig av Mecklenburg. Detta är något som han inte själv hävdat. 

Mot upplysningstiden

Blåklinten av Atterbom

Ljus och skuggor skifta vänligt,

strömoln fly för vinden blid:

solen sänker omisskännligt

färden nedåt västerlid.

Harmas ej, o mänsko-öga,

som bland rågen mig försport,

att Naturen ock, den höga,

någonting för sig har gjort.

När till gagn för er så mycket,

jordens herrar, fram hon bär,

skall hon ej fägna tycket

åt vad endast hennes är?

Sjunger näktergaln, måhända,

blott när han av er blir hörd?

Djärvs ej dagens bloss sig tända,

innan eder sömn är störd?

Ofta flyger skönsta fjäril,

där av ingen blick han följs;

pärlan, född i musslans käril,

ofta städs av havet döljs.

Skald, som strövar kring på bergen,

glad och gagnlös, du som vi,

dig, jag vet, behagar färgen

av vår fägring, klar och fri.

Men där sitter, tung och trumpen,

på sitt stenrör Nyttans son;

räknar oss, och pipnubbs-stumpen

slår i kras med vredens dån.

När vi vaja på hans gärden,

böljevis, bland gyllne ax,

önskar han allt ont i världen

över oss med Parcens sax.

"Idel flärd", han skriar, "glitter

utan korn till mjöl och malt!" -

Tvärvigg, bläng där, bäst du gitter:

skönhet har sin egen halt.

Hennes yrke, hennes levnad

är att, utan huvudbråk,

slå en ring av himmelsk trevnad

kringom jordens lumpna tråk.

Se, ur tjäll av grenar täta

nygift par på renen går ...

Vad? Vill man till krans oss fläta

kring den unga husfruns hår?

Hulda, ja, låt dem dig smycka,

Ceres-blommans döttrar blå;

blomstrings-lycka, skörde-lycka

önska dig de fromma små!

Atterboms dikt är bland det mest underbara av romantikens kritik av upplysningstiden. Nyttan som skönhetens fiende. Det påminner mig en sak som min hustrus kollega berättade. Han (som är från Polen ursprungligen)var på en kongress i Florens och umgicks med de andra från Sverige. När de gick runt i den vackra staden sade en av de svenska kvinnorna ”Vad det är vackert, men Gud så opraktiskt!”. Det är synd att upplysningstidens tankar, ofta i extrem form, fått så stort genomslag i dagens Sverige. Nytta, praktiskhet, förnuft är slagord som finns. Jag anser att skönhet, glädje och känsla måste också finnas. 

Ur "En himla fin religionsbok"

Här är ett stycke ur min egenhändigt skrivna religionsbok "En himla fin religionsbok". Kapitelnamn: Judendom. Underrubrik: Högtider under året. Judiska högtider är underbara, de ger en så bra balans i livet.

Högtider under året

Den judiska kalendern bygger både på månåret och på solåret. Man har tolv månader som bygger på månvarven. Då detta år är kortare än solåret och för att de judiska högtiderna är årstidsbundna sätter man in skottmånader så att månaderna stämmer med årstiden. Därför är det omöjligt att generellt översätta en dag i den judiska kalendern med en i den profana.

Alla judiska högtider börjar vid solnedgången och slutar vid solnedgången.

Sabbat

Sabbaten, shabbat, är en vilodag, som firas veckans sista dag, den börjar på fredagskvällen och håller på tills lördagskvällen. Denna dag är arbete förbjudet, med undantag för yrken där det måste finnas folk som arbetar hela tiden, som inom sjukvården. Man skall också låta bli att förflytta sig långa streckor och då man måste skall man helst ta sig fram till fots eller till sjöss.

     Sabbaten är en festdag för familjen. Då man skall umgås, äta gott och diskutera mycket. Man anser inom judendomen att det är viktigt att även barnen får vara med i diskussionerna. Kvinnorna har en viktig roll i hemmets sabbatsfirande, inte minst genom att det är kvinnorna som skall välsigna sabbatsljusen.

     Sabbaten firas också i synagogan, med veckan huvudgudstjänst då veckans avsnitt ur Torah läses ur synagogans torahrullar. Det kan också förekomma predikan av en rabbin.

     En del moderna judar ser sabbaten som en plikt när mycket är förbjudet, men så ser inte man på det traditionellt, där är det en fest med befrielse från vardagen.

Nyåret, Rosh Ha-shana

Det judiska nyåret firas i september-oktober och varar i två dagar. Enligt tradition blåser man i shofar, som är horn av en vädur. Rosh ha-shana är en dag för eftertanke och inleder den botgöringtid som pågår till försoningsdagen. Men det är också en tid för hopp inför det nya året. Man äter för första gången de nyskördade frukterna.

Försoningsdagen, Yom Kippur

10 dagar efter rosh ha-shana äger försoningsdagen Yom Kippur rum. Det är året heligaste dag, den enda dag som översteprästen under templets tid gick in i det allra heligaste och uttalade Guds namn högt.

Yom Kippur är en fastedag, då man från solnedgång till solnedgång inte skall äta eller dricka något. Detta gäller såväl vuxna män som kvinnor, med undantag för de fall då det kan skada hälsan. Många som aldrig går i synagogan annars gör det denna dag.

Lövhyddohögtiden, sukkot

Fem dagar efter försoningsdagen börjar sukkot- lövhyddohögtiden. Man bygger en ”hydda” under bar himmel med löv. I denna hydda äter man alla måltider under en veckas tid, männen bör också sova i den, men det är inget tvång. Sukkot firas dels som en skördefest, dels firar man Torah, det är nu man läser slutet på femte mosebok och början av första. Sukkot var en av de tre vallfärdshögtiderna under templets tid.

Invigningsfesten, chanukka

Till minne av att men renade templet efter mackabéernas lyckade uppror firas tempelinvigningfesten chanukka i november-december. Då det sägs att man skulle tända menorah, den sjuarmade ljusstaken i templet, som alltid skulle vara brinnande, fanns endast olja för en enda dag, men genom ett mirakel räckte detta i åtta dagar tills man skaffat ny olja.

Man har i hemmet och synagogan en åttaarmad ljusstake som man tänder ett ljus varje dag under åtta dagars tid för att minnas detta. Man firar hela veckan med fester och bjudningar. I kristna länder har chanukka ofta blivit en slags judisk jul, där man ger varandra presenter och skickar chanukkakort till varandra.

Purim

I februari-mars firas purim till minne av att judarna räddades undan en förföljselse i perserriket av den judiska drottningen Ester, vilket det står om i Esters bok. Högtiden är dels en barnens högtid när de klär ut sig och när man läser ur Esters bok så skall man alltid försöka skrika när ”skurken” Hamans namn nämns. Dels ser man purim som en fest som är motsatsen till Yom Kippur, högtiderna ligger med ett halvårs mellanrum. Det är en plikt för religiösa judar att dricka så mycket alkohol att de inte kan skilja på orden ”välsignad vare Mordekaj” och ”Förbannad vare Haman”.

Pesach

Näst efter Yom Kippur är Pesach den viktigaste högtiden inom judendomen. Den äger rum i mars-april och firas till minne av uttåget ur Egypten. Den varar i sju-åtta dagar (beroende på vilken riktning man tillhör och om man befinner sig i landet Israel eller inte). Under templets tid var detta en vallfärdshögtid där man offrade ett lamm. Sedan templets tid förekommer dock inga offer inom judendomen.

      Pesach är det osyrade brödets högtid, till minne av att man åt ojäst bröd under brådskan vid uttåget. Man rensar därför hemmet på jästa varor, det får inte finnas hemma. När det gäller vin är vissa druvor förbjudna.

     Festveckan inleds med en traditionell festmåltid, sedermåltiden, där vissa ingredienser är obligatoriska; ett kokt ägg som symboliserar offret i templet och sorgen över att det inte finns ett tempel, ett bränt ben som minner om offret av lammet, salt vatten som minner om tårarna i Egypten, gröna örter (ofta persilja) som minner om vägen genom Sävhavet, bittra örter som påminner om lidandet i Egypten och en fruktblandning som symboliserar murbruket de använde som slavar i Egypten. Man skall under måltiden också dricka minst tre glas vin.

Man läser under måltiden ur Aggada, en berättelse om uttåget. Det yngsta barnet har som uppgift att fråga varför denna natten inte är som andra nätter. Detta leder till diskussioner kring uttåget som ofta varar långt in på småtimmarna.

Shavout

Den tredje vallfärdshögtiden är shavout som är 50 dagar efter Pesach. Den är en skördefest, men firas även för att minnas Guds uppenbarelse för Moses.

Tisha b´Av

Den nionde dagen i månaden av (juli-augusti) minns man de bägge templens förstörelse som skall ha skett denna dag. Många andra ting skall ha skett denna sorgedag, fördrivningen från Spanien 1492, krossandet av Warszawas ghetto 1944. Ortodoxa brukar ha denna dag som en fastedag. 

Läsvärda böcker

När jag gick i 7:an hände en sak som formade mitt liv, direkt de kommande 10 åren, och indirekt efter det. Det var ”Drakar och demoner”, spelet som i Sverige nästan var helt synonymt med rollspel. Jag kom i kompisgänget att bli den som axlade rollen som spelledare, något jag trivdes med. Jag gjorde mängder med egna äventyr och köpte allt som Äventyrsspel producerade. Under gymnasiet, mötte jag nya spelare, men då blev det ”mognare” engelskspråkiga spel. Mycket av detta var snobbism som jag både ville ha och som jag kände en viss främlingskap till, mitt rollspelshjärta tillhörde ändå ”Drakar” i vilket jag spelledde det ursprungliga spelgänget.

Drakar och demoner hade för och nackdelar. Det var enkelt, det fanns en mängd monster som inte kändes för krystade (nåväl, några gjorde det nog om sanningen skall fram) och det fanns flera bra äventyr och kampanjer till det. Den stora episka kampanjen ”den nidländska reningen” var dock en besvikelse. Incitamentet till det första äventyret var skrattretande och äventyren följde spårvagnmodellen, man måste göra allt i exakt rätt ordning och det fanns extremt lite plats för att lösa problemen på ett annat sätt. Det var ljusår från den kampanj som jag avgudade, trots att jag aldrig spelledde hela. Men jag läste den om och om igen och planerade hur jag skulle gå till väga. Problemet var att de sista delarna kom ut när det gamla kompisgänget av studier splittrades runt i Sverige. Kampanjen handlade om den femte konfluxen och skaparen av detta material som bestod av kampanjmodulen ”Trakorien” och äventyren ”Svavelvinter”, ”Oraklets fyra ögon”, ”Kristalltjuren” och ”den femte konfluxen”, var Erik Granström. Detta var så långt från spårvagnsäventyr man kunde komma, det fanns mängder med möjligheter och inget (nåväl, nästan inget) kändes ogenomtänkt. I flera år efter att mitt rollspelande slutat tog jag fram dessa vördade reliker och läste dem, som litteratur och spelade alla roller i min fantasi. Det var magiska ögonblick.

För fem år sedan sprang jag på en bok som jag direkt köpte. Bokens titel var ”Svavelvinter” och den var skriven av skaparen till den fantastiska kampanjen, Erik Granström. Jag läste den direkt och njöt i stora drag, även om jag första gången jag läste den mest studerade skillnaderna mot rollspelsäventyret. Men så blir det lätt (när LotR-filmerna kom var jag tvunget att gå på dem två gånger på raken, första gången för att se vad de ändrat mot boken, nästa för att kunna njuta av filmen).  Jag läste och lånade den även ut till en kompis (som inte hade rollspelsbakgrund), och hon tyckte också att den var helt suverän. I somras kom jag att läsa uppföljaren ”Slaktare små”. Även den var en fröjd att läsa. Jag väntar med spänning på de avslutande delarna.

Genren fantasy är i regel inte speciellt bra tycker jag, mycket blir slentrian eller mer eller mindre oblyga kopior på Tolkiens verk. Men bra fantasy är fantastisk! ”Svavelvinter” och ”Slaktare små” är, vill jag säga, riktigt jäkla bra fantasy. Handlingen är inte lätt att beskriva, med ingen tydlig huvudperson utan istället är det mängder med personer som följs och hur deras vägar korsas, hela tiden med den ödesmättade femte konfluxen som närmar sig. När man läser den hittar man, förutom den spännande historien, en massa underbara gliringar och likheter med vår egen värld. Alltifrån möte mellan Nietzsche och Wittgenstein till KF:s blåvita produktserie. Det myllrar av filosofi, religion och historiska anspelningar.  Allt vävs ihop till ett verk som vi än så länge bara sett hälften av. Hade böckerna kommit på engelska är jag övertygad om att de redan skulle vara föremål för att bli filmade.

Som en extra knorr så har ”Svavelvinter” åter blivit rollspel. Nu som ett eget spel baserat på böckerna. Utan ha någon som helst förhoppning om att kunna (hinna) spela det, har jag köpt det. För att njuta och minnas den tid som var och även för att få en ökad känsla för böckerna.

Utdrag ur "På Gränsen"

Här kommer ett utdrag från inledningen av min historiska roman "På Gränsen". 

Vinden var ganska svag denna dag, den sjuttonde juli året 1649 efter Frälsarens födelse. Mycket folk hade samlats vid tinget i Vare, tingsplatsen i det nyupprättade Virestads friherrskap som av drottning Kerstin givits åt greven och fältherren Lennart Torstensson. Det var tydligt att greven ville ha ut något av sitt friherrskap så ovanligt många personer hade ställts inför rätta. Det ingick i hans rättigheter för friherrskapet, han skulle få alla böter som annars skulle tillfalla kronan. Just denna dag var det varmt, solen sken från en blå himmel på vilken det syntes bara några enstaka moln, den grunda Virestadsnäsasjön, som man skymtade en bit bort, låg nästan helt stilla nedanför tingsplatsen. Men stilla det var det inte vid tinget. Det verkade vara som om hela friherrskapet som hade kommit dit. Efter alla krig var det något fler kvinnor än män, men många män också. Virestads och Stenbrohults socknar, som utgjorde friherrskapet, hade talrikt med små gårdar. De flesta som var vid tinget hade, precis som vid kyrkobesöken, tagit på sig sina finaste kläder som alla liknade varandra även om inga var exakt likadana. Kvinnornas korta kjol, som var blå, satt ihop med det röda livstycket och de hade en röd list hängande runt magen. Eftersom kjolen slutade redan vid vaden syntes deras röda strumpor tydligt. En vit skjorta och en stickad krage gjorde att där kvinnorna höll till var det ett hav och rött, blått och vitt. En del av kvinnorna hade en blå kappa, men i värmen hade de flesta tagit av den. Männen hade gula byxor och en randig eller röd väst över skjortan, en del hade en blå jacka på sig. De fattigare, inte minst de från de trakterna av friherrskapet som låg närmast gränsen, hade sina vanliga kläder, inte alls lika färgglada som de rikare. De flesta av kvinnorna därifrån hade livkjolar av ofärgat ylle och en särk av linne, männen hade på samma sätt byxor av ylle. De flesta männen bar hatt, de gifta kvinnorna hade en vit klut som de bundit ihop i nacken, de ogifta nöjde sig med band kring det uppflätade håret. Här och var såg man en man som försökt härma de rika männens vanor och rakat kinderna och halsen så att man fått hakskägget, men de flesta vuxna män hade helskägg.

En del lyssnade till tingsförhandlingarna, medan andra passade på att umgås lite otvunget med folk. Barnen lekte och man såg man ungdomar som vänslades med varandra. Men alla var på spänn, snart kom det alla väntade på.

Skåla i öl

Vid andra tillfället då jag träffade min hustru tog vi en öl tillsammans på lokal. När jag skulle skåla med henne protesterade hon och sade att inga ungrare skålar i öl genom att slå glasen ihop. Hon visste inte exakt var det kom från, mer än att det hade något med 1848 att göra.

Senare, i Ungern, fick jag veta lite mer. När en avlägsen ingift släkting skålade med mig slog han samman glasen och jag frågade om det. Då sade han att man beslutat att inte skåla på det tyska sättet i 150år efter 1848, men detta var ju nu passerat.

Jag sökte vidare angående denna sed. Och fann svaret (om nu det är det sanna). 1848-49 gjorde ungrarna uppror mot den habsburgska monarkin, först om självstyre från Wien, sedan radikaliserades det till full självständighet. En ungersk armé skapades och under befälhavaren Görgey Artúr (ungrarna är det enda folk i Europa som har släktnamnet först och tilltalsnamnet sist) vann man en hel del segrar mot de kejsartrogna. Tsar Nikolaj I av Ryssland kom dock till huset Habsburgs hjälp och en rysk armé gick in i Ungern samtidigt som nya österrikiska styrkor under den fruktade Julius Jakob von Haynau, en utomäktenskaplig son till kurfursten Wilhelm I av Hessen, gick in västerifrån. Görgey insåg det hopplösa i situationen och insåg att fortsatt kamp var meningslös. Han valde dock att kapitulera inför den ryska armén istället för den österrikiska. Ryssarna kom dock att utelämna den ungerska armén till österrikarna, med tsarens förmaning om att behandla dem milt och att Görgeys liv skulle skonas. Görgeys liv skonades förvisso, men han sattes i fängelse till 1867. Efter det kom han att leva sitt liv i Budapest tills han dog 1916, 98 år gammal.

Görgeys liv skonades, men övriga generaler ansåg sig Haynau inte ha gett löfte om att skona. I staden Arad kom 13 generaler i den ungerska armén att avrättas. Dessa brukar kallas martyrerna i Arad och har en framträdande plats i Ungerns historiska medvetande. När de avrättades 6 oktober 1849 satt de österrikiska generalerna och skålade i öl och slog glasen ihop. Det var utifrån detta som man beslöt att under 150 år, samma längd på tiden som turkarna styrt Ungern på 1500- och 1600-talen, skulle inga ungrare skåla i öl genom att slå glasen ihop.

Sedan 6 oktober 1999 är det således åter OK för en ungrare att skåla på detta sätt med öl. Men ännu ser många det som ociviliserat att göra detta. 

Åter igen. Hur historien används!

(von Haynau hade 1848 krossat upproret i Brescia mot habsburgarna i Italien det med stor sadism, vilket gett honom öknamnet Brescias hyena.)

Barbarossa idag

Jag såg nu i sommar en ganska dålig, men ändå sevärd film från 2009. Filmen hade titeln ”Barbarossa, the king”. Filmen handlar om lombardernas kamp mot kejsar Fredrik Barbarossa under 1100-talet. Huvudpersonen är Alberto da Giussano, skaparen av den lombardiska ligan och dödens sällskap, och den som segrade vid Legnano. Det är en seger som även omnämns i den italienska nationsången. I slutet av 1800-talet restes ett monument vid Legnano där Alberto da Giussano står triumferade, en tydlig koppling till att Italien enats och att Österrike hade besegrats.

Filmen har ett annat budskap, den stora fienden är inte den tyske Fredrik Barbarossa utan en milanesare som går kejsarens ärenden. Italien nämns visserligen, men det är enbart Lombardiet i centrum och inte minst Milano. Man säger visserligen tyskarna, men uppenbart är att det är centralmakten som hotar Lombardiets frihet som symboliseras av tyskarna. Det finns tydliga kopplingar till partiet Lega Nord, som vill ha självstyre eller självständighet för norra Italien. Statyn över Alberto da Giussano är partets symbol. Partledaren Umberto Bossi syns även i filmen. Ytterligare en politisk bild är att den onde milanesare som förråder sin stad och går centralmaktens ärende är en gubbe förtjust i unga skönheter. Känns det bekant?